Idag skrev jag ner mina tankar.
Klockan var fem på morgonen när jag, Elsa Margareta, vaknade, som alltid. Gamla vanor från fyrtio år på fabriken sitter kvar, trots att jag gick i pension för tre år sedan. Jag smög tyst ut i köket för att inte väcka min man, Lars Gunnar, och satte på vattenkokaren. Utanför fönstret var det fortfarande mörkt, men jag visste att gryningen snart skulle komma.
Idag var en speciell dag. Idag var det den första september, och min dotterdotter Lova skulle börja första klass. Jag var nervösare än hon. Hela veckan hade jag gått igenom hennes skoluniform, dubbelkollat hennes ryggsäck och räknat anteckningsböckerna. Lars Gunnar bara skakade på huvudet och sa att jag var galen.
“Varför stressar du så?” muttrade han. “Vår son, Anders, klarade sig fint när han började skolan.”
“Jag vill vara den första,” svarade jag. “Den första som möter henne utanför skolan, den första som gratulerar.”
Han förstod inte, men för mig betydde det mycket. Jag mindes när Anders började skolan för trettio år sedan. Då jobbade jag dubbelskift och var hemma sent på kvällarna. Det var hans mormor som följde honom den dagen, medan jag stod vid fabriksgrinden och grät av sorg.
“Gråt inte,” sa min granne Birgitt då. “När din son växer upp och får egna barn får du chansen att göra om det.”
Och nu var den dagen här.
Teet blev starkt och doftade gott. Jag hällde upp det i min favoritmugg med rosor och satte mig vid bordet. På fönsterbrädet stod tre buketter. En köpte jag på torget igår, en plockade jag i trädgården, och den tredje kom Lars Gunnar hem med kvällen innan. Han verkade generad och sa att det var dumt, men han tog med den ändå.
“Tre buketter är för mycket,” sa jag.
“Tänk om det finns flera lärare?” sa han och ryckte på axlarna.
Klockan sju stod jag i duschen. Jag tog på mig min finaste klänning, den blå med vita prickar som jag sparade till speciella tillfällen. Jag satte upp håret och satte på mig lite läppstift. I spegeln såg jag en stilig kvinna med glädjestrålande ögon.
“Ska du på dejt eller?” muttrade Lars Gunnar när han vaknade.
“Jag vill se fin ut för Lova,” svarade jag.
“Du är redan fin,” sa han och gömde ansiktet i kudden.
Klockan halv åtta ringde Anders.
“Mamma, vi är på väg nu. Lova är nervös, hon sov knappt inatt.”
“Jag sov inte alls,” erkände jag. “Jag går till skolan nu, jag vill vara där i tid.”
“Mamma, ceremonin börjar inte förrän klockan nio.”
“Jag vet. Men jag vill vara först.”
Han suckade. Han var van vid mina nycker. Sedan Lova födds hade jag blivit tio år yngre i sinnet. Jag hade sprungit runt med henne, tagit henne till förskolan, köpt leksaker. Anders och hans fru Karin bara skakade på huvudet.
“Okej, mamma. Men frys inte, det är kyligt ute.”
Jag tog buketterna, stoppade några godisar i väskan till Lova och gick mot skolan. Det tog en kvart att gå, men jag skyndade mig inte. Jag njöt av morgonen och längtade efter att se henne.
Vid skolans entré stod redan en kvinna med en bukett. Jag blev besviken – jag var inte först. När jag kom närmare såg jag att det var min granne från tredje våningen, Anna-Lisa.
“Är du här för ceremonin?” frågade jag.
“Min dotterson börjar första klass,” nickade hon. “Och du?”
“Min dotterdotter, Lova.”
Vi stod där och pratade om barn, skolan och hur fort tiden går. Anna-Lisa var trevlig. Hon hade jobbat som sjuksköterska men gick precis i pension.
“Jag har drömt om det här hela mitt liv,” sa hon. “Min dotter gifte sig sent, jag trodde aldrig jag skulle få barnbarn.”
“För mig var det tvärtom,” sa jag. “Jag jobbade för mycket när Anders började skolan. Nu vill jag ta igen det.”
Snart samlades fler mor- och farföräldrar vid skolan. Alla var fina, nervösa och med blommor i händerna. Jag tänkte att alla hade sin egen historia, sin egen anledning att vara där.
Då kom Maj-Britt från grannhuset. Hon hade uppfostrat sin dotterdotter ensam efter att hennes dotter omkommit i en olycka. Flickan, Elin, var blyg, och Maj-Britt oroade sig för hur hon skulle klara sig i skolan.
“Hur är det med Elin?” frågade jag.
“Hon är nervös. Hon tror att de andra barnen kommer att skratta åt hennes klänning. Men den är vacker – jag sydde den själv.”
“Barn är snälla, de skrattar inte,” lugnade Anna-Lisa henne.
En farfar med en enorm bukett gladioler kom fram. Vi presenterade oss – han hette Göran. Hans dotterdotter var adoptiv, de hade tagit henne från ett barnhem.
“Emma är så duktig,” sa han stolt. “Hon kan redan läsa och räkna till hundra. Men hon är blyg.”
“Hon vänjer sig,” sa jag.
Klockan halv nio började föräldrar och barn anlända. Jag såg Anders, Karin och Lova komma gående. Lova hade en vit blus, mörkblå kjol och vita rosetter. I handen höll hon en ny ryggsäck med en fin bild.
“Mormor!” ropade hon och sprang fram till mig.
“Min älskling!” Jag kramade henne. “Är du nervös?”
“Lite. Varför kom du så tidigt?”
“Jag ville vara först,” log jag.
Hon kramade mig hårt. Hon var alltid närmare mig än sina föräldrar. Jag skämde bort henne, läste sagor och lärde henne baka. Karin och Anders jobbade ständigt.
“Mamma, tack för att du kom,” sa Anders. “Lova blev mycket lugnare när hon såg dig.”
Karin var också tacksam. Hon jobbade på en bank och hade ofta långa dagar, så jag hjälpte till mycket med Lova.
“Mormor, titta på min ryggsäck!” sa Lova.
“Den är fin! Vad har du i den?”
“Anteckningsböcker, pennor. Och mamma lade i lite kakor.”
Jag gav henne några godisbitar ur väskan.
“Till dig, för mod.”
“Mamma, skäm inte bort henne,” började Karin, men Anders avbröt henne.
“Låt vara. Idag är en speciell dag.”
På skolgården samlades alla. Första klassarna stod med sina föräldrar medan äldre elever förberedde sig. Lärarna sprang omkring och kontrollerade listor.
Jag såg en ung kvinna som verkade nervös. Det var klassläraren, Linda. Hon var nyexaminerad, och det här var hennes första klass.
“Hon är ung,” viskade Anna-Lisa.
“Ja, men bra. Vi träffades på föräldramötet.”
Ceremonin började. Rektorn höll ett tal, och äldre elever uppträdde. FörNär Lovas första skoldag äntligen var över och vi gick hem hand i hand under det gula höstlövet, kände jag att den här dagen hade gett mig allt jag någonsin önskat – en chans att vara den mormor jag inte kunde vara förr.
