Tre dagar utan samtal
Valborg Stina gick för fjärde gången den morgonen fram till telefonen, lyfte på luren, lyssnade på tonen och lade tillbaka den. Apparaten fungerade som den skulle, så felet låg inte där. Hon såg på klockan – halv elva. Vanligtvis ringde Erik klockan nio på morgonen, så fort han kom till jobbet, men nu hade det varit tyst i tre dagar.
“Kanske han är sjuk?” muttrade hon och torkade av damm från telefonbordet. “Eller har han skickats på resa plötsligt?”
Men sonen varnade alltid i förväg om sådant, det var en outtalad regel mellan dem. Valborg Stina hällde upp te, men det smakade bittert trots att hon lagt i lika mycker socker som vanligt. Hon satte sig vid fönstret och såg ut över gården. Grannen Agneta hängde tvätt och nynnade på en glad visa. Hennes barn ringde varje dag, barnbarnen kom på helgerna. Men Erik…
Telefonen ringde plötsligt, skarpt och genomträngande. Valborg Stina skyndade fram och snubblade nästan över stolen.
“Hallå? Erik?”
“Ursäkta, fel nummer,” svarade en okänd kvinnoröst.
“Åh, förlåt…”
Hon lade långsamt på. Hjärtat bultade i halsen. Så hon kunde bli upprörd över ett enda telefonsamtal. Valborg Stina gick tillbaka till fönstret, men kunde inte längre koncentrera sig på det som hände utanför. Tankarna virvlade, allt värre.
Erik jobbade som chaufför åt ett transportföretag och körde både lokalt och längre bort. Tänk om det hade hänt något? Nyheterna rapporterade ständigt om trafikolyckor. Valborg Stina reste sig och började gå fram och tillbaka i rummet. Händerna skakade när hon lyfte luren igen och slog sonens nummer.
“Abonnenten är för tillfället inte tillgänglig,” svarade en automatisk röst.
“Herregud, vad har hänt?” viskade hon.
Hon mindes grälet de haft för en vecka sedan. Dumt, över ingenting. Erik hade kommit på besök och hon började fråga om hans kärleksliv, när han tänkte gifta sig, varför han väntade. Sonen hade rynkat pannan och sagt att det inte var dags än, han måste få ordning på ekonomin först. Men hon hade envisats, påpekat att han var trettiofem år och borde skaffa familj.
“Mamma, lägg av,” hade Erik trött sagt. “Jag har redan nog med problem.”
“Vilka problem då? Jobbet går bra, du har lägenhet och bil… Vad mer behöver du?”
“Förståelse,” hade han mumlat och gått tidigare än vanligt.
Valborg Stina hade sukt hela kvällen. Nu ångrade hon vartenda ord. Kanske var Erik fortfarande arg och ringde inte med flit? Fast nej, sonen var inte den som bar agg, det visste hon säkert.
Vid lunchtid blev oron outhärdlig. Valborg Stina klädde på sig och gick till Agneta, som bodde i huset bredvid. Grannen mötte henne med förvånad min.
“Valborg! Vad är det som hänt? Du ser så…”
“Agneta, får jag komma in? Jag är alldeles ifrån mig.”
“Självklart, kom in. Vill du ha kaffe?”
De satte sig i köket. Valborg Stina berättade om sin oro medan Agneta lyssnade och skakade då och då på huvudet.
“Hördu, har du varit hemma hos honom?” frågade hon till slut.
“Hur skulle jag kunna det? Jag har ingen nyckel. Och det känns inte rätt att dyka upp oinbjuden…”
“Äsch, vad spelar det för roll? Du är hans mor! Åk dit, knacka på. Kanske är han sjuk och har feber, därför han inte ringt.”
“Men tänk om han inte är hemma?”
“Då frågar du grannarna. De förstår, de vet hur en mors hjärta känner.”
Valborg Stina funderade. Idén verk**Valborg Stina tog ett djupt andetag och bestämde sig – det var dags att åka till Eriks lägenhet och se med egna ögon att allt var som det skulle.**
