**Sju anledningar att lämna**
— Nu får det vara nog! — Ester kastade trasan i diskhon så att vattnet stänkte över hela köket. — Jag står inte ut längre! Hör du det, Stig? Jag står inte ut!
Mannen tittade upp från tidningen, rynkade pannan.
— Vad är det nu då? Har du fått nervösattack igen? Ta lite vallmo.
— ”Ta lite vallmo”, — härmade hon och ställde sig med händerna i sidorna. — Trettio år av samma visa! ”Ta vallmo, Ester. Skrik inte, Ester. Var är middagen, Ester?” Tror du jag är någon slags piga, eller?
Stig vek ihop tidningen och suckade tungt. Allt kvinnor blir tokiga i när de går i pension, tänkte han. Slutar jobba och hittar på problem.
— Ester Margareta, — sa han formellt, — vad är det frågan om? Förklara dig.
— Vad som är frågan? — Hon skrattade, men det lät spänt. — Ingenting, Stig. Jag har bara kommit på en sak. Sent, men ändå.
Ester torkade händerna på förklädet, tog av det och hängde upp det på kroken. Hennes rörelser var långsamma, avsiktliga. Stig blev orolig — hon brukade bete sig så när hon fattade allvarliga beslut.
— Sitt ner, — sa hon. — Vi måste prata.
— Prata om vad? — Han försökte vända sig till tidningen igen. — Ska vi inte ta kaffe i stället? Du sa ju köttbullar till middag…
— Köttbullar. — Hon skakade på huvudet. — Självklart, köttbullar. Förresten, Stig, minns du när jag senast gjorde något för min egen skull? Inte för dig, inte för barnen, inte för barnbarnen. För mig?
Stig blev förvirrad. Sådana frågor gjorde honom alltid ställd. Varför göra något för sig själv när det finns familj, hem, plikter?
— Jag förstår inte vad du menar.
— Nej, du förstår inte. — Hon nickade. — Precis. Och du har aldrig förstått. Minns du när vi träffades?
— På dans i källaren, — svarade han automatiskt.
— Ja. Jag var nitton. Jag ville läsa litteraturvetenskap på universitetet. Minns du det?
Stig mindes vagt något i den stilen, men då verkade det som tjejsnack. Varför skulle en kvinna ha högre utbildning när hon kunde gifta sig bra?
— Jo, jag minns. Vadå?
— Jag kom aldrig in. För att du sa: ”Varför ska du plugga när vi ska gifta oss? Det blir barn, och du måste sköta hemmet.” Så jag lyssnade. Första anledningen.
Ester gick till fönstret och såg ut på gården där grannbarnen spelade boll. En liknande solig dag när hon först tänkte att livet passerade henne.
— Sedan fick vi Elin, — fortsatte hon, utan att vända sig om. — Jag ville börja jobba när hon var ett. På biblioteket. Jag älskar böcker, alltid gjort. Men du sa: ”Vad är det för dumheter? Vem ska ta hand om barnet? Stanna hemma.”
— Och det var rätt! — invände Stig. — Ett barn utan mor? Ett försummat barn!
— Rätt. — Hon nickade. — Andra anledningen. Sedan kom Erik. Sedan flyttade din mor hit, minns du? Sjuk, svag. Och vem tog hand om henne? Vem tvättade, köpte medicin, gick till läkaren?
— Du. Men det är ju normalt, en man jobbar…
— Normalt. Tredje anledningen. — Hon vände sig om och såg på honom som för första gången. — Och när jag var sjuk? Minns du när jag hade lunginflammation?
Stig kliade sig i nacken. Han mindes vagt, hon var sjuk, men han hade stress på jobbet, cheferna krävde…
— Jo, jag minns.
— Vem tog hand om mig när jag hade feber? Vem ringde till läkaren? Vem hämtade medicin?
Tystnaden drog ut på tiden. Stig mindes: han tittade bara in ibland, frågade hur det var, och gick till teven. Hon fixade det själv.
— Jag själv, — svarade hon åt honom. — Jag gick till apoteket, ringde läkaren. Du kom inte ens med te. Fjärde anledningen.
Hon satte sig vid bordet, rak i ryggen. Stig märkte plötsligt att hon blivit smalare. Och att hon fått mer grått hår. När hände det?
— Vad mer? — frågade han tyst.
— Sedan kom barnbarnen. Elins Linnea, Eriks Ville. Och vart fördes de när föräldrarna jobbade? Till mig. Vem hjälpte med läxorna, matade, gick till skolan med dem?
— Ja… det är väl det mormödrar finns till för.
— Mormödrar. Just det. Och var var morfädrarna? — Hon log bittert. — I garaget med kompisarna. Eller ute och fiskade. Eller bara såg på TV. För ”jag har jobbat hela livet, nu ska jag vila.” Femte anledningen.
Stig vred sig på stolen. Samtalet tog en obehaglig vändning. Hon ledde någonstans, men vart?
— Ester, kan du inte sluta nu? Vad vill du bevisa?
— Ingenting. Jag förklarar bara. — Hon reste sig, hämtade en burk saft. — Vill du ha?
— Ja tack.
Ester hällde upp i två glas och ställde ett framför honom. Han drack medan hon fortsatte:
— Sjätte anledningen är enkel. Du ser mig inte, Stig. Inte alls. Jag står här, men du tittar utan att se. Du vet inte vilken klänning jag älskar, du minns inte min födelsedag utan påminnelse. Du frågar inte vad jag tänker på, vad jag läser, vad jag är rädd för. Jag är bara en del av inredningen för dig. Bekväm, vanlig, osynlig.
— Ester, vad är det du säger? Självklart ser jag dig! Vi har ju bott tillsammans i trettio år…
— Bott. — Hon nickade. — Sida vid sida. Men inte tillsammans. Märkte du att jag gått i teatergrupp i ett halvår?
Stig blev ställd. Vilken teatergrupp? Hon var ju alltid hemma, skötte hushållet…
— Nej, — erkände han ärligt.
— Just det. Men jag går. Varje onsdag. Och vet du vad? Där finns folk som lyssnar på mig. Som vill höra mina tankar. Som kommer ihåg mitt namn. Inte ”mamma”, inte ”mormor”, inte ”fru”. Bara Ester.
Hon drack ur sitt glas och ställde tillbaka det.
— Och den sjunde anledningen, Stig. Den viktigaste. Jag är trött på att vara olycklig. Dödstrött. Varje morgon vaknar jag och tänker: Ännu en dag, ännu ett liv. Ännu mer matlagning, tvätt, städning. Ännu en sur min om middagen är sen. Ännu mer tystnad vid bordet. Ännu mer ensamhet i mitt eget hem.
Stig kände något knöla sig i bröstet. Var det verkligen så illa? Han var ju ingen monster, bara en vanlig karl. Jobbat ärligt, förOch när de möttes igen, förstod de båda att kärlek inte handlar om att äga varandra, utan om att låta varandra vara fria – och ändå välja att stanna.
