Ensam i en folkmassa av nära och kära
– Mamma, varför ska du alltid oroa dig så? suckade Ebba irriterat utan att ens titta upp från telefonen. – Som om det vore katastrof att de inte kom på din födelsedag. Folk har ju sina egna liv.
– Vilka liv? frågade Ingrid Margareta, som höll hårt om en pappersservett. – Lovisa lovade att komma med barnen, Viktor sa att han skulle försöka få ledigt. Och Emil hade redan köpt en present.
– Och? Ebba tittade äntligen upp från skärmen. – Lovisa sitter med sjuka barn, Viktor har problem på jobbet och Emil fastnade på en affärsresa. Ingen gör det med flit.
Ingrid Margareta dukade tyst bordet i vardagsrummet. Den fina duken, de bästa tallrikarna som bara kom fram vid speciella tillfällen. Sjuttio år – var inte det speciellt? Hon hade handlat mat i en hel vecka, lagat barnens favoriträtter sedan morgonen. Sill och potatis till Lovisa, stekt fläsk med kantareller till Viktor, och en Napoleonbakelse till Emil.
– Ebba, ska vi inte ringa dem igen? bad hon. – De kanske hinner?
– Mamma, lägg av nu! Ebba reste sig från bordet. – Jag måste hem. Anton är ensam med barnen, han blir utmattad.
– Men vi har ju knappt ätit…
– Vad finns det här? Några småsaker. Jag äter ordentligt hemma.
Ingrid Margareta såg hur hennes yngsta dotter snabbt packade väskan, som om hon var rädd att missa något viktigt.
– Okej, mamma, bli inte ledsen. Nästa gång kommer alla, du får se.
En puss på kinden, dörren slog igen. Ingrid Margareta satt ensam kvar vid ett bord dukat för sex personer.
Hon satt länge och stirrade på de tomma tallrikarna. Lägenheten var tyst, bara väggklockans tickande hördes. Just den klockan som hennes avlidne make gav henne på trettioårsdagen. Hur många fester hade de inte firat vid det här bordet? Barnens födelsedagar, nyår, studenten, bröllop…
Hon reste sig och började duka av. Sillen packades i en plastlåda – imorgon skulle hon ge den till granne Karin. Potatisen med kantareller i kylen. Bakelsen skars i bitar och förvarades. Många bitar blev det.
När allt var undanstökat satte hon sig i makens favoritfåtölj och tog fram telefonen. Olästa meddelanden lyste på skärmen.
“Mamma, grattis på födelsedagen! Förlåt att jag inte kunde komma. Barnen är sjuka, hög feber. Vi ses helt säkert i helgen. Puss.” Det var från Lovisa.
“Mamma, grattis! Problem på jobbet, riskerar att bli avskedad, kan inte distraheras. Presenten skickar jag via Ebba. Hälsa.” Viktor, som vanligt kortfattad.
“Mamma lilla, grattis på jublieum! Fast i Göteborg, flyget inställt. Vi ses snart. Älskar dig.” Emil, den yngste.
Alla ursäktar sig, alla älskar henne, alla kommer säkert senare. Ingrid Margareta lade ifrån sig telefonen och slöt ögonen. Tröttheten kom plötsligt, tung och kladdig.
Nästa dag väcktes hon av ringning på dörren. Granne Karin stod där med en bukett astror.
– Margareta, grattis i efterskott! log hon. – Förlåt att jag inte hann igår, det var barnbarnets fotbollsmatch.
– Tack, Karin. Ingrid Margareta tog emot blommorna. – Kom in, vi tar en kopp kaffe.
– Hur gick festen då? Kom barnen?
Ingrid Margareta satte på vattenkokaren och teg. Karin förstod utan ord.
– Inte den här gången heller?
– De har så mycket att göra, svarade Ingrid Margareta lågt. – Jobb, sjuka barn…
– Margareta, har du sagt honom hur viktigt det var för dig?
– Varför? De är ju vuxna nu, borde förstå själva.
Karin skakade på huvudet.
– Förstå borde de, men det gör de inte. Mina är likadana. Man måste säga det rakt ut.
De drack kaffe med resterna av Napoleonbakelsen. Karin berömde och frågade efter receptet, berättade om sina barnbarn. Ingrid Margareta lyssnade och tänkte att det var lättare att prata med grannen än med sina egna barn.
– Margareta, vi kanske ska hitta på något tillsammans? föreslog Karin. – Gå med i en klubb för pensionärer. Där finns dans och sång.
– Åh, Karin. Jag orkar inte med det.
– Vad orkar du med då? Barnen är vuxna, har sitt eget liv. Varför inte leva lite för dig själv?
Efter Karins besök funderade Ingrid Margareta länge på hennes ord. Leva för sig själv? Hur gör man det? Hela livet hade hon levt för andra. Först föräldrarna, sedan maken, sedan barnen. Även efter makens död levde hon för barnen. Hjälpte till med barnbarnen, lagade mat, tvättade när de kom med kläder.
På kvällen ringde Lovisa.
– Mamma, hur är läget? Hur gick födelsedagen?
– Det gick bra, svarade Ingrid Margareta.
– Ebba sa att det bara var ni två. Jag förklarade ju att det var kaos här. Ville har feber, Alma hostar. Vi fick ringa läkare.
– Jag förstår, älskling. Barnen kommer först.
– Mamma, säg inte så. Du vet hur mycket jag älskar dig. Det var bara otur.
– Jag vet.
– Hördu, kan du komma över på lördag? Sitta med barnen några timmar? Jag måste till läkaren, och de tar inte med sjuka barn.
Ingrid Margareta teg en stund.
– Naturligtvis kommer jag.
– Tack, mamma lilla! Du är bäst!
Efter samtalet satte hon sig vid fönstret och tittade ut på gården. Barn lekte i sandlådan, mammor satt på bänkarna och pratade. En vanlig kvällsscen, men idag kändes den främmande, onåbar.
På lördagen åkte hon till Lovisa. Barnen var verkligen sjuka, men på bättringsvägen. Ville var grinig och krävde uppmärksamhet. Alma klängde på farmor, ville att hon skulle läsa.
– Farmor, varför kommer du inte hit varje dag? frågade Alma när hon slog sig ner i hennes knä.
– Varför skulle jag det?
– För att vi ska vara tillsammans. Mamma är alltid upptagen, pappa jobbar. Men med dig är det roligt.
Ingrid Margareta kramade barnbarnet hårdare. Äntligen var hon behövd av någon.
Lovisa kom tillbaka efter tre timmar.
– Mamma, tack så hemskt mycket! Hon såg trött ut. – Läkaren sa att det bara är en förkylning.
– Det var bra.
– Hördu, kan du komma imorgon också? Jag måste jobba, och Anders ska på möte.
– Imorgon är det söndag.
– Just det. Och?
Ingrid Margareta ville säga att hon också behövde vila på söndagar. Att hon behövde tid förHon loggade in på nätet och såg på bilderna från sitt nya måleri, medan hon långsamt lärde sig att säga “nej” utan skuld och “ja” till sig själv.
