Hon hade stämt sin egen son och vräkt honom från lägenheten
Gunvor vaknade av ett brak. Igen. Något kraschade, studsade, slets sönder. Klockan var halv sju på morgonen. En söndag, för fan. Den enda dagen hon kunde sova till åtminstone åtta.
“Mamma!” skrek Niklas från köket. “Var är min mugg? Du har flyttat på allting igen!”
Femtiotvå år. Hon klev ur sängen, drog på sig morgonrocken. I spegeln – ett trött ansikte av en kvinna som glömt när hon senast sovit gott. Grått hår med utväxta rötter, påsar under ögonen. När hade hon blivit så gammal?
“Jag kommer”, mumlade hon och släpade sig till köket.
Niklas stod i kaos. Glas från en tallrik låg över golvet, förmodligen den han kastat i jakt på sin dyrbara mugg. Tjugofem år, en och åttio lång, bredaxlad. Men han betedde sig som ett bortskämt treårsbarn.
“Här är din mugg”, sa Gunvor och tog fram den blå koppen med texten “Bästa sonen” från torkstället.
Köpt för länge sen, sju år sedan. Då trodde hon fortfarande att han skulle komma till besinning, hitta ett jobb, börja leva som folk. Nu kändes texten som ett hån.
“Varför ställde du den där? Jag sa att min mugg ska stå på bordet!”
“Niklas, jag diska…”
“Inte Niklas! Niklas! Hur många gånger ska jag behöva säga det!”
Han slet muggen ur hennes händer, hällde upp resterna av gårdagens te. Gunvor tittade på glasskärvorna och tänkte – återigen städa. Återigen köpa en ny tallrik. Återigen tiga.
“Mamma, vad hände?” Linnea stod i dörren. Smal, bräcklig, i en gammal pyjamas. Nitton år men såg ut som sexton. Studerade vid lärarhögskolan, drömde om att arbeta med barn. Om hon klarade sig. Om hon stod ut med hemmastämningen.
“Inget, dotter. En tallrik gick sönder.”
“Den gick sönder av sig själv, va?” fnös Niklas. “Bara ramlade.”
Linnea tog silent sopkvasten och började feja. Rutinmässigt, som om krossat porslin var en del av morgonritualen.
“Rör inte!” röt Niklas. “Jag bad dig inte städa!”
“Vem ska annars göra det?” undrade Linnea lågt.
“Inte din sak!”
Gunvor satte sig vid bordet, lade huvudet i händerna. Herregud, hur länge till? Hur länge skulle hon stå ut med skriken, bråken, det här… kriget i sitt eget hem?
Tio år senare dog Stefan. Hennes man, barnens far. Hjärtat gav upp. Eller kanske ville han bara inte leva längre i denna galna värld. Då gick Niklas fortfarande i gymnasiet. Fast han hoppade av efter ett halvår. Sa att det “inte passade”. Fick jobb på en butik – höll två veckor. Sa upp sig för chefen var “dum i huvudet”. Sen byggjobb – “kollegorna är idioter”. Biltvätt – “ägaren är ett svin”. Och så år efter år. Först hoppades Gunvor han skulle hitta sig själv. Sen bad hon honom bara försöka. Sen tiggde hon. Sen accepterade hon det hela.
Men han blev bara mer bitter. På världen, livet, på henne och Linnea. Men mest på henne. Det var hon som gjort honom till en misslyckad människa. Som uppfostrat honom fel. Som skulle försörja, mata, klä honom.
“Mamma, vad är det till frukost?” Niklas dunsade ner vid bordet.
“Ägg, gröt…”
“Gröt igen! Jag är så trött på den här skiten! Köp lite cornflakes!”
“Vi köpte cornflakes i veckan. Du har redan ätit upp allt.”
“Köp mer då!”
“Med vad? Lönen kommer först om en vecka.”
“Ditt problem!”
Gunvor öppnade kylen. En halv förpackning keso, tre ägg, en skiva bröd. Sju dagar kvar till lön. Linnea försöker jobba extra – delar ut reklam på helgerna. Tvåhundra kronor per dag. Räcker precis till biljetter och lunch på högskolan.
“Jag kan göra ägg”, sa hon.
“Med bacon!”
“Det finns inget bacon.”
“Då vill jag inte ha! Trött på din fattigmansmat!”
Han ställde sig upp, sparkade till stolen som föll med ett brak.
“Niklas, sluta”, viskade Linnea.
“Befall inte över mig!” Han vände sig mot sin syster. “Tror duDeras tystnad var äntligen fridfullt och utan skräck, som om regnet utanför tvättade bort alla år av smärta.
