MINA-KUSIN
Min kusin Mina var min idol när vi var små. Mina bodde i Stockholm, jag i Göteborg. Varje sommar skickade våra föräldrar oss till ett litet bondesamhälle där mor- och farföräldrarna bodde. Där var vi osvikligt tillsammans dag och natt. Det var lyckliga dagar.
Allt med min kusin imponerade på mig: hennes sätt, hennes yppiga lockar, hennes ”stadsiga” höstkläder. Fast nu, med årens mognad, kan jag säga att hon aldrig var någon skönhet. När jag tittar på gamla foton ser jag en kort, knubbig flicka med lite osymmetriska drag. Dessutom hade hon lite halvdan artikulation. Men hennes charm och optimism gjorde upp för allt. Pojkarna svärmade runt henne som bin kring honung.
Mina kunde ha varit en ledare för hela gänget, hålla alla i strama tyglar. Alla lydde henne utan att knysta. Hon var känt modig och lite vild. Hennes oroliga natur oroade mig ibland. Jag var den tysta, snälla flickan…
En gång stal Mina en ny bok om Nalle Puh från byns bibliotek och tog med den hem till Stockholm. Jag darrade som ett asplöv. Tänk om någon fick reda på det! Vi var åtta år då. För mig var det oförklarligt – vi var ju flickscoutar, hederliga barn! Men innerst inne var jag fascinerad och stolt över min kusin. Boken fick vi lämna tillbaka så klart. Farfar insisterade. Och fick man inte nog av hans predikan, så gav mormor en rejäl avbasning med nävarna som bekräftelse. Den dagen blev vi strängt bestraffade och fick inga godisar. Jag straffades för att ha hållit tyst om det ”oerhörda” brottet:
”Tror ni att ingenting kommer ut här? Hela byn kommer att prata! Lärarinnans barnbarn som stjäl – har man hört på maken?”
Det blev en familjekatastrof av rang. Kanske därför jag minns det så väl än idag.
Mina kunde simma som en sjöjungfru, hoppa fallskärm (hon gick i en ungdomsklubb för det), och slåss lika bra som pojkarna. Sommartidens äventyr räckte ända till nästa år. Vi var som två droppar vatten, fast helt olika till sinnelaget. Hon var vild och galen, jag mer ”i stilla vatten…”
Farfar var lärare. Varje sommar ”torterade” han oss med stavningsövningar och uppsatser. Jag, den flitiga, hade vackert och prydligt handstil – inga klotter. Men Mina? Hennes bokstäver kröp som nersmetade maskar på papperet. Och hon brydde sig inte ett dugg. Farfar frustade:
”Hur kan en lärares barnbarn skriva så här slarvigt?!”
Mina viftade bara bort det. Mormor hotade henne:
”När Emelie blir chef kommer du, Mina, att sopa gruvgator!”
Åren gick. Vi längtade alltid till sommaren. Om vintern skrev vi brev till varandra. Först barnsliga hemligheter, sen tonårsbekymmer. Som man säger: ”Systrar är som vatten och bröd.”
Sen kom tiden att ”gifta bort sig”. För mig kom den lite tidigt – jag gifte mig vid 17, ångrar det inte en sekund. Fick min dotter vid 18. Sen tog jag examen från högskolan. Mina klarade knappt gymnasiet med stora svårigheter. Hon började på en lärarutbildning. Jag förstod inte hennes val – med hennes sluddriga uttal och dåliga betyg… Tant Agnes (Minas mamma) fick ”övertala” skolans ledning med diverse presenter för att dottern till slut skulle få sin examen.
Men senare skulle Mina faktiskt börja skriva en avhandling! Men hälsan svek och hon fick ge upp. Jag skulle inte bli förvånad om hon tar upp det igen när hon går i pension… Sådan är hon!
När jag var 20 besökte jag Stockholm en dag. Jag åkte främst för att träffa Mina. Vi hade inte setts på flera år. Jag ville också träffa hennes man, Viktor. Jag hade missat deras bröllop, men jag kunde aldrig ana hur denna åtrådda återförening skulle sluta…
Först hälsade jag på tant Agnes. Hon började genast gråtande berätta om Viktor:
”Emelie, vi var alla emot det här förhastade äktenskapet. Jag hade redan hittat en fin kille åt Mina. Allt var klart för bröllopet! Och så dök den här Viktor upp! En tyrann, en egocentrisk kvinnoförförare! Att hon valde honom… Mina följde honom som en kaninföl efter en orm! Åh, hon kommer att lida med honom, det ska du se! Jag är säker på att han slår henne också! Men vad gör man? Snart väntar de barn. Man kan ju inte beröva ett barn sin far,” klagade tant Agnes.
Efter att ha hört hennes sorg berättade jag till Mina, som nu var djupt gravid. Hon hade blivit vackrare, men i hennes ögon låg en sorg som inte gick att dölja. Vissa kvinnor trivs väl i rollen som offer…
Efter att ha träffat Viktor förstod jag tant Agnes avsky. Men Mina… Min stolta, självständiga kusin var helt undergivna honom! Hon såg på honom med dyrkan, hängde vid hans läppar. Och hans ord var knappast poetiska eller bildade… Jag var chockad över förändringen. Men som man säger: ”Äktenskapet gör två till en – eller ibland till en orm.” Viktor såg sig som en kung med en så undergiven hustru. Han bastade i hennes kärlek.
Älskade han henne? Tveksamt. Men Viktor var en ståtlig, snygg man – riktigt vacker. Säkerligen många flickors dröm. ”Vacker till synen, men svår att tygla.” Allt jag hörde var befallningar. Jag tyckte synd om Mina, men hon svarar skarpt:
”Emelie, bli inte som mamma. Jag behöver ingen medlidande! Allt är underbart! Jag är lycklig med min man!”
Nåväl…
Den kvällen firade vi min ankomst med champagne. Vi skämtade, mindes barndomen. Sen bestämde vi oss för en promenad genom Stockholms kvällsljus. Det var kallt men glatt. När vi kom hem beordrade (ja, beordrade) Viktor Mina:
”Vila nu, älskling. Gå och lägg dig. Emelie och jag tar en sväng till.”
Jag protesterade, men Viktor tryckte till min hand så hårt att jag inte hade något val. Det kändes nästan läskigt. Mina lydde utan knot.
Ute i parken småpratade vi om ingenting. Plötsligt drog Viktor mig till sig och försökte kyssa mig! Varifrån kom detta? För mycket snaps? Jag fick nästan lust att skratta. ”Åh, Viktor! Tant Agnes varnade mig för dig.” Jag tänkte inte svika Mina, så jag vek undan.
”Nu går vi tillbaka, Viktor! Mina lär vara ensam,” sa jag oroligt.
Han tyckte uppenbarligen inte om avvisandet. Van vid att få som han ville, blev han mörk i synen och försvann iväg i mörkret. Jag följde efter men tappade bort honom. Där stod jag, ensam i en främmande park mitt i natten. Vilken situation!
TurLyckligtvis hittade jag tillbaka tack vare en skylt till tunnelbanan, och när jag äntligen kom tillbaka till deras lägenhet, där Viktor redan låg och snarkade, mötte Mina mig med en blick som sa allt – vår vänskap var inte längre densamma.
