Jag är 56 år och har aldrig varit gift. Nej, jag är ingen gammal ungkarlsflicka. Jag har en underbar dotter som är gift, talar fem språk och arbetar på ett stort IT-företag. Men en man har jag aldrig haft. Och min dotter har tyvärr aldrig sett sin biologiske far. Vi vet inte ens om han lever.
Det var en ungdomlig förälskelse. Han kom till Sverige från Italien som utbytesstudent och läste svenska. Vi träffades slumpmässigt på något evenemang vid mitt språkinstitut. Förr i tiden blev unga människor snabbt bekanta, särskilt studenter. Åtminstone känns det så nu.
Det värmde mitt hjärta att han var italienare. Jag älskar fortfarande Italien, trots allt. Min dotter och jag har rest längs hela “stöveln” – från Venedig till Apulien.
Jag ska inte dra ut på vår roman. Egentligen var den ingen riktig roman. Vi promenerade mycket i Göteborg. Jag visade honom min hemstad, och han höll mig varsamt om midjan.
Allt gick fort, spontant och vardagligt. När jag insåg att jag var gravid, var min brännande brunette Leo från Terracina redan borta från landet.
Min mamma stödde mig och sa att vi inte har rätt att ta ett liv, för det ges från ovan. Och pappa blev överlycklig, trots att jag bara var 21.
Jag hade tur med mina föräldrar, och min dotter fick en underbar mormor och morfar. Tyvärr är de inte kvar med oss, men vi minns dem alltid.
Nu när jag tänker tillbaka på det förflutna… Låt mig berätta om nuet. Jag vet inte ens varför jag skriver dessa rader, men jag läser ofta kommentarer. Många delar liknande erfarenheter, och ibland stöter man på intressanta tankar.
För ett halvår sedan träffade jag en man. Det lustiga var att vi började med en konflikt. Vi stod i kö till kassan, han bakom mig. När jag skulle betala kom jag ihåg att jag glömt kaffet. Affären är liten, kaffet står nästan inom räckhåll, men det tar ändå en minut. Mannen med de runda glasögonen blev så arg att jag trodde han skulle slå mig.
Jag valde att inte eskalera situationen. Betalade tyst och gick hem. Då hörde jag snabba steg bakom mig. Jag vände mig om, och där stod han – samma otrevlige man, men nu med ett leende och en chokladkaka i handen.
Han sprang fram, bad om ursäkt och förklarade att han varit stressad på jobbet. Jag log. Så började vår bekantskap.
Det visade sig att vi nästan var grannar. Han var skild, hade två vuxna barn och en egen lägenhet. Han arbetade på ett av stadens museer. En intelligent, kultiverad och respektabel man. Efter ett halvår friade han och föreslog att vi skulle flytta ihop.
Jag sa ja. Jag vet inte varför. Kanske ville jag stänga en kapitel i livet och bli fru. Eller så var ensamheten för tung. Min dotter har sitt eget liv och sin egen familj, men barnbarn verkar inte komma på tal.
Men nu uppstod ett problem. Så snart vi skickade in vår förlovningsanmälan och han flyttade in, kände jag en spänning.
Jag har levt ensam i många år. Mina vanor är fasta, och jag vill inte ändra på dem. Min blivande make snarkar. Jag sover redan dåligt, och med hans snarkningar har jag inte en chans. Jag behöver total tystnad för att vila.
Han ställer inte undan skorna när han kommer hem, glömmer att släcka lampor och går hemma som en luffare, trots att han är stilfull på jobbet.
Jag vet att det låter petigt. Men jag är van vid ordning. På morgonen vill jag dricka kaffe i tystnad och läsa nyheterna på min surfplatta. Nu måste jag läsa dem högt och diskutera dem med honom. Det känns som att mitt personliga utrymme stjäls.
Kanske vänjer jag mig. Vid hans smutsiga strumpor på golvet, hans långa predikningar. Men om jag inte gör det?
