Idag kände jag mig så ensam. Barnbarnet har inte hälsat på på länge, och nu har de anställt en barnflicka i smyg, bara för att slippa mig.
Min egen dotter vill inte prata med mig. Hon svarar inte ens när jag ringer. Hon tror att jag är anledningen till att hennes äktenskap går i knopp. Men jag har inget att skämmas för—det var hon som bad om min hjälp från början.
Min dotter, Elin, gifte sig när hon var bara arton. Hon träffade Anders precis när han kom tillbaka från lumpen. Och så var det kärlek vid första ögonkastet, som man säger. Hon struntade i skolan och hamnade på glid, ville inte lyssna på mina råd. Jag var tvungen att ta in dem båda hos mig, för annars hade de fått hyra någon usel etta. I början gick det bra, och även ett tag efter bröllopet kom vi överens. Men sen blev Elin gravid och började klaga på allt jag gjorde—till och med mitt matlag, för hon mådde illa. Jag insisterade på att de skulle flytta ut.
Vi och svärföräldrarna kom överens om att bidra till en bostad åt dem, för de kunde ju inte klara det själva. Jag försökte ringa hennes pappa, hoppades att han skulle hjälpa till. Men han sa bara att han redan betalat underhåll och att det inte var hans problem längre.
När Elin födde var jag där varje dag. Jag tog hand om mitt barnbarn så att hon kunde vila. Men sen började hon fejka ont och hitta på skäl bara för att slippa ansvaret. Jag passade barnet så att de kunde gå på bio eller äta ute—de till och med åkte på semester i tio dagar, bara de två. Jag tyckte om att vara med barnbarnet, så det var inget problem. Visst blev jag trött, men man gör allt för sitt barns lycka.
När de kom hem föreslog jag att Anders kunde renovera deras lägenhet. Han bara låg och vilade efter jobbet, trots att han hade ganska lediga tider. Jag köpte byggmaterial och tog med mig barnbarnet i två veckor. Till och med skickade jag en arbetsgrupp så att han inte skulle behöva anstränga sig för mycket. Då började anklagelserna. Anders tyckte tydligen inte om att jag bestämde. Men vad skulle jag göra? Han tog ju aldrig något initiativ.
Efter renoveringen slutade de höra av sig helt. Nu hälsar jag inte ens på mitt barnbarn—de har en barnflicka istället. Jag blev sårad, men ändå bjöd jag in hela släkten till min födelsedag. Elin kom ensam med barnet. Inte ens ett samtal från Anders. Varför gör det så ont? Jag hjälpte dem, betalade för renoveringen… Förtjänar jag verkligen det här?
Anders skrek på mig och sa att han är trött på att jag lägger mig i. Att det är hans hem, och att han inte vill se mig där.
Jag vet inte, jag kanske gick för långt. Men jag ville bara deras bästa. Nu bråkar Elin och Anders hela tiden, och hon skyller på mig. Hon gråter i telefonen och anklagar mig. Visar sig att Anders pratat om skilsmässa. Jag får inte ens träffa mitt barnbarn—inte ens höra hennes röst.
Jag levde för dem. Vad ska jag göra nu? Varför hatar de mig så?
