**Dagboksinlägg**
Min makes syster, Elin, har alltid tyckt att det är vi som ska skämma bort hennes barn. Hon använder sig av så vag formuleringar att man undrar om hon ens vet vad direkt kommunikation är. När hon säger ”Det skulle vara kul att gå på den nya animerade filmen med ungarna”, betyder det att min man ska hoppa upp genast och ta sina syskonbarn till cinema. Och om hon muttrar ”Det är så fint väder ute, men ni sitter bara hemma”, då är det hennes sätt att be oss ta med barnen till Liseberg, såklart på vår bekostnad.
Själv fattar jag aldrig hennes antydningar. När de blir alltför uppenbara låtsas jag som om jag inte förstår. Vill du ha något? Be om det rakt på sak. Inget fjant. Men min man springer alltid direkt när hans syster vill något.
Han älskar sina syskonbarn. Och bortskämer dem alldeles för mycket, enligt mig. Jag förstår Elins känslor, hennes önskan om att barnen har roliga upplevelser. Men enligt mig är det föräldrarnas jobb att arrangera sina barns fritillställningar. Farmor, farfar, farbröder och mostrar ska inte behöva ta det ansvaret.
Natklart kan man ibland unna andras barn något. Släktingar är ju släktingar. Men det är ingen skyldighet! För inte så länge sedan var det vår brorsons namnsdag, Hugo. Hans födelsedag hade redan varit, och vi gav en fin present. Men Elin kom ändå med sina vanliga antydningar. Uppenbarligen tyckte hon att en ny cykel var ett ganska tamt presentval, trots att den kostade en hel del. Nej, Hugo borde åka till Köpenhamn en helg, och hon följa med, för ett litet barn kan ju inte resa ensamt.
Hennes sätt att säga det löd ungefär så här: *Hugo har alltid drömt om att se Köpenhamn.* Men det var först på dagen då min man räckte henne en tårtbit istället för en resa som hon klargjorde vad hon egentligen menade. Jag var på jobbet, så min man åkte ensam. Han gav Hugo en samling kuddar som bokstavade hans namn. Vi letade länge efter en passande namnsdagspresent — det är inte ofta man firar sånt i Hugos familj.
Elins krav ökar för varje år. Det börjar trötta ut mig. Men min man älskar syskonbarnen så mycket att jag inte kunde göra något. Han har alltid velat ha egna barn, men det blev inte av på ett tag. Så han kastade sig över systerns ungar istället. Det räckte att hon bad dem dra upp sina gulligaste miner och tigga i söta tonfall, så sprang han och uppfyllde deras önskemål. Jag såg igenom det, men han vägrade tro att hans syster skulle utnyttja barnen på det viset. Och plötsligt blev jag gravid.
Jag berättade det direkt för min man. Han blev alldeles vild av glädje och började nästan dansa runt min växande kula. När Elin sedan bad om pengar till Köpenhamn, avböjde han och sa att han snart fick ett eget barn att ta hand om. Då blev hans syster arg och kastade ut honom. Sen ringde hon på min telefon och skrek. Hur vågade jag bli gravid? Jag gjorde det med flit, sa hon, bara för att hennes barn skulle lida. Jag lade bara på.
Sen dök syskonbarnen upp med handmålade kort. På dem stod det: *Farbror, snälla, lämna oss* och *Varför behöver du egna barn när du redan har oss?* De väntade utanför hans jobb. Undrar just vem som kom på den briljanta idén? Knappast dem själva. Men Elin hade räknat fel, för det fick motsatt effekt.
Min man kom hem, visade korten och förbannade sin egen gudomliga dumhet.
— *Jag är en komplett idiot!* Jag höll mig inte för skratt när han härmade barnen: *Farbror, vår mikrovågsugn är trasig, vi kan inte värma mat efter skolan, och mamma har inte råd med en ny. Kan du köpa en?* Så har hon alltid gjort! Lått barnen tjata, och jag gick på det som en jävla toffel.
Han ändrade sig tvärt. Förr gav han Elin precis allt, till och med den sista slant han hade. Nu satte han sig och skrev ner alla summor han lagt på hennes ungar.
Efter allt detta hade Elin till och med mage att komma till oss och prata.
— *Nu när ni ska få ett eget barn, kan du inte ge mig en sista present? En bil vore bra, för att köra ungarna.*
Min man räckte henne en lapp med alla utgifter och krävde att hon betalade tillbaka allt inom ett halvår. Sen visade han henne dörren.
— *Dra nu. Du måste väl söka något jobb*, sa han när hon gick.
Nu skriver Elins vänner till mig på sociala medier och anklagar mig för att lämna barnen utan mat eller en manlig förebild. Jag skiter i dem. Elin har det bra nog — min man avstod sin del av arvet, så hon fick allt, inklusive lägenheten. Och hennes ex gav henne en till bostad för barnens skull. Så hon bor i en, hyr ut den andra, samtidigt som hon får underhåll.
Hon överlever nog. Och vi? Jo, vi klarar oss.
**Lektion:** När någon utnyttjar din generositet, är det inte grymt att säga nej – det är sunt förnuft.
