**Dagboksinlägg**
Det är nu ett halvår sedan min svärmor flyttade in hos oss. Hon har sitt eget hus och klarar sig egentligen fint själv, men hon lyckades övertyga min man om att hon behöver hjälp. Hon påstod att hon var rädd och ensam, så han ordnade allt för att hon skulle kunna bo i vår tvåa mitt i stan.
Birgitta Karlsson – ja, det är ett namn som passar henne – är en kvinna med svår personlighet. Hon måste alltid vara i centrum, oavsett vad det kostar. När hennes man levde höll hon sig borta från oss. Jag var tacksam för det, för trots alla år av äktenskap lyckades jag aldrig hitta en gemensam nivå med henne.
“Åh, lilla vän, man borde alltid se ordentlig ut innan mannen kommer hem. Jag skulle aldrig tillåta mig att se så där ut, ens i min ålder. Och köttet borde du laga annorlunda – du borde gå en kurs eftersom din mamma inte lärde dig.”
Sådana kommentarer har alltid riktats mot mig. Enligt henne gör hon allting perfekt, medan mina händer verkar växa från fel ställe. När vi bara träffades på högtider kunde jag tiga och uthärda, men att stå ut med henne varje dag är för mycket.
Min svärfar gick bort förra året. Vi visste att det skulle komma, eftersom han hade långvarig cancerbehandling. Efter hans död var svärmor som en skugga av sig själv – hon åt knappt, drack knappt, bara gick omkring. Den första månaden lämnade vi henne inte ens ensam.
Men efter ett tag vaknade hon till liv igen. Hon började vara elak och gnälla på mig som vanligt. För mig var det ett tecken på att hon mådde bättre. Men jag blev glad för tidigt – snart började hon övertala min man att hon inte klarade sig ensam.
“Jag känner mig så ensam och övergiven. Jag är rädd för att vara i huset ensam, och hjärtat slår för fort ibland. Skulle vi inte kunna bo tillsammans?” klagade hon.
Min man var inte entusiastisk, men gav med sig. De ständiga samtal och historier om hur svårt hon hade fick honom att vika sig. Jag stod emot till sist – jag ville absolut inte bo med min svärmor. Hon föreslog att vi skulle flytta till henne istället, eftersom hennes hus var större. Visst, men där skulle jag aldrig få bestämma. Dessutom ligger vår lägenhet mitt i stan – nära till jobbet och dagis.
Jag visste att jag inte skulle ge efter. På hennes planhalva skulle hon köra över mig. Min man försökte förstå mig, men en mamma är alltid en mamma. Han lovade att flytten bara skulle vara tillfällig och att han skulle sätta stopp när hon gick för långt.
Nu har vi bott tillsammans i sex månader. Relationen mellan mig och min man är så dålig att jag ser skilsmässan i horisonten. Jag är stressad och irriterad, springer runt som en tjänare – häller upp te, går ut med henne, sätter på hennes tv-program… Och ändå får jag höra att ingen bryr sig om henne. Om jag gör något fel, hävdar hon direkt att hon får hjärtklappning och kräver ambulans.
Vi hade planerat en resa till Spanien, men då började hon gråta och sa att vi skulle överge henne. “Ni måste ta med mig!” Men en sån semester vill jag inte ha. Min man rycker bara på axlarna, medan jag känner att jag håller på att tappa tålamodet. Om hans mamma är viktigare än oss får vi gå skilda vägar.
