**Dagboksinlägg:**
Jag satt och betraktade den vackra buketten som kuriren levererade för en halvtimme sedan. Det fanns inget tvivel – blommorna var verkligen till mig. På kortet stod bara två ord: *Till vackra Margareta.*
Sedan skilsmässan hade jag fått en hemlig beundrare. Skilsmässan från Anders hade varit tuff. Inte så mycket på grund av känslorna, utan för allt skit som min svärmor Elsa hällt över mig. Och Anders, min nu fd make, ställde sig alltid på hennes sida.
Allt hade varit så konstigt. Samma kväll som jag kom hem med skilsmässohandlingarna, ringde det på dörren – en lyxig bukett rosor. Först trodde jag att Anders drev med mig. Men rosorna kostade pengar, och sådana här buketter var inte billiga. Anders hade bara varit generös mot mig en enda gång, och det var länge sedan.
Sedan dess fick jag blommor två, tre gånger i veckan. Alltid med en kort, enkel hälsning. Jag grubblade mig till tusen – vem kunde skicka dem?
När jag stirrade på de underbara rosorna kom jag plötsligt ihåg den enda gången Anders gett mig blommor. Det var efter ett hemskt gräl. Hans mamma, Elsa, hade gjort allt för att sätta oss emot varandra.
*”Du slösar bort våra pengar!”* röt han när han fick reda på att jag betalat för en dyr manikyr.
*”Det är inte så mycket pengar,”* svarade jag. *”Jag jobbar också, jag har rätt att unna mig saker.”*
*”Vi kom överens om att diskutera stora utgifter,”* fortsatte han argt. *”Och dina naglar kostar en förmögenhet! Mamma berättade priset!”*
Jag skrattade bittert. Naturligtvis var det Elsa som låg bakom. Hon hade aldrig gillat mig och hittade alltid på något att klaga på.
Anders stod aldrig upp för mig. Han tog alltid sin mors parti. Elsa manipulerade honom konstant. När hon kom hem till oss, pekade hon på fönstren och påstod att de var smutsiga. Sedan skällde Anders på mig, kallade mig lat och slarvig.
En gång såg Elsa mig komma hem från jobbet. Hon blev chockerad över mitt utseende och berättade genast för Anders att min klädsel och frisyr såg *”suspekt”* ut.
*”Har du sett hur djupt hennes klänning är skuren? Hon måste vrida sig runt för chefen för att få befordring!”*
Istället för att sätta stopp, höll Anders med. Efter varje sådan konversation fick jag en *”trevlig”* tid med honom.
Den där gången jag *”vågade”* använda min egen lön till naglarna slutade med en fruktansvärd bråk. Anders kallade mig slösaktig och en parasit.
*”Skäms du inte? Jag tjänar faktiskt mer än du!”* sa jag argt.
Och det var sant. Anders hade haft problem med jobbet på sistone. Han hoppade mellan olika arbetsplatser – antingen var villkoren för hårda eller lönen för låg.
Jag hade aldrig sett en krona av hans pengar. Inte ens mat handlade han. Han skulle betala hyran men klarade inte ens det. Det var hyran han skrek om den dagen.
*”Vi har inte råd att betala hyran, och du lägger pengar på dina dumma naglar!”*
*”Om du vill ha pengar till hyran, kanske du ska skaffa ett jobb,”* sa jag. *”Jag köper mat, bensin, kläder – allt. Du gör ingenting.”*
*”Du bor i min lägenhet! Vågar du kalla mig lat?”* skrek han sårat. *”Mamma har rätt – släpper du in en kvinna i ditt hem, tror hon genast hon är härskarinna!”*
Hans mamma hade fått honom att tro att han bar hela familjen. Eftersom lägenheten var hans, skulle jag bara vara tacksam, städa, lyda, och inte klaga.
*”Jag har inte ätit kött på tre dagar!”* fortsatte han.
*”Igår var det kyckling, dagen innan fisk,”* svarade jag. *”Om du vill ha något annat, skaffa ett riktigt jobb.”*
Anders tålde inte att jag svarade. En kvinna som bodde i *hans* hem borde vara tyst. Så han kallade mig en parasit och skrek att om jag ville spendera på naglarna, kunde jag packa och dra.
Hans mamma hade sagt att jag aldrig skulle lämna honom – han var en *bra* man, jag var ersättbar. Så han körde ut mig, fast egentligen för att skrämma mig.
Men han väntade sig inte att jag faktiskt skulle gå. Jag hade en egen liten lägenhet, en gammal bostad med gammal inredning, men den funkade.
Anders sprang i panik till sin mamma och berättade att jag lämnat honom.
*”Hon skäms inte ens! Bara packade och gick!”*
*”Vilken oförskämd häxa!”* skrek Elsa. *”En ordentlig fru lämnar aldrig sin man! Speciellt inte efter att hon stulit från familjens budget!”*
*”Stulit?”* sa då Edvard, hans pappa, plötsligt.
Han brukade aldrig säga emot sin fru, men nu ställde han sig mitt i. Han hade sett hur Elsa behandlat mig men låtsades inte om det. Men nu räckte det.
*”Hon har ett jobb! Hennes pengar är hennes egna!”*
Elsa skrek att i ett äktenskap var alla pengar gemensamma. Att spendera på sig själv var *stöld*.
Edvard skakade bara på huvudet. Efteråt pratade Elsa och Anders vidare.
*”Jag vill inte skiljas! Jag ville bara skrämma henne!”*
*”Hon kommer snart tillbaka,”* sa Elsa. *”En kvinna klarar sig inte ensam. Hon kommer krypa tillbaka.”*
Anders väntade. Han var till och med beredd att ta tillbaka mig utan ursäkter. Men jag kom aldrig.
När han klagade igen för sin mamma, drog Edvard honom åt sidan.
*”Margareta är en i miljonen. Släpp henne inte.”*
*”Men vad ska jag göra?”*
*”Var en man. Köp blommor, be om förlåtelse.”*
Så Anders köpte en dyr bukett rosor. Han fick tillbaka mig, lovade att aldrig såra mig igen. Jag trodde honom. Visst måste han älska mig, om han köpte så fina blommor?
Men han höll sig inte ens en månad. Hans mamma fortsatte prata skit, och han skrek. Den sista droppen var när han hackade på min vikt.
*”Du har blivit så tjock! Mamma säger att ingen annan vill ha dig!”*
Jag var inte ens tjock. Jag ville gå ner några kilo, men såg bra ut. Varför tog Elsa upp det?
Jag stod inte ut. Jag lämnade honom på riktigt. När pappren kom, kändes det som en befrielse.
Och samma dag kom kuriren med blommor från en hemlig beundrare. Jag visste inte än att detta skulle bli en vana.
***
Elsa fick reda på Edvards hemlighet när hon hittade kvitton från blomsteraffären.
*”Har du varit otrogen?!”* skrek hon.
Edvard suckade. *”Edvard såg henne rakt i ögonen och sa lugnt: *”Jag har älskat en annan kvinna i åratal, men nu är det dags för mig att leva mitt eget liv.”*
