Astrid stelnade till när hon hörde svärmoderns ord. Händerna öppnades som av sig själva, och brickan förmådde inte hindra kaffekopparna från att krascha i bitar på verandans golv. Skärvor av porslin skvätte åt alla håll.
Gustav och Margareta vände sig tvärt om. På svärmoderns ansikte byttes chocken snabbt ut mot en spelad oro.
“Älskling!” utbrast hon medan hon reste sig. “Skär dig inte! Låt mig hjälpa till!”
“Kom inte nära mig,” sa Astrid och höll upp en hand. “Jag hörde allt.”
Hennes blick, glödande av ilska, vändes mot mannen. Gustav satt med hängande axlar, huvudet sänkt och fingrarna nervöst lekte med duken.
“Gustav,” Astrids röst darrade av anspänning. “Har du något att säga?”
“Astrid, du missförstod!” babblade Margareta. “Vi bara diskuterade—”
“Jag talar inte med dig,” avbröt Astrid skarpt. “Gustav?”
En tung tystnad lade sig över rummet.
“Min son,” Margareta började igen, gick fram till Gustav och lade en hand på hans axel. “Du skulle väl inte överge din mor?”
Gustav lyfte långsamt blicken. Hans ögon mötte Astrids – fyllda av smärta och djup skam.
“Mamma,” hans röst var låg men stadig. “Jag älskar dig. Du är min mor, och jag kommer alltid att ta hand om dig.”
Margareta log triumferande och gav svärdottern en segerviss blick. Men Gustav reste sig och fortsatte:
“Men Astrid älskar jag mer. Och jag kommer aldrig göra något som sårar henne eller skadar vårt äktenskap.”
Leendet försvann från Margaretas ansikte.
“Vad säger du, min son?” viskade hon.
“Jag säger att du bör packa dina väskor och åka hem,” sa Gustav bestämt. “Och inte komma tillbaka förrän du ber Astrid om ursäkt och inser att min familj – den jag har byggt med henne – kommer först.”
“Din familj?” Margaretas ögon vidgades av ilska. “Och vad är då jag? Jag som födde dig och tog hand om dig!”
“Mamma,” Gustav skakade på huvudet. “Du försökte få mig att lura min egen fru och ta hennes hus ifrån henne. Och det är inte första gången du manipulerar mig.”
“Hon har förändrat dig!” skrek Margareta och pekade på Astrid. “Vänd din egen son mot sin mor! Måtte du—”
“Det räcker,” höjde Gustav rösten, och Margareta tystnade tvärt. “Jag lyssnar inte mer. Antigen ber du om ursäkt, eller så åker du nu.”
Hennes läppar darrade.
“Väljer du henne?” viskade hon. “Kastar ut din egen mor?”
“Du har ett eget hem, mamma,” sa Gustav trött. “Och jag kommer fortfarande att hjälpa dig ekonomiskt. Men här är du inte välkommen längre.”
Med en snyftning rusade Margareta in i huset, och snart hördes en dörr som slog igen. Astrid och Gustav stod ensamma kvar på verandan bland porslinsskärvorna.
“Förlåt mig,” viskade Gustav och tog ett steg närmare sin fru. “Jag borde inte ha teg. Jag borde inte ens ha lyssnat på henne.”
“Varför sa du inget?” frågade Astrid lågt. “Du har gått och varit så frånvarande.”
“Hon bad mig prata med dig om att sälja huset,” erkände han. “Sa att hon var ensam, att det var för stort för oss. Jag visste inte hur jag skulle börja samtalet. Sedan kom hon hit och pressade mig, sa att om du inte gick med på det, så måste vi… hitta ett sätt.”
“Valde du verkligen mig istället för henne?” frågade Astrid och vände sig mot honom.
“Jag älskar henne,” svarade Gustav enkelt. “Men det hon föreslog var inte kärlek – det var egoism. Och jag vägrar att delta i det.”
Astrid tog ett steg närmare och lät honom omfamna henne.
Nästa morgon hade Margareta åkt utan ett ord. Men friden återvände inte – det blev bara ändlösa telefonsamtal.
“Mamma, jag ändrar inte mig,” upprepade Gustav bestämt i luren. “Jag överger dig inte. Men jag överger inte Astrid heller.”
Långsamt avtog samtalen. Gustav stod fast vid sitt. En kväll, medan de satt på verandan och drack te, log han – för första gången på länge, uppriktigt och lätt.
“Vet du vad?” sa han och såg på sin fru. “Jag tror vi klarade det.”
Astrid nickade och höll hans hand hårt i sin. Hemmet kändes återigen som deras fäste.
