Jonna skyndade sig hem. Klockan var redan över tio på kvällen, och hon längtade efter att komma hem, äta middag och krypa ner i sängen. Hon var trött efter en lång dag. Hennes man var redan hemma, middagen var klar, och deras son hade redan ätit.
Jonna jobbade på en liten frisörsalong och hade jour den här dagen. Hon städade upp efter jobbet, satte på larmet och låste dörren – så det blev sent.
Vägen hem gick genom en liten park. Där var det oftast lugnt och stilla. På dagarna satt pensionärer på bänkarna, men på kvällen var det tomt, och det fanns gatlyktor så det kändes tryggt.
Men den här kvällen var en av bänkarna inte tom. Där satt två barn, en pojke på kanske 9–10 år och en flicka på fem, tätt intill varandra. Jonna saktade ner och gick fram till dem.
– Vad gör ni här så här sent? Ni borde vara hemma!
Pojken tittade upp på henne, strök flickan över håret och höll henne hårdare.
– Vi har ingenstans att gå. Vår styvpappa körde ut oss.
– Var är er mamma då?
– Hon är med honom. Full.
Jonna tvekade inte länge.
– Kom med mig, ni får följa med hem till mig. I morgon får vi se vad vi gör.
Barnen reste sig tveksamt. Jonna tog flickan i handen och räckte andra handen till pojken.
Så kom de hem till henne. Hon förklarade allt för sin man och deras tolvårige son. De sa inte mycket – de kände hennes goda hjärta – men visade barnen var de kunde tvätta sig och satte dem vid bordet. De hungriga barnen åt försiktigt men med aptit allt de fick.
Sedan gick Jonna till grannen, vars dotter gick i första klass, och frågade om de hade några kläder till flickan. De fick massor – det finns ju alltid överblivet från barn som växt ur saker.
Jonna badade Ellen, så hette flickan, och klädde henne i rena kläder, medan pojken, Emil, tvättade sig själv och fick på sig rena kläder som deras son växt ur.
Hon bäddade åt dem i vardagsrummet på soffan, för flickan ville inte lämna sin bror, och han höll henne hela tiden omfamnad.
Trötta och mätta somnade barnen snart. Jonna skickade sin son till sängs, medan hon och mannen pratade länge om vad de skulle göra.
På morgonen steg hon upp tidigt. Hon följde sin man till jobbet – hon skulle börja senare den dagen.
Barnen vaknade. Hon gav dem frukost och bestämde sig för att följa dem hem. Deras tvättade och torkade kläder lade hon i en påse.
Barnen visade vägen, och det var inte långt. Lägenheten på tredje våningen var olåst. Barnen gick in och stannade vid dörren. Jonna stod bredvid. Hon ville se den här kvinnan i ögonen, fråga var hon tänkt hela natten medan barnen var borta.
Från rummet kom en ung men sliten kvinna med ett stort blåmärke under ögat. Hon tittade likgiltigt på barnen och sa:
– Åh… Ni kom tillbaka… Vem är det här?
– Det är tant Jonna. Vi sov hos henne.
– Jaha. Bra.
Och hon gick in igen. Jonna var chockad. Var detta en mamma?
Men plötsligt kom kvinnan tillbaka och sa:
– Kom in i köket.
Jonna följde efter. Konstigt nog var det mycket enkelt men rent. Inget låg huller om buller, disken var tvättad, golvet sopat. Och kvinnans morgonrock var ren, även om den var gammal och saknade några knappar.
– Sitt.
Jonna satte sig. Kvinnan såg på henne med sitt blåslagna öga och frågade:
– Har du barn?
– Ja, en son, tolv år.
– Hör på. Om något händer mig, lämna inte mina barn. Se till dem. De är snälla.
– Men du? Tänker du lämna dem?
– Jag kan inte sluta. Har försökt många gånger. Och han låter mig inte.
Hon nickade mot sovrummet, där en snarkande ljud hördes.
– Gå till polisen!
– Har gjort det. Han sitter 15 dagar, sen kommer han hem och slår mig värre. Och jag klarar mig inte utan sprit längre. Jag dricker varje dag. Och han jagar ut barnen. Han är inte deras pappa.
– Var är deras pappa?
– Drunknade när Ellen var ett år. Då började jag dricka.
– Jobbar du?
– Städade i en butik. Fick sparken i förra veckan för uteblivna pass.
– Och han?
– Jobbar lite då och då. Vi klarar oss någonstans.
Hon tittade länge på Jonna och bad igen:
– Om något händer, lämna inte dem. Du är snäll. Åtminstone besök dem på barnhemmet.
Jonna reste sig och gick mot dörren. Hennes huvud vägrade förstå. Hon var helt knäckt av den här bönan.
Barnen följde henne ut. Båda kramade henne. Tårarna rann. Jonna torkade dem snabbt och sa till Emil att han visste var han kunde hitta henne. Sedan vände hon sig om och gick. Ute på gatan grät hon fritt. Folk vände sig om.
På kvällen berättade hon allt för sin man. Han stödde henne och sa att de inte skulle lämna barnen. Deras son hörde samtalet, kom fram, och de stod alla tre i en tyst famn.
Tre dagar senare kom Emil springande. Hans mamma var försvunnen, och styvpappan var häktad av polisen. Ellen var hos en granne, men samma dag skulle de tas till ett fosterhem. Emil berättade allt och sprang tillbaka.
Barnen hamnades på fosterhemmet.
Deras mamma hittades nästa dag i en sjö – med tecken på våld. Kanske anade hon slutet, därför hon bad Jonna om hjälp.
Jonna och hennes man började springa mellan myndigheter för att få vårdnaden om barnen. Eftersom de inte hade några släktingar, fick Jonna ta hand om Emil och Ellen.
Jonna slutade jobbet. Ellen var skrämd, litade bara på Emil och ville alltid vara nära honom. Om hon tappade en sked, tittade hon ängsligt på Jons man – rädd för att bli straffad. Det tog lång tid att vinna hennes förtroende. Emil var äldre och förstod att de var trygga där.
Sakta började Ellen bli trygg. Hon gick fram till Jonna och sonen, lekte och pratade men var fortfarande rädd för Jons man. Men han var extra försiktig med henne – han hade alltid velat ha en dotter, men Jonna kunde inte få fler barn.
Så kom dagen då hon äntligen kramade honom. Han kom hem efter en tre dagars arbetsresa, och Jonna och Ellen gick för att möta honom. Han hukade sig ner och sträckte ut armarna. Ellen gick försiktigt fram och slog armarna om hans hals. Han lyfte upp henne, och de gick in arm i arm.
När de såg Ellens leende smällde pojkarna och Jonna fram och stod alla tOch där, i famnen på sin nya familj, visste Ellen äntligen att hon var hemma.
