Det var som en dröm, suddig och ändå skarp, när tankarna på kvinnor som sparar på sig själva dansade genom mitt medvetande. Erich Maria Remarques ord ekade som en viskning i vinden:
“En kvinna som sparar på sig själva väcker hos män endast en önskan—att spara på henne.”
Först sparar vi på oss själva, sedan sparar livet på oss.
Beskydd, godhet och ödmjukhet—dessa dygder hyllas i romaner, där de också belönas. Men verkligheten är en annan. För den som utnyttjar andra är dessa egenskaper en möjlighet att ta för sig. Inte alla ljusa sidor är till gagn—ibland blir de till fördärv. När en god människa ställs mot en ond, blir deras godhet ett verktyg för det onda. Kom ihåg det.
Varje vänlig, väluppfostrad och ödmjuk människa måste lära sig att ursäktläs andra, så ingen kan trampa på dem. Men för att förstå andra måste man förstå sig själv. Varför sparar kvinnor så ofta på sig själva? Och vad får de i utbyte?
Ingen kommer tacka dig för att du sparar på dig. Det handlar inte bara om pengar—kvinnor sparar på sin vilotid, de ger allt till dem de älskar, de trycker undan sina egna drömmar för andras skull. Det är att spara på sitt eget liv.
Människor vänjer sig. När du begär lite, får du lite. Först sparar du på dig, sedan sparar alla på dig. Kvinnor blir trötta, besvikna. När hon frågar ödet: “Varför får alla annat, men inte jag?”—blir svaret tystnad.
Ingen kommer glädjas åt din utmattning, din trötthet, din brist på glädje. Ingen tackar dig för att du sparat på dig. Varken du eller andra.
Dåliga vanor leder till ett dåligt liv:
“Goda vanor leder inte alltid till ett gott liv, men dåliga vanor leder alltid till ett dåligt liv.” Vanan att spara på sig själv börjar ofta när någon annan kommer in i bilden—en älskad, ett barn. Plötsligt är du inte längre huvudpersonen i ditt eget liv. En mor älskar sitt barn så mycket att hon offrar sig själv. En kvinna i kärlek offrar sin tid, sin bekvämlighet, sina mål—bara för att vara nära den hon älskar. Barn och partner lär sig att du offrar dig för dem. Du har lärt dem att leva så.
Men vad händer om hon vill ta tillbaka sitt liv, sluta spara på sig? De hon offrat sig för blir arga. Nej, ingen säger: “Tack för allt, nu är det vår tur!” Istället blir de förbannade—för du tar ifrån dem det de sett som en självklarhet.
Om hon är rädd för deras ilska, flyger åren förbi. Tills en dag vaknar hon och tänker: “Var tog mitt liv vägen?” Om du inte vill att ditt liv ska försvinna bakom andras—spara inte på dig. Ge inte bort dig. Varje människa har rätt till sitt eget liv.
Osäkerhet har förstört miljoner möjligheter:
Vad innebär det egentligen att spara på sig? Att tro att du inte är värd den karriär du drömmer om, att andra är bättre. Att du aldrig kan lära dig måla eller dansa, för det finns redan så många talanger—så varför ens försöka? Att andra kvinnor är vackrare för deras näsa är rakare eller håret tjockare.
Att spara på sig är en vana som tvingar dig att nöja dig med mindre. En vana som skapar rädsla för nej—om du misslyckas eller får ett avslag, är det ingen anledning att sänka ribban.
Det är en vana som stjäl dina drömmar, som hindrar dig från att nå det som känns omöjligt—lycka.
Spara inte på tiden du ger dig själv, på kvällarna med en fantastisk bok i handen, på dina drömmar, på de små saker du älskar. Tid spent med glädje kan aldrig kallas bortkastad—den ger tillbaka det du har gett.
Ibland känns det som om människor tror de ska leva för evigt. De väntar på möjligheter som faller från himlen, jämför sig med andra, skjuter upp allt till senare. De sparar på sig själva.
Minska inte dina möjligheter. Jämför dig aldrig med andra. Om jag jämförde mig med andra författare, skulle jag börja spara på papper och bläck—för jag skulle känna mig ovärdig.
© Erich Maria Remarque.
