“Sån svärdotter behöver vi själva!”
Lina jämnade ut den mördegen i bakformen. Hennes son Markus och hans fru Elin skulle komma om några timmar. Tystnaden bröts av en skarp, enträgen ringsignal. Lina torkade händerna på förklädet och svarade.
“Hallå?”
“God dag”, hördes en okänd kvinnoröst i luren. “Är det Lina Elisabet Strömberg?”
“Ja, det stämmer”, svarade Lina och spände sig instinktivt.
“Jag heter Birgitta Margareta. Jag är Elins före detta svärmor. Er svärdotter.”
Lina drog tyst fram en köksstol och satte sig. *Före detta svärmor?* Tankarna for till Elin, till hennes få men bittra antydningar om det förflutna äktenskapet.
“Jag förstår”, sa Lina lugnt. “Vad kan jag hjälpa dig med, Birgitta Margareta?”
Kvinnans ton lade genast av sin artiga mask. Den blev taggig, elak, full av illvillig nyfikenhet.
“Jag ville bara höra hur vår Elin har det hos er? Hur uppför hon sig? Ni har väl redan fått nog av henne! Eller? Men tro mig, ni kommer att ångra er! Åh, så ni kommer att ångra att ni tog in denna latmask i familjen!”
“Birgitta Margareta, jag förstår inte. Elin är en underbar flicka. Varför skulle vi ångra oss?”
“Underbar?!” skrek Birgitta falsett. “Hon är lättja själv! Jag moppar golven varje dag, som det ska! Och hon? En gång i veckan — och då motvilligt! Och gardinerna! När tvättade ni gardinerna senast? Hör ni? Hos mig är det en gång i månaden, en helig plikt! Och hon? Kanske en gång om året! Damm som samlats i åratal! Och matlagningen… Hon matade min stackars son med någon sorts gift! Soppan som vatten, köttbullarna som gummi, oätbart! Han fick till och med magsår!”
“Birgitta Margareta, deras hem är alltid städat. Fläckfritt. Och Elin lagar mat fantastiskt. Jag har lärt henne några hemligheter, och hon är en begåvad elev. Vi har inga klagomål. Och magsåren hos din son kom nog snarare från hans alkoholvanor!”
“Åh, inga klagomål?!” skrek Birgitta utan att lyssna. “Och hur behandlade hon sin man? Min son kom hem trött… ja, tog sig ett glas för att slappna av, som alla riktiga män gör! Och hon? Istället för att hälla upp åt honom och lägga honom i säng med omtanke — skrek hon på honom! Ställde till scen! En hjärtlös hynda!”
Lina slöt ögonen. Hon visste från Elin att hennes “lite berusade” exmake kunde komma hem i gryningen, slå sönder lägenheten, skrika och förolämpa. Och hon kände sin Markus — ansvarsfull, som aldrig rörde sprit. Han avskydde alkohol. Men han köpte blommor till sin fru utan anledning och var stolt över hennes framgångar på jobbet.
“Min son, Markus”, sa Lina tydligt och betonade varje ord, “kommer aldrig hem berusad. Aldrig. Han respekterar sin fru och sitt hem. Och Elin har ingen anledning att skrika på honom. De är lyckliga.”
En tung tystnad uppstod i luren. Det kändes som om Birgitta Margareta höll efter andan för ett nytt anfall. När hon talade igen var rätten öppet elak, vässad:
“Lyckliga? Ha! Vet ni ens att hon kommer från barnhem? Vi tog emot henne trots att jag vet vad de håller på med på såna ställen. Inte utan anledning är hon ofruktsam! En steril blomma! Ni får se, åren går, och ni får inga barnbarn! Då förstår ni vilket kräk ni har tagit in i huset! Då kommer ni att ångra er!”
“Birgitta Margareta”, sa Lina så högt och tydligt att det lät som om hon stod ansikte mot ansikte med kvinnan, “ni har fel. På alla sätt. Hos oss finns fred, ordning och kärlek. Jag älskar Elin uppriktigt. Hon respekterar mig och kallar mig mamma. Självklart vet vi att Elin växte upp på barnhem, och det är inte hennes fel. Tvärtom, jag har varit snäll mot henne, försökt ge henne lite värme och moderskärlek. Hon är en snäll, fin flicka. Och angående barnbarn… Ni är sen med era ‘spådomar’. Elin och Markus väntar barn. Snart. Så era farhågor är felriktade.”
Tystnad i luren. Sedan ett hackigt, rosslande andetag. Och plötsligt — en snyftning. Den elaka tonen byttes mot gråt, klumpig, kvävande.
“Ett barn?” kraxade Birgitta, och hennes röst lät bräcklig, krossad. “På riktigt? Är det verkligen er sons? Har ni tänkt på det? Åh, du milde… Och min… min son…” Gråten blev starkare. “Han är hopplös! Dricker, byter jobb som strumpor… Har ingen pengar, lever som en luffare… Och jag som så gärna vill ha barnbarn! Åtminstone ett!”
Lina lyssnade tyst på denna bekännelse. Medlidande stack till i hennes hjärta. Men inte med denna kvinna — med Elin, som utstått år av ett sådant liv.
“Birgitta Margareta…” började Lina, men hon avbröts. Rösten blev plötsligt påträngande, nästan bönfallande:
“Lyssna nu… Tänk om det inte funkar med er Markus? De skiljer sig? Sånt händer! Ring mig då! Omedelbart! Jag ska säga till min son… kanske han vaknar upp då! Hon är ju bra nu, säger ni? Kan laga mat, gillar ordning. Kanske kommer hon tillbaka till oss då? Lova att berätta för mig! Snälla! Hon har ju ingen annanstans att ta vägen, och oss känner hon redan…”
Där var det. Roten till allt. Ingen ånger. Ingen insikt om skulden gentemot svärdottern. Bara en kvinnas desperation när hon såg att det hon ansåg som värdelöst skräp, i andras händer blivit en diamant. Och ett vilt, själviskt hopp om att rycka tillbaka denna diamant, till sin egna misslyckade son. Att använda Elin igen. Som tjänarinna. Som ett kärl för efterlängtade barnbarn.
“En sådan svärdotter som Elin behöver vi själva. Ring inte igen. Aldrig.”
Hon väntade inte på svar och lade på. Sedan blockerade hon numret. En klump satt i halsen, av ilska, av medlidande för Elins förflutna, av chocken över det hon hört. Men starkast av allt var känslan av… skydd. Skydd för sitt bo, för Markus och för denna bräckliga men så starka flicka Elin, som hon tagit till sig som en dotter och som besvarat det med kärlek och tillit.
Hon gick till bordet, täckte försiktigt bakformen med en ren handduk. Snart skulle det vara livat här, dofta av nybaket, skratta och prata av lycka. Snart skulle ytterligare en röst höras, ivDörren öppnades, och där stod Markus med en bukett syrener och Elin, vars mage nu var rund och ansiktet strålade av en lugn glädje som fick alla skuggor från det förflutna att blekna.
