— Nej, Bertil Andersson! Nej, och så är det! — slog Irma näven i bordet så att kopparna skramlade i faten. — Jag orkar inte mer!
Svärfadern lyfte förvånat på ögonbrynen och lade ifrån sig tidningen.
— Irma, vad är det? Vad har hänt?
— Det som har hänt är att jag inte är er tjänare! — Irma reste sig med armarna i sidorna. — Din mamma ger order hela dagarna, som om jag vore husassistent! Och du säger inget!
Karin Margareta, svärmodern, kom just in i köket och hörde skriket.
— Vad är det som pågår här? Irma, varför skriker du så här?
— Där! — Irma pekade på svärmodern. — Där är hon! “Irma, gå och handla bröd”, “Irma, laga soppa”, “Irma, moppa golvet”! Är jag er piga, eller?
Karin Margareta knep ihop läpparna och satte sig vid bordet.
— Vem annars? Jag är gammal och sjuk, Bertil är på jobbet hela dagarna. Du är ung och frisk…
— Jag jobbar också! — avbröt Irma. — Jag står i butiken från morgon till kväll, benen värker, och sen kommer jag hem — och ska ändå laga mat, städa, tvätta!
Bertil Andersson klappade sig i nacken och såg från hustrun till modern.
— Mamma, Irma har kanske rätt, hon är trött…
— Jaså, på det viset! — fräste Karin Margareta. — Nu tar du hennes parti mot din egen mor! För en främlings skull…
— En främling? — väste Irma. — Jag är din sons fru, förresten! Och jag ska föda hans barn, om Gud vill! Och du kallar mig “främling”!
Svärmodern vände sig mot fönstret och teg. Bertil reste sig och gick fram till sin fru.
— Irma, lugna dig nu. Mamma är gammal, det är svårt för henne att klara sig ensam…
— Och det är lätt för mig, eller? — Irma drog sig undan. — Hör nu, Bertil, jag säger det rakt ut: antingen förändras något, eller så flyttar jag härifrån!
Det var tyst en lång stund. Karin Margareta vände sig långsamt om.
— Vart ska du ta vägen då? Till dina föräldrar? Tror du de tar emot dig med öppna armar?
Irma bleknade. Hon hade svårt med sina föräldrar, särskilt med fadern, som fortfarande ogillade hennes giftermål.
— Jag hittar någonstans, det ska ni inte oroa er för!
— Irma, prata inte strunt! — Bertil tog henne i handen. — Vi är en familj. Vi måste nå en lösning.
— Precis! — Irma drog undan handen. — En lösning! Så lyssna på mina villkor.
Karin Margareta fnös.
— Nu får det vara nog! Villkor, i mitt eget hus!
— Vårt hus! — rättade Irma. — Bertil, säg åt din mamma att det här är vårt hus också!
Bertil tvekade. Huset stod faktiskt i mammans namn, hon ärvde det av sina föräldrar. Men efter bröllopet hade de bott här — det fanns inga andra alternativ.
— Mamma, tekniskt sett…
— Inga “
