– Vad är det du säger, mamma?! – flämtade Elin och grep tag i stolsryggen. – Vad menar du med att jag är främmande? Jag är din egen dotter!
– Skrik inte på mig! – Birgitta viftade avfärdande med handen utan att ens lyfta blicken från tidningen. – Jag sa vad jag sa. Och vem är du egentligen för att säga till mig?
– Mamma, vad håller du på med? – Oskar, Elins man, kom inspringande i rummet. – Grannarna bankar redan på väggen!
– Låt dem banka, – muttrade den äldre kvinnan. – I mitt eget hem säger jag vad jag vill.
Elin sjönk ner i soffan och kände hur benen vek sig under henne. Allt började med en bagatell – hon hade bett sin mor att inte slänga resterna av soppan, hon ville värma den imorgon. Men svaret hon fick var så chockerande att hon fortfarande inte kunde tro det.
– Mamma, har du fått högt blodtryck kanske? – frågade Elin försiktigt. – Har du tagit dina tabletter?
– Vad har blodtrycket med saken att göra? – Birgitta tittade äntligen upp från tidningen och mötte sin dotters blick med kalla ögon. – Jag sa det ju redan – du är främmande för mig. Och du har alltid varit det.
Oskar utbytte en blick med sin kvinna. På trettio år av bekantskap med sin svärmor hade han sett henne i alla möjliga humör, men så här arg hade han aldrig sett henne.
– Birgitta, ska vi ringa efter en läkare? – föreslog han. – Du verkar inte vara dig själv idag.
– Jag är alldeles vid mina fulla sinnens bruk! – fräste den äldre kvinnan. – Jag är trött på att låtsas! Nog med att leka lycklig familj!
Elin kände hur andningen stockade sig. En klump låg i halsen och en enda tanke snurrade i huvudet: trodde mamma verkligen så här? Hade hon verkligen undanhållit att hon inte älskade henne hela livet?
– Mamma, vad pratar du om? – Hennes röst darrade. – Jag har alltid varit här. Jag tog hand om dig när du var sjuk. Jag hjälpte dig med pengar, handlade mat…
– Just det! – Birgitta reste sig abrupt, och tidningen föll på golvet. – Allt av medlidande! Du trodde du var skyldig mig något! Men vad ska jag med den omsorgen till?
– Av medlidande? – Elin kunde inte tro sina öron. – Mamma, menar du allvar? Jag älskar dig!
– Ljug inte! – Den äldre kvinnan gick fram till fönstret och stirrade ut på gården. – Ingen älskar mig. Inte ens du.
Oskar tog sin kvinna lätt i handen. Elin var vit som ett lakan och skakade.
– Kom, vi går ut i köket, – viskade han. – Låt henne lugna ner sig.
– Nej, – Elin reste sig. – Mamma, förklara för mig vad som händer. Varför säger du så här?
Birgitta vände sig långsamt om. Ett underligt litet leende låg på hennes läppar.
– Vad ska jag förklara? Tror du inte jag vet vad du säger om mig? Att jag är gammal, sjuk, en börda för alla?
– Jag har aldrig sagt så!
– Äsch! – Den äldre kvinnan viftade avfärdande med handen. – Jag hörde er, du och din man. Ni viskade i köket och trodde jag inte hörde. Men jag har bra hörsel, förresten.
Oskar rynkade pannan. Han försökte minnas vad de kunde ha sagt som gjort svärmor så upprörd.
– Vad sa vi då? – frågade han.
– Minns du inte? – Birgitta kisade med ögonen. – Att jag borde sättas på ett äldreboende. Att jag är i vägen för er.
Elin flämtade till. Visst hade de och Oskar pratat om det för en månad sedan. Men inte för att de ville bli av med henne – de var bara oroliga. Birgitta hade börjat glömma att slå av spisen, hon kunde inte känna igen en granne hon känt i tio år.
– Mamma, vi ville inte skicka dig någonstans, – försökte Elin förklara. – Vi var bara oroliga…
– Sluta ljuga! – avbröt den äldre kvinnan. – Jag fattar! Jag är trött på er, på er falska omsorg!
– Birgitta, du måste förstå att vi älskar dig, – sa Oskar. – Elin lämnade dig inte ensam när du var sjuk. Hon sov inte på nätterna.
– Av plikt! – fräste kvinnan. – För att det är så det ska vara! Men riktig kärlek har jag aldrig sett från henne!
Elin kunde känna tårar bränna i ögonen. Hur kunde hon säga så? Hon hade försökt vara en god dotter hela sitt liv. Även när det var svårt, när hennes egna barn krävde uppmärksamhet, hittade hon alltid tid till sin mor.
– Mamma, varför säger du så här? – Hennes röst brast. – Vad har jag gjort dig?
– Vad har du gjort för mig som är bra? – Den äldre kvinnan satte sig igen. – Du lever ditt liv, kommer när det passar, frågar artigt hur jag mår. Och tror du det räcker?
– Men jag ringer varje dag! Handlar mat, ringer läkare!
– Allt är så formellt! – Birgitta skakade på huvudet. – Men var är din själ? När kom du senast bara för att dricka te med mig, prata om livet?
Elin tänkte efter. På sista tiden hade deras möten bara handlat om praktiska saker. Tabletter att hämta, papper att skicka, saker att laga.
– Mamma, jag har ju min egen familj, mitt jobb…
– Just det! – avbröt den äldre kvinnan. – Du har allt, men vem har jag? Ingen! Jag sitter ensam här och väntar på att min dotter ska behaga besöka mig!
– Flytta till oss då! Vi har bett dig så många gånger!
– Varför skulle jag göra det? För att vara till besvär? Så att barnbarnen kan titta snett på mig och min svärson kan sucka?
Oskar öppnade munnen för att protestera, men Birgitta lät honom inte säga något.
– Tror du jag inte ser det? När du kommer, skyndar du dig att göra det du måste och går. Som om det vore en plåga!
Elin satte sig i soffan och dolde ansiktet i händerna. Det fanns sanning i hennes mors ord, och det gjorde allt värre. Hon hade verkligen bråttom ofta, tänkt på sina egna saker medan hon var hos henne.
– Jag försökte hjälpa dig med allt, – sa hon lågt.
– Hjälpa! – fnös Birgitta. – Men prata med mig som en människa? Fråga hur jag mår, vad jag känner? Berätta om ditt liv?
– Jag berättar…
– Vad berättar du? Att det är stress på jobbet, att Saga har dåliga betyg, att pengarna inte räcker till. Men om dig? Om vad du känner, vad som gör dig glad eller ledsen?
Elin lyfte huvudet. Hennes mor såg på henne med något som liknade fört– Mamma, – viskade Elin och strök henne över kinden, – från och med idag ska vi lära oss att vara riktigt nära varandra igen.
