Lena Andersson stod vid fönstret och såg på de främmande barnen som lekte i gården. En liten flicka med flätor påminde henne om sin barnbarn Elin, som hon inte sett på ett halvår. Men hon kunde ha sett henne varje dag.
“Lena, varför ser du så ledsen ut?” grannkvinnan Karin Bergman kom fram med en kopp te i handen. “Tänker du på barnbarnen igen?”
“Ja, olika tankar far genom huvudet,” suckade Lena. “Jag ser på de här barnen och tänker att jag kunde ha varit ute med Elin nu, läsa sagor för henne.”
“Varför plågar du dig själv? Du gjorde ditt val, nu får du leva med det.”
Karin hade rätt, självklart. Det fanns ett val. Och Lena hade gjort sitt. Men konsekvenserna blev helt annorlunda än hon trott.
Allt började när hennes man Anders blev sjuk. Allvarligt sjuk, läkarna sa direkt att han behövde konstant omvårdnad. Lena sa upp sig från jobbet och blev hans vårdare. Ett och ett halvt år lämnade hon inte hans sida. Matade honom med sked, vände honom, tvättade honom, läste tidningar högt för honom.
Under den tiden kom deras äldsta son Henrik tre gånger, inte mer. Alltid jobb, saker att göra, ingen tid. Men deras yngre son Markus dök upp regelbundet. Hjälpte till med mediciner, mat, lämnade lite pengar när det behövdes. Hans fru, Emma, var också snäll – hon kom med köttbullar, städade lite.
“Mamma, vi kanske kan placera pappa på ett vårdhem?” föreslog Henrik under ett av sina korta besök. “Där kan de ta hand om honom, och du kan vila.”
“Ett vårdhem?” blev Lena indignerad. “Han skulle inte klara sig utan mig. Fyrtio år tillsammans, och nu ska jag överge honom?”
“Inte överge, men ge honom bättre omvårdnad.”
“Bästa omvårdnaden är hemma, med familjen.”
Henrik ryckte på axlarna och åkte hem. Men Markus fortsatte hjälpa till. Han tog med sig sin fru och dotter också, så att morfar fick se sin barnbarn.
När Anders dog, blev Lena helt ensam. Lägenheten kändes enorm och tom. Varje hörn påminde om maken, varje sak väckte smärta i hjärtat.
“Mamma, flytta till oss,” föreslog Markus på begravningskaffet. “Varför ska du sitta här ensam?”
“Jag vet inte,” svarade hon förvirrad. “Jag är van vid det här.”
“Mamma, vi har ont om plats,” inflikade Henrik. “Markus har en större lägenhet, det är lättare för dem.”
“Vi hittar plats,” sa Markus bestämt. “Viktigast är att mamma inte är ensam.”
Lena tittade på sina söner och funderade. Henrik var framgångsrik, hade en trea i ett bra område. Markus bodde enklare, i en tvåa i utkanten, med mindre lön. Men han hade ett gott hjärta, det var säkert.
“Jag ska tänka på det,” sa hon då.
Hon funderade länge. Henrik kom sällan, men han tog med sig dyra livsmedel, importerade mediciner. Pratade om hur bra hon skulle ha det i hans område – nära till vårdcentral, butiker, promenadstråk.
“Mamma, jag är ju ändå den äldsta sonen,” sa han. “Enligt tradition bor föräldrar med den äldste.”
Markus kom bara och hjälpte till. Städade lampan, tog med mat, satt bara och pratade. Emma bakade kanelbullar, och Elin gav henne teckningar.
“Farmor, när flyttar du till oss?” frågade barnbarnet och kramade henne. “Jag ska visa mitt rum. Jag har en dockhus, vi kan leka tillsammans.”
“Snart, älskling,” svarade Lena, men hon kunde inte bestämma sig.
Beslutet kom oväntat. Henrik kom på besök igen, men den här gången med sin fru Sofia. De satte sig i köket, och Sofia började berätta om hur underbart det skulle bli att bo tillsammans.
“Lena, du förstår väl att Henrik kan ge dig bästa möjliga vård,” sa hon med en ansträngd leende. “Vi har ett eget rum åt dig, bra mat. Vad har Markus? Trångt i sin tvåa med tre personer?”
“Det är inte trångt,” protesterade Lena. “De har det mysigt.”
“Åh, säg inte så. De är trevliga människor, javisst. Men möjligheter skiljer. Titta här,” Sofia tog fram ett papper, “jag har redan hittat en hjärtläkare åt dig. Privat, den bästa i stan. Henrik kan betala.”
Lena tog emot papperet där läkarens namn och telefon stod skrivet.
“Med Markus lön skulle han aldrig kunna betala en sådan läkare,” fortsatte Sofia. “Det kostar tolv tusen per besök.”
“Så mycket?” blev Lena förvånad.
“Ja. Bra vård är inte billigt. Tänk på framtiden också. Om något händer. Henrik kan alltid hjälpa, han har pengar.”
Henrik satt tyst och nickade då och då.
“Dessutom,” fortsatte Sofia, “vi är ju inte främlingar. Jag förstår att du och Emma kommit bra överens, men ändå… Vem säger att de inte bråkar om något? Skilsmässa, och sen då? Men Henrik och jag har varit tillsammans i tjugo år, vi är stabila.”
Efter de åkte satt Lena kvar i köket och läste papperet med läkarens nummer. Tolv tusen för ett besök. Hennes pension var fjorton tusen. En bra läkare kostade nästan en månadspension.
Och Sofia hade rätt. Henrik hade råd. Han hade sin egen firma, fin bil, lägenhet i centrum. Markus jobbade på fabriken och tjänade lite. Om hon blev allvarligt sjuk, vad kunde han göra?
På kvällen kom Markus med Emma och Elin.
“Nå, mamma, har du bestämt dig?” frågade han och satte dottern i soffan. “När flyttar du in?”
“Markus, jag har tänkt…” började Lena och tystnade.
“På vad?”
“Jag tror jag flyttar till Henrik istället.”
Tystnaden blev tung. Markus reste sig långsamt, Emma blev röd i ansiktet. Elin tittade förvirrat på de vuxna.
“Jaha,” sa Markus lågt. “Får jag fråga varför?”
Lena kände sig skyldig, men orden var redan sagt.
“Ja… han har bättre förhållanden. Större lägenhet, fint område.”
“Just det. Förhållanden,” upprepade Markus. “Att vi hjälpte dig i ett och ett halvt år när pappa var sjuk, var det inga förhållanden?”
“Markus, börja inte.”
“Jo, mamma, nu börjar jag. Var var Henrik när pappa var döende? Var var han när du behövde ambulans för nervkolik?”
“Han jobbade mycket…”
“Jag jobbar också!” röt Markus. “Men jag hittade tid!”
Emma la handen på hans axel.
“Markus, lugna dig. Lena, om det är ditt beslut, är det din rättighet.”
“Javisst, hennes rättighet,” sa Markus ilsket. “Välja den som har mer pengar.”
“DuLena stirrade på sin son med tårar i ögonen, och för första gången insåg hon att rikedom aldrig kunde köpa den kärlek som Markus och hans familj alltid hade gett henne.
