— Vad är det du säger, Lovisa?! — skrek Ebba och grep kaffekoppen från bordet med kallt kaffe. — Tio år! Tio år har vi varit vänner, och du…
— Och jag? — avbröt Lovisa och reste sig från soffan. — Måste jag rapportera varje steg jag tar? Du sa ju själv att Markus inte betydde något för dig längre!
— Det sa jag! Men inte för att du genast skulle springa till honom! — Ebba satte ner koppen så hårt att kaffet skvalpade över fatet. — Herregud, hur ska jag kunna se er två i ögonen nu?!
Lovisa sjönk ner i soffan igen och knöt händerna i sitt mörka hår. Hon hade vetat att det här samtalet var oundvikligt, men ändå var hon inte beredd på den här stormen.
— Ebba, lyssna på mig… — började hon lågt. — Vi är vuxna människor. Du och Markus skilde er för ett år sedan. Ett helt år! Och hela tiden har du sagt att du var fri, att du aldrig skulle vara med honom igen…
— Ja, det sa jag! Och vad spelar det för roll? — Ebba vankade av och an i köket, öppnade och stängde skåpdörrar. — Det betyder inte att jag är redo att se honom med min bästa vän!
— Din före detta bästa vän, antar jag, — svarade Lovisa bittert.
De hade träffats på universitetet, under första året på ekonomihögskolan. Ebba var då en livfull, glad flicka med ett rött lockigt hår, medan Lovisa var den allvarliga plugghästen med stora glasögon. Det verkade som om de inte hade någonting gemensamt, men ändå drogs de till varandra direkt.
— Lovisa, kan du ens sminka dig? — frågade Ebba efter första föreläsningen, medan hon granskade sin nya bekantskap.
— Nej, varför skulle jag? — svarade Lovisa förvånat.
— Jag ska lära dig! Och du kan hjälpa mig med matten, okej? Jag är helt värdelös på siffror.
Så började deras vänskap. Ebba förvandlade den blyga Lovisa till en riktig skönhet, och Lovisa hjälpte Ebba att klara tentorna. De var oskiljaktiga: pluggade tillsammans, gick på dejter, drömde om framtiden.
— Vet du vad, Lovis, — brukade Ebba säga när de låg på de små sovrumsbritsarna, — jag vill gifta mig med en riktig man. Stark, snygg, som får mig att darra i knäna bara han tittar på mig.
— Jag vill bara älska, — svarade Lovisa. — Någon som förstår mig utan ord, där tystnad är lika värdefullt som samtal.
Markus dök upp i deras liv under tredje året. Lång, atletisk, med ett charmigt leende och självsäker hållning. Han hade bytt universitet och fångade genast alla tjejers blickar.
— Okej, flickor, jag är kär! — suckade Ebba teatraliskt när hon såg honom första gången. — Här är min prins!
Lovisa log bara. Markus var verkligen snygg, men något hos honom kändes för… perfekt. Som om han alltid visste exakt vad han skulle säga.
— Ebba, hej! — ropade Markus efter en föreläsning. — Kan du visa mig var man kan få riktigt god fika här?
— Självklart! — log Ebba brett. — Lovisa, kommer du med?
— Nej, jag måste prata med professorn, — ljög Lovisa. — Gå ni.
Ebba blev förälskad direkt. Och Markus verkade också dragen till den livfulla, glada flickan. Efter en månad var de ihop, och Lovisa blev den tredje personen i sällskapet, även om de försökte dölja det.
— Lovis, var inte sur nu! — sa Ebba. — Vi är som systrar! Markus älskar dig också, som familj!
— Det är lugnt, — svarade Lovisa. — Jag måste bara plugga inför tentan.
Men i verkligheten var allt långt ifrån lugnt. För Markus var verkligen speciell. Han var den enda som tog Lovisas tankar på allvar, den enda som kunde diskutera böcker och filmer med henne i timmar. Med honom kunde hon prata om saker hon aldrig delade med Ebba.
— Lovisa, har du tänkt på att forska? — frågade Markus en dag när de satt i cafét. — Du har en så analytisk hjärna!
— Åh, sluta! — skrattade Ebba. — Lovisa är praktisk, hon vill tjäna pengar!
— Jag vet inte, — svarade Lovisa lågt. — Kanske.
Markus tittade på henne, och hon kände hur hon rodnade. Hans blick var… förstående? Intresserad? Hon kunde inte säga vad, men hjärtat bultade.
— Ebba, kan du… — började Markus, men Ebba avbröt honom:
— Åh, jag glömde! Jag har en tid hos tandläkaren! Lovisa, kan du följa Markus tillbaka till studentbostaden?
Och hon sprang iväg innan de hann svara.
De gick genom universitetsparken under tystnad. Det var början av oktober, löven prasslade under fötterna, och luften luktade höst och regn.
— Lovisa, — sa Markus plötsligt och stannade. — Vet du att du är väldigt vacker?
— Va? — Hon snubblade nästan. — Vad menar du?
— Det jag säger. Ebba är så klart livfull och iögonfallande, men du… du är speciell. Dina ögon, din blick…
Lovisa vände sig bort. Hjärtat slog så högt att det kändes som om hela parken hörde det.
— Markus, sluta, — viskade hon. — Du är ihop med Ebba.
— Det är jag, — sa han. — Men det betyder inte att jag inte ser andra. Att jag inte ser dig.
— Ebba är min bästa vän.
— Jag vet. Och det är därför ingenting händer. Men om…
— Inga ’om’, — sa Lovisa bestämt. — Vi går.
De gick resten av vägen under tystnad. Markus ville säga något när de kom fram, men Lovisa försvann snabbt in i byMen när hon väl klev in i hissen vågade hon sig på en sista blick ut genom glasdörrarna och såg Markus stå kvar på trottoaren med händerna i fickorna och en sorgsenhet i ögonen som fick henne att undra om alla dessa år av tystnad ändå varit värt det.
