Gästerna hade gått, men ilskan stannade kvar.
“Mamma, sluta nu!” Elin kastade en smutsig tallrik i diskhon med en skräll. “Vad menar du med att jag är otacksam? För vad ska jag tacka dig, egentligen?”
“För allt jag offrat för dig! För att jag stod ut med din far för barnens skull! För att jag aldrig unnat mig något så ni fick en bra utbildning och kläder som anstod!” Birgitta stod mitt i köket, röd i ansiktet av ilska, och kramade en kökshandduk hårt i händerna.
“Mamma, sluta! Gästerna har precis gått och du går direkt på mig! Vad har jag gjort? Var jag inte trevlig nog mot dina vänner? Dukade jag inte bordet? Bakade jag inte en tårta?”
“Precis, du gjorde inget!” Birgitta vände sig om och började skura koppar med våldsam energi. “Du satt där som en främling när Margareta pratade om sina barnbarn. Du sa inget när Ulla frågade hur det går för Emil. Inte ens ett ‘tack’ när de sa något snällt om dig!”
Elin gned sina tinningar. Huvudet bultade efter tre timmar vid bordet med mammas väninnor. De eviga frågorna, jämförelserna, råden om hur man borde leva. Det ständiga missnöjet med allt och alla.
“Mamma, jag är trettiofem år. Vuxen. Jag måste inte le och nicka åt allt du säger.”
“Vuxen!” fnös Birgitta. “En vuxen kvinna bor inte hemma hos sin mamma, förresten. Sitter inte här och trycker vid fyrtio.”
“Jag är trettiofem, inte fyrtio! Och jag ‘trycker’ inte här! Jag betalar hyran, jag handlar mat, jag städar, jag lagar mat!”
“Lagat mat!” Birgitta vände sig om, och ilskan darrade i hennes blick. “Vad lagar du? Makaroner med korv? Vem gjorde soppan idag? Vem stekte köttbullarna? Vem städade hela dagen innan gästerna kom?”
Elin sjönk ner på en stol. Krafterna rann ur henne. De ändlösa anklagelserna, förebråelserna, kampen om att få rätt tröttade ut henne mer än något jobb.
“Okej, mamma. Jag är en dålig dotter. Vad mer vill du höra?”
“Jag vill höra ett ‘tack’!” Birgitta smällde handflatan i bordet. “Ett enkelt ‘tack mamma, för att du låter oss bo här, för att du inte kastade ut mig när Lars lämnade oss.’ ‘Tack för att du hjälper Emil, tar honom till läkaren, hämtar honom från skolan.’ Men nej! Du tror att jag är skyldig dig allt!”
Elin kände en klump i halsen. Ja, mamma hjälpte till med Emil. Ja, hon bodde i mammas lägenhet, tredje året sedan skilsmässan. Men försökte hon inte ge igen? Jobbade hon inte två jobb för att bidra?
“Mamma, jag tackar dig varje dag. Kanske inte med ord, men med handling. Jag ber dig inte om pengar, jag försörjer mig själv. Jag hjälper till hemma.”
“Du hjälper!” Modern slog sig ner mittemot, fortfarande med handduken i ett hårt grepp. “Vet du vad Margareta sa idag? Hennes dotter Agnes har en ny man. En bra man, med pengar. Han erbjöd sig direkt att flytta in dem. Och du? Tre år ensam, jobb och hemma, som en pendel. Ingen relation.”
“Vad har det med saken att göra?” fräste Elin. “Jag kan inte beställa en man i en butik! Om jag träffar någon bra, gifter jag mig. Om inte, lever jag ensam.”
“Ensam!” Birgitta reste sig och började gå fram och tillbaka i köket. “Och jag då? Är jag odödlig? Jag är sjuttiotvå år. Hur länge orkar jag? Och du blir ensam kvar, med ett barn.”
“Emil är inte liten, han är tretton.”
“Tretton! Den svåraste åldern! Han behöver en farfigur. Och vad ser han? En mamma som jobbar från morgon till kväll, och en mormor som uppfostrar honom.”
Elin reste sig. Samtalet tog den vanliga vändningen. Nu skulle mamma börja lista alla hennes misstag, fel, misslyckanden. Berätta hur hon borde ha gjort, vem hon borde undvikit, vilket jobb hon borde sökt.
“Mamma, jag går och lägger mig. Jag måste upp tidigt imorgon.”
“Javisst, gå du!” ropade Birgitta efter henne. “Som alltid när det blir allvar! Spring din väg och göm dig!”
Elin stannade i dörren. Något i mammas ord stack till. Kanske för att det fanns sanning i dem.
“Jag springer inte, mamma. Jag är bara trött på dessa samtal. Du är aldrig nöjd. Vad jag än gör, det är fel.”
“Fel!” Birgitta kom närmare. “Vad är rätt då? Kan du förklara varför du bor hemma vid trettiofem? Varför har du inte ett eget hem? Varför växer mitt barnbarn upp utan far?”
“För att så blev det!” fräste Elin. “Inte alla föds med en guldsked i munnen! Jag fick ta hand om mitt barn, jobba, inte jaga män!”
“Jaga män!” Birgitta höjde rösten. “Kallar du mitt försök att du ska få ett liv så?”
“Mamma, nu räcker det!” Elin vände och gick snabbt mot sitt rum. Bakom henne hördes mammas upprörda röst, men orden blev suddiga.
Elin stängde dörren och lutade sig mot den. Rummet var tyst. Emil satt vid skrivbordet och gjorde läxor. Han vände sig om när hon kom in.
“Mamma, bråkade ni igen?”
“Vi bråkade inte, Emil. Vi pratade bara.”
Emil såg skeptisk ut. Vid tretton förstod han mycket om vuxna.
“Jag hörde när hon skrek. Och du skrek tillbaka.”
Elin strök honom över håret. Mörkt, som hennes. Grå ögon – som hans far. Smal, lång för sin ålder. Smart. För vuxen för tretton.
“Vuxen bråkar ibland. Det betyder inte att vi inte älskar varandra.”
“Vad bråka ni om?”
Elin satte sig på sängkanten. Hur förklarar man det man knappt själv förstår? Det eviga missnöjet, skulden, ilskan?
“Mormor tycker jag inte är en bra dotter. Och jag tycker jag försöker mitt bästa.”
“Jag tycker du är bra”, sa Emil allvarligt. “Du jobbar, du hjälper mig, du lagar god mat. Du skriker inte som andra mammor.”
“Tack, älskling.” Elin höll på att brista ut i gråt. “Gillade du gästerna idag?”
Emil grimaserade.
“De pratade bara om hur fantastiska deras barnbarn var. Sen undrade de varför du inte har en man. Mormor blev ledsen.”
“Ledsen?”
“Ja. När tant Margareta sa att hennes dotter gift sig bra, blev mormor röd och började säga hur bra du är. Men de såg… tveksamma ut.”
Elin suckade. Så det handlade inte bara om hennes beteende. Mamma skämdes infOch medan regnet fortsatte smattra mot fönstret, slöt Elin ögonen och viskade till sig själv att kanske, bara kanske, var det dags att försöka hitta en egen väg.
