**Dagboksanteckning**
“Mamma, du måste vara galen!” Eriks röst darrade av ilska. “Hur kunde du lita på den där bedragaren?”
“Våga inte tala så om Elin!” avbröt Ingrid skarpt. “Hon är som en dotter för mig!”
“En dotter?” Eriks skratt var spänt. “Mamma, hon stal alla dina besparingar!”
“Hon stal ingenting! Jag gav henne pengarna!” Ingrid slog näven i bordet. “Och det är inte din sak vad jag gör med mina pengar!”
“Mina pengar, mamma! Det är arvet från farmor! Din pension och min hjälp! Och hon tog allt och försvann!”
Ingrid vände sig mot fönstret. Regnet strilade ner, dropparna rann som tårar. Men hon grät inte. Tårarna hade sinat igår, när hon insåg att Elin ljugit för henne.
“Hon försvann inte”, sa hon lågt. “Hon åkte till sin syster i Malmö. Sa att hon skulle komma tillbaka om en månad.”
“Mamma, vakna! Vilken syster? Hon har ju ingen familj! Hon är föräldralös!”
“Kanske har hon hittat en syster nu… Kanske…”
Erik lade händerna på hennes axlar.
“Mamma, titta på mig. Elin Bergman är en bedragare. Hon blev vän med dig bara för att lura dig på pengar. Hon har lurat dussintals som du.”
“Varför tror du det?”
“Jag anlitade en privatdetektiv. Här, titta.”
Han tog fram en mapp med dokument och fotografier.
“Elin Bergman, trettioåtta år. Tidigare domd för bedrägeri. Specialiserar sig på ensamma äldre kvinnor. Här är bilder på henne med andra offer.”
Ingrid tog mappan med darrande händer. På bilderna såg hon Elin arm i arm med olika kvinnor. Alla i hennes ålder, alla leende, alla såg lyckliga ut.
“Det här kan inte vara sant”, viskade hon.
“Mamma, hon fick tvåhundratusen kronor av dig. Sa att hennes dotter var sjuk och behövde operation. Men hon har inga barn!”
Ingrid sjönk ner på en stol. Hennes händer skakade, allt blev suddigt framför ögonen.
“Men hon… vi var vänner i ett helt år… Hon hjälpte mig, handlade åt mig, följde med till doktorn…”
“Hon byggde upp tillit, mamma. Väntade på rätt tillfälle. Sen slog hon till när du minst anade det.”
Ingrid mindes hur hon träffat Elin. På vårdcentralen, i kön till hjärtläkaren. En ung kvinna satte sig bredvid, de pratade. Elin var också ensam, maken hade dött, dottern bodde långt borta. Precis som hon själv.
Sen råkade de träffas i butiken, på apoteket. Elin var alltid vänlig, alltid redo att hjälpa. Gradvis blev de nära vänner. Elin kom på besök, de drack kaffe, delade minnen.
“Minns du när jag varnade dig?” sa Erik. “Sa att du måste vara försiktig med nya bekanta?”
“Jag minns”, nickade Ingrid. “Men du misstänker ju alltid alla. Tror att alla är onda.”
“Inte alla, mamma. Men många. Särskilt de som blir bästa vänner för fort.”
Ingrid blundade. Hon mindes den dagen Elin kom gråtande. Berättade att hennes dotter Lisa var sjuk, behövde en akut operation. Att pengarna inte räckte, att tiden gick.
“Ingrid, jag vet inte vem jag ska vända mig till”, grät Elin. “Du är den enda som betyder något för mig.”
Och Ingrid gav henne alla sina besparingar. Utan att tveka. Hur kunde hon låta bli att hjälpa en vän i nöd?
“Mamma, varför sa du inget till mig?” frågade Erik. “Jag hade kunnat stoppa dig.”
“För jag visste att du skulle säga nej. Du gillade henne aldrig.”
“Jag kände att hon var falsk. För skrattig, för smickrande. Riktiga vänner beter sig inte så.”
Ingrid reste sig och gick till skänken. Där stod ett fotografi i en ram – hon och Elin i parken vid fontänen. Båda log, omfamnade varandra. Hon tog ramen och slängde den i golvet. Glaset krossades.
“Mamma!” Erik ryckte till.
“Vilken idiot!” skrek Ingrid. “Gamla dumma kärring! Hur kunde jag vara så naiv?”
Hon brast i gråt. Erik slog armarna om henne.
“Mamma, skuldbelägg inte dig själv. Hon är professionell. Hon vet hur man lurar folk.”
“Men varför just jag? Varför valde hon mig?”
“För att du är snäll. För att du litar på folk. För att du är ensam.”
Ingrid stötte undan honom och såg honom i ögonen.
“Jag anmäler henne.”
“Det är för sent, mamma. Hon är borta. Polisen hittar henne inte.”
“De kommer hitta henne. De måste.”
Erik skakade på huvudet.
“Även om de gör det, får du inte tillbaka pengarna. Hon har redan spenderat dem.”
“Då slipper åtminstone andra tanter hamna i samma fälla.”
Hon torkade tårarna och rätade på ryggen. Beslutsamheten syntes i hennes blick.
“Jag går till polisen imorgon. Skriver en anmälan.”
“Bra, mamma. Jag följer med.”
“Nej. Det klarar jag själv.”
Erik stoppade tillbaka dokumenten i portföljen.
“Mamma, varför ringde du mig inte? Jag var orolig!”
“Jag skämdes. Visste att du skulle bli arg.”
“Jag är inte arg. Jag bryr mig om dig.”
“Jag vet. Förlåt mig, Erik.”
Han kysste henne på pannan.
“Mamma, vill du flytta hem till mig? Jag vill inte lämna dig ensam.”
“Nej”, sa hon bestämt. “Jag är van vid att klara mig själv.”
“Men efter så här…”
“Just efter så här behöver jag stanna kvar. Om jag flyr nu, kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv.”
Han ville protestera, men insåg att hon hade rätt. Hon hade alltid varit stark.
“Okej. Men jag kommer hälsa på varje dag.”
“Inte varje dag. En gång i veckan räcker.”
“Mamma…”
“Erik, jag klarar mig. Det ska du veta.”
När han gått satte sig Ingrid i fåtöljen vid fönstret. Hon samlade ihop glasskärvorna från ramen, rev fotot i småbitar och slängde det i soporna.
Sen tänkte hon. Hur kunde hon vara så dum? Hur kunde hon lita mer på en främling än sin egen son?
Telefonen ringde. På skärmen stod Elsas nummer.
Hon stirrade på den, osäker på om hon skulle svara. Till slut lyfte hon luren.
“Ingrid, hej!” Elin lät glad. “Hur mår du? Jag har saknat dig så!”
“Elin”, sa hon lågt.
“Älskling, jag har goda nyheter! Lisa blev opererad! Allt gick bra! Hon tillfrisknar!”
“Det var fint”, svarade Ingrid utan att låta glad.
“Vad är det med dig? Du låter konstig.”
“Allt är bra. Jag är bara trött.”
“Ja, jag förstår. Men jag kommer tillbaka”Men jag tänker aldrig mer öppna dörren för henne,” viskade Ingrid för sig själv och tryckte bort samtalet för gott.
