**Dagboksanteckning**
Idag var det dags igen. “Lena, jag säger det för sista gången!” ropade Maj-Britt innanför min dörr. “Antingen tar du bort dina grejer från trappuppgången, eller så slänger jag allt själv!” Hon viftade irriterat med händerna. “Vad är det här för oordning? En rostig barnvagn, gamla lådor, och nu en cykel också!”
“Slappna av, Maj-Britt,” svarade jag och tittade ut genom dörrspringan. “Barnvagnen behövs till barnbarnet, de ska till stugan. Och cykeln är Eriks, han tränar ju!”
“Vilken Erik? Din son är trettiofem! När åkte han på den senast?”
“Vad angår det dig? Vi stör ju ingen!”
“Ingen? Jag snubblade på den igår och höll på att ramla! Fotvristen gör fortfarande ont!”
Jag suckade och stängde dörren. Maj-Britt skulle inte ge sig. Hon var den sorten som ansåg att det var hennes plikt att hålla reda på hela husets ordning, säga till andra hur de skulle leva och lägga sig i allt och alla.
Allt började för ett halvår sedan när jag flyttade till min dotter i Göteborg. Lägenheten blev min efter svärmoderns bortgång – liten men trevlig. Anna, min dotter, insisterade på att jag skulle sälja huset i Småland och flytta närmare.
“Mamma, du kan väl inte bo där ensam?” sa hon. “Affären är långt bort, sjukhuset också, tänk om något händer? Här finns det ju allt nära, och jag kan hälsa på oftare.”
Jag protesterade länge. Huset var mitt bo, där jag och Sven bott i nästan fyrtio år. Varje hörn var fyllt av minnen. Men hälsan började svikta, så jag gav med mig.
Flytten blev jobbig. Så mycket som samlats genom åren! Jag kunde inte förmå mig att slänga saker som kanske kunde användas igen. Barnvagnen som alla barnbarn åkt i, bokhyllorna som Sven byggt, gamla fotoalbum.
“Mamma, varför tar du med allt det här?” klagade Anna. “Det är ju trångt nog som det är!”
“Jag hittar plats,” envisades jag. “Det är ju mina minnen!”
Så småningom hamnade en del i trappuppgången. Temporärt, förstås. Jag tänkte sortera, ge bort en del, slänga det andra, men det blev aldrig av.
Maj-Britt klagade genast. Först med antydningar, sen direkt.
“Lena, hur länge ska ditt museum hålla på?” sa hon och pekade på barnvagnen.
“Jag ska städa snart,” lovade jag, “jag har bara inte hunnit.”
“Vi har alla lika många timmar på dygnet,” svarade hon torrt.
Jag ogillar konflikter. På landet hjälptes vi åt, men här var det annorlunda. Folk levde bakom låsta dörrar, hälsade i trappan men inte mer.
“Men hör du, Maj-Britt,” försökte jag, “kan vi inte vara vänliga? Jag lovar, allt försvinner innan helgen. Anna sa hon skulle hjälpa, men hon har mycket på jobbet.”
“Hur länge ska vi vänta?” sa hon. “Det har varit ett halvår nu!”
“Fyra månader,” rättade jag.
“Spelar ingen roll! Jag försökte vara schysst, men du fattar inte!”
Då öppnades grannens dörr, och Birgittas silvriga hår syntes.
“Vad är det som händer?” frågade hon stilla.
“Jo, Birgitta,” sa Maj-Britt, “Lena har fullt av skräp i trappan och vill inte städa!”
“Jag sa inte att jag inte vill!” protesterade jag. “Jag sa att jag ska!”
“När?” envisades Maj-Britt.
“Du låter som en hund kring ett ben!” brusade jag upp. “Ingen annan störs av det!”
“Jag störs!” skrek hon. “Och inte bara jag! Birgitta, tycker du det är normalt med skräp här?”
Birgitta såg generad ut.
“Jag bryr mig inte så mycket…” mumlade hon.
“Där ser du!” sa jag lättad. “Birgitta är vettig!”
“Birgitta vågar bara inte säga sanningen!” fräste Maj-Britt. “Men jag gör det!”
“Snälla,” bad Birgitta, “bråka inte. Vi är ju grannar…”
“Okej,” sa jag. “Maj-Britt, jag lovar att allt är borta till helgen. Okej?”
“Hur lång tid är det kvar?” frågade hon.
“Torsdag idag.”
“Alltså fyra dagar. Om det står något kvar till söndag, slänger jag allt själv.”
“Vågar du?” sa jag upprört. “Det är mina saker!”
“Trappan är gemensam!” Hon smällde igen dörren.
Birgitta såg medlidsamt på mig.
“Ta inte åt dig,” sa hon. “Hon har alltid varit sådan. Redan när hon var ung bråkade hon med grannarna.”
“Jag förstår,” suckade jag. “Men man kan väl prata hyfsat? JMen till slut lärde vi oss att det finns mer som binder oss samman än vad som skiljer oss åt.
