**Din nummer är glömd**
— Mamma, hur länge ska det här hålla på?! — Annika slängde sin telefon på bordet så hårt att skärmen blinkade till och slocknade. — Varje dag samma sak! Varje jäkla dag!
— Annika lilla, jag menade inte att… — Marianne knöt händerna om sin gamla knapptelefon, där siffrorna nästan var utnötta. — Jag glömmer bara. Minnet är inte vad det en gång var.
— Glömmer! — Annika ställde sig upp från soffan, gick fram och tillbaka i rummet. — Mamma, jag har förklarat hundra gånger! Du trycker på den gröna knappen när telefonen ringer. Den gröna! Inte den röda, inte den blå, den gröna!
— Jag tryckte på den gröna…
— Nej, mamma, du tryckte på den röda, för jag hörde korta signaler. Det betyder att du avbröt samtalet!
Marianne såg hjälplöst på dottern, sedan på sin telefon. Liten, svart, med knappar som kändes lika små som de var skarpa i färgen. Hon mindes tiden då det bara fanns en telefon för hela hyreslägenheten, stod i hallen, och alla grannar delade på den. Då var allt enklare.
— Älskling, behöver jag verkligen den här telefonen? — viskade hon. — Vi klarade oss ju utan den förr.
— Mamma! — Annika stannade tvärt, såg på henne som om hon hört något fruktansvärt. — Hur menar du, inte behövs? Tänk om något händer dig? Tänk om jag oroar mig? Tänk om…
— Okej, okej, — skyndade sig Marianne att säga. — Jag ska lära mig. Visa mig igen.
Annika satte sig bredvid henne, tog telefonen. Hennes fingrar var långa, vårdade, med en nagellack som Marianne alltid tyckt var för påfallande. Medan hennes egna händer, med åldersfläckar och knöliga knogar, såg ut som en gammal kvinnas bredvid dotterns.
— Titta, mamma. När telefonen ringer lyser skärmen. Ser du? Här, till vänster, den gröna knappen med luren. Det betyder “svara”. Till höger, den röda, det är “avböj”. Kom ihåg: grönt är ja, rött är nej.
— Grönt är ja, rött är nej, — upprepade Marianne lydigt. — Men om jag blandar ihop dem?
— Det gör du inte, — suckade Annika. — Tänk så här: grönt är som gräs, som löv, det är liv, det är bra. Rött är som blod, som fara, det är dåligt.
— Jag förstår, — nickade Marianne, fast hon inte alls förstod vad gräs och blod hade med saken att göra. — Men hur ringer jag till dig?
— Mamma, vi har gått igenom det. Du trycker på min bild i kontaktlistan. Ser du? Här är min bild, och under står det “Annika dotter”. Trycker du på den ringer den upp mitt nummer.
Marianne tittade på skärmen. Där var Annikas leende ansikte, ung och vackert. Inte alls som nu, trött och irriterad.
— Men om jag glömmer var din bild är?
— Mamma, den är överst! Högst upp!
— Okej. Och om telefonen går sönder?
— Den går inte sönder, — Annika gned tinningarna. — Vet du vad? Jag skriver numret på kylskåpet. Med stora siffror. Så kan du ringa från fast telefonen.
— Jag har ingen fast telefon. Du sa ju att den inte behövdes när jag har mobilen.
— Då ber du grannarna.
— Vilka grannar? — Marianne tittade förvirrad. — Jag umgås inte med dem. De är unga, jobbar, har ingen tid.
— Mamma, — Annika sjönk ner i soffan, dolde ansiktet i händerna. — Jag vet inte vad jag ska göra. Jag ringer dig varje dag, och du svarar inte. Jag oroar mig, tror att något hänt. Sen kommer jag hit — och du är frisk, du tryckte bara fel knapp.
— Förlåt mig, älskling. Jag vill inte göra dig ledsen.
— Jag vet. Men det blir så ändå.
Marianne såg på sina händer. Dessa händer som en gång lagat mat åt hela familjen, tvättat, städat, burit lilla Annika. De kunde allt. Nu klarade de inte en liten låda med knappar.
— Minns du, — sa hon plötsligt, — när du var liten och vi köpte en leksakstelefon åt dig? Rosa, med stora knappar. Du lekte i timmar, ringde till mormor på landet.
— Jag minns, — Annika lyfte huvudet. — Jag lärde mig siffrorna på den.
— Där ser du. Nu är det jag som måste lära mig siffrorna, — log Marianne sorgset. — Allt är upp och ner nu.
— Mamma, — Annika flyttade sig närmare. — Vi försöker igen. Långsamt. Jag ringer dig nu, och du svarar. Okej?
— Okej.
Annika tog sin telefon, hittade mammas nummer, tryckte på den gröna knappen. Mariannes telefon vibrerade, Annikas bild dök upp på skärmen.
— Titta, mamma, jag ringer. Ser du min bild?
— Ja.
— Tryck nu på den gröna knappen. Den här.
Marianne stirrade på skärmen. Två knappar — grön och röd. Hon visste grön var rätt. Men ändå sträckte fingret mot röd.
— Nej, mamma, inte den! — Annika tog hennes hand. — Den här, den gröna!
— Ja, ja, förlåt. Jag vet att det är grön.
Marianne tryckte på den gröna. Telefonen pep, och plötsligt hörde hon Annikas röst — både bredvid henne och ur luren.
— Hallå, mamma, hör du mig?
— Ja! — Marianne log. — Jag hör! Det fungerade!
— Bra! — Annika avslutade samtalet. — Ser du, det går ju. Vi försöker igen.
De övade i en halvtimme. Annika ringde, mamma svarade. Av tio försök lyckades Marianne sju gånger. Tre gånger tryckte hon på röd.
— Mamma, varför trycker du på röd? — undrade Annika. — Du vet ju att det är grön.
— Jag vet. Men handen vill till röd. Den är större. Eller ljusare.
— Vill du byta telefon? Det finns enklare, med stora knappar.
— Nej, — sa Marianne snabbt. — Den här är bra. Du gav den till mig på min födelsedag. Jag är van vid den. Ge mig bara tid.
— Okej, — Annika kysste henne på kinden. — Jag måste till jobbet. Vi övar mer imorgon.
— Visst, älskling. Gå nu, bli inte sen.
Annika gick, och Marianne satt kvar med sin telefon. Hon lade den på bordet, stirrade på den svarta skärmen. Tog den, vände och vred på den. Så liten och lätt, fick plats i handflatan. Och ändå så komplicerad.
Hon försökte slå på den, hitta Annikas bild. Hittade. Tryckte. Telefonen pep, långa signaler hördes. Hon blev rädd att dottern skulle tro något hänt, tryckte hastigt på röd.
**Din nummer är glömd**
— Mamma, hur länge ska det här hålla på?! — Annika slängde sin telefon på bordet så hårt att skärmen blinkade till och slocknade. — Varje dag samma sak! Varje jäkla dag!
— Annika lilla, jag menade inte att… — Marianne knöt händerna om sin gamla knapptelefon, där siffrorna nästan var utnötta. — Jag glömmer bara. Minnet är inte vad det en gång var.
— Glömmer! — Annika ställde sig upp från soffan, gick fram och tillbaka i rummet. — Mamma, jag har förklarat hundra gånger! Du trycker på den gröna knappen när telefonen ringer. Den gröna! Inte den röda, inte den blå, den gröna!
— Jag tryckte på den gröna…
— Nej, mamma, du tryckte på den röda, för jag hörde korta signaler. Det betyder att du avbröt samtalet!
Marianne såg hjälplöst på dottern, sedan på sin telefon. Liten, svart, med knappar som kändes lika små som de var skarpa i färgen. Hon mindes tiden då det bara fanns en telefon för hela hyreslägenheten, stod i hallen, och alla grannar delade på den. Då var allt enklare.
— Älskling, behöver jag verkligen den här telefonen? — viskade hon. — Vi klarade oss ju utan den förr.
— Mamma! — Annika stannade tvärt, såg på henne som om hon hört något fruktansvärt. — Hur menar du, inte behövs? Tänk om något händer dig? Tänk om jag oroa mig? Tänk om…
— Okej, okej, — skyndade sig Marianne att säga. — Jag ska lära mig. Visa mig igen.
Annika satte sig bredvid henne, tog telefonen. Hennes fingrar var långa, vårdade, med en nagellack som Marianne alltid tyckt var för påfallande. Medan hennes egna händer, med åldersfläckar och knöliga knogar, såg ut som en gammal kvinnas bredvid dotterns.
— Titta, mamma. När telefonen ringer lyser skärmen. Ser du? Här, till vänster, den gröna knappen med luren. Det betyder “svara”. Till höger, den röda, det är “avböj”. Kom ihåg: grönt är ja, rött är nej.
— Grönt är ja, rött är nej, — upprepade Marianne lydigt. — Men om jag blandar ihop dem?
— Det gör du inte, — suckade Annika. — Tänk så här: grönt är som gräs, som löv, det är liv, det är bra. Rött är som blod, som fara, det är dåligt.
— Jag förstår, — nickade Marianne, fast hon inte alls förstod vad gräs och blod hade med saken att göra. — Men hur ringer jag till dig?
— Mamma, vi har gått igenom det. Du trycker på min bild i kontaktlistan. Ser du? Här är min bild, och under står det “Annika dotter”. Trycker du på den ringer den upp mitt nummer.
Marianne tittade på skärmen. Där var Annikas leende ansikte, ung och vackert. Inte alls som nu, trött och irriterad.
— Men om jag glömmer var din bild är?
— Mamma, den är överst! Högst upp!
— Okej. Och om telefonen går sönder?
— Den går inte sönder, — Annika gned tinningarna. — Vet du vad? Jag skriver numret på kylskåpet. Med stora siffror. Så kan du ringa från fast telefonen.
— Jag har ingen fast telefon. Du sa ju att den inte behövdes när jag har mobilen.
— Då ber du grannarna.
— Vilka grannar? — Marianne tittade förvirrad. — Jag umgås inte med dem. De är unga, jobbar, har ingen tid.
— Mamma, — Annika sjönk ner i soffan, dolde ansiktet i händerna. — Jag vet inte vad jag ska göra. Jag ringer dig varje dag, och du svarar inte. Jag oroar mig, tror att något hänt. Sen kommer jag hit — och du är frisk, du tryckte bara fel knapp.
— Förlåt mig, älskling. Jag vill inte göra dig ledsen.
— Jag vet. Men det blir så ändå.
Marianne såg på sina händer. Dessa händer som en gång lagat mat åt hela familjen, tvättat, städat, burit lilla Annika. De kunde allt. Nu klarade de inte en liten låda med knappar.
— Minns du, — sa hon plötsligt, — när du var liten och vi köpte en leksakstelefon åt dig? Rosa, med stora knappar. Du lekte i timmar, ringde till mormor på landet.
— Jag minns, — Annika lyfte huvudet. — Jag lärde mig siffrorna på den.
— Där ser du. Nu är det jag som måste lära mig siffrorna, — log Marianne sorgset. — Allt är upp och ner nu.
— Mamma, — Annika flyttade sig närmare. — Vi försöker igen. Långsamt. Jag ringer dig nu, och du svarar. Okej?
— Okej.
Annika tog sin telefon, hittade mammas nummer, tryckte på den gröna knappen. Mariannes telefon vibrerade, Annikas bild dök upp på skärmen.
— Titta, mamma, jag ringer. Ser du min bild?
— Ja.
— Tryck nu på den gröna knappen. Den här.
Marianne stirrade på skärmen. Två knappar — grön och röd. Hon visste grön var rätt. Men ändå sträckte fingret mot röd.
— Nej, mamma, inte den! — Annika tog hennes hand. — Den här, den gröna!
— Ja, ja, förlåt. Jag vet att det är grön.
Marianne tryckte på den gröna. Telefonen pep, och plötsligt hörde hon Annikas röst — både bredvid henne och ur luren.
— Hallå, mamma, hör du mig?
— Ja! — Marianne log. — Jag hör! Det fungerade!
— Bra! — Annika avslutade samtalet. — Ser du, det går ju. Vi försöker igen.
De övade i en halvtimme. Annika ringde, mamma svarade. Av tio försök lyckades Marianne sju gånger. Tre gånger tryckte hon på röd.
— Mamma, varför trycker du på röd? — undrade Annika. — Du vet ju att det är grön.
— Jag vet. Men handen vill till röd. Den är större. Eller ljusare.
— Vill du byta telefon? Det finns enklare, med stora knappar.
— Nej, — sa Marianne snabbt. — Den här är bra. Du gav den till mig på min födelsedag. Jag är van vid den. Ge mig bara tid.
— Okej, — Annika kysste henne på kinden. — Jag måste till jobbet. Vi övar mer imorgon.
— Visst, älskling. Gå nu, bli inte sen.
Annika gick, och Marianne satt kvar med sin telefon. Hon lade den på bordet, stirrade på den svarta skärmen. Tog den, vände och vred på den. Så liten och lätt, fick plats i handflatan. Och ändå så komplicerad.
Hon försökte slå på den, hitta Annikas bild. Hittade. Tryckte. Telefonen pep, långa signaler hördes. Hon blev rädd att dottern skulle tro något hänt, tryckte hastigt på röd.
Men när Marianne tittade ner på telefonen igen, upptäckte hon plötsligt att det inte längre fanns några knappar alls – bara en enda stor grön knapp som lyste varmt, som om den alltid funnits där.
