Lördag med familjen
– Snälla, börja inte prata om diet nu! utbrast Elin ilsket och viftade med en gaffel med en bit tårta på. – Jag vet redan att jag är tjock!
– Elin, lilla, vem har sagt så? försökte hennes syster Saga lugna henne. – Agneta ville bara dela med sig av ett recept…
– Och jag har inte bett om det! avbröt Elin. – Jag är så trött på det här! Varje helg är det samma sak – antingen är jag för stor, har en gammalmodig frisyr eller så är min man värdelös!
Birgitta suckade tungt och ställde ner sin tekopp. De lördagsmötena hemma hos henne blev alltid en prövning. Alla tre döttrarna med sina familjer var här, barnbarnen sprang omkring i lägenheten, och istället för att prata normalt började de vuxna gräla igen.
– Tjejer, nu får det vara nog, sa hon trött. – Grannarna hör er.
– Låt dem höra! envisades Elin. – Då kanske de förstår vilken underbar familj jag har!
Kerstin, den äldsta systern, pressade ihop läpparna och sköt demonstrativt undan sin tallrik.
– Vi försöker bara hjälpa dig, sa hon med iskall röst. – Men om du inte vill…
– Jag vill inte ha era råd! Jag lever som jag lever, och det är bra så!
Birgitta tittade på sina döttrar och tänkte, som så många gånger förr, hur olika de var. Kerstin var fyrtioåtta år – sträng, vältränad och alltid perfekt klädd, även hemma hos sin mor. Hon jobbade som ekonom på ett stort företag, gift med en ingenjör, och deras son studerade på universitetet. En föredömlig familj, åtminstone på ytan.
Saga, den mellersta dottern, trettionio år, var mjuk och medgörlig. Hon försökte alltid få alla att komma överens och göra alla nöjda. Hon arbetade som förskollärare, hennes man var elektriker, och de hade två skolbarn. De levde enkelt men i harmoni.
Och Elin, den yngsta, trettiofem år men betedde sig som en tonåring. Alltid missnöjd, alltid i bråk med någon. Hon gifte sig sent, vid trettiotvå, fick en dotter, och klagade nu ständigt på livet.
– Mormor, var är morfars foton? frågade Viktor, Kerstins son, när han tittade in i vardagsrummet. – Jag vill visa dem för Felix.
– I den stora fotoboken på hyllan, svarade Birgitta. – Men var försiktig, riv inte sönder något.
Viktor nickade och sprang tillbaka till sina kusiner. Birgitta följde honom med blicken och log. Barnbarnen var iaf en glädje, till skillnad från döttrarna.
– Hör ni, kan vi inte sluta gräla? föreslog Saga. – Låt oss prata om något trevligt istället.
– Vad då trevligt? fnös Elin. – Om hur underbart Kerstin har det? Tre rum och kök, ny bil, son på universitetet…
– Vad har min lägenhet med saken att göra? fräste Kerstin. – Jag jobbar från morgon till kväll för att ha allt det här!
– Jaha, du jobbar, svarade Elin sarkastiskt. – Jag har ingen tid att jobba, jag har ett litet barn.
– Alma är fem år, inte särskilt liten! sa Kerstin irriterat.
– För dig är fem år ingenting? Viktor kunde ta hand om sig själv när han var tio!
Birgitta kände hur hon fick huvudvärk. Varje lördag var det samma visa. Döttrarna kom hem till henne för familjetid, men det slutade alltid med bråk.
– Tjejer, sa hon lågt, – pappa skulle inte vilja se er så här.
Vid tanken på fadern tystnade alla tre systrarna. Lars-Erik hade gått bort för tre år sedan, och sedan dess hade familjemötena blivit spända och ansträngda. Det var som om han hade varit den som höll ihop dem.
– Mamma, snälla, viskade Saga.
– Jo, sa Birgitta bestämt. – Han ville så gärna att ni skulle vara vänner och stötta varandra. Och vad gör ni?
Elin sänkte blicken och började mosa en bit tårta på tallriken. Kerstin rättade till håret och tittade ut genom fönstret.
– Mamma, vi bråkar inte med flit, sa Saga. – Det är bara… jag vet inte… Vi är olika.
– Olika! fnös Elin. – Hon har en sån där personlighet där hon måste läxa upp alla!
– Jag läxar inte upp! protesterade Kerstin. – Jag säger bara vad som är bäst!
– Precis! Men vem bad dig om det?
Birgitta reste sig och gick ut i köket. Där var det kaos – smutsiga tallrikar i diskhon, matrester på bordet och smulor överallt. Hon satte på varmvattnet och började diska, försökte lugna ner sig.
Hon hörde fotsteg bakom sig.
– Mamma, låt mig hjälpa till, sa Saga.
– Det behövs inte, jag klarar det.
– Kom igen. Om vi är flera går det snabbare.
Saga tog en handduk och började torka av tallrikarna. Kerstin kom strax efter.
– Mamma, förlåt att vi… började hon, men Birgitta viftade avvärjande.
– Det är okej. Jag är van vid det.
– Inte van, du står ut, sa Kerstin. – Vi ser det.
Även Elin kom in i köket men sa inget, började bara sopa upp smulor från bordet.
De arbetade tysta en stund. Birgitta diskade och tänkte på hur allt hade förändrats. Förr, när Lars-Erik levde, var lördagarna en fest. Han berättade historier för barnbarnen, spelade schack med dem, och döttrarna hjälpte till och delade med sig av nyheter. Inga bråk, inga anklagelser.
– Mamma, kommer du ihåg när pappa brukade ta med oss till parken på lördagar? frågade Saga plötsligt.
– Ja visst, log Birgitta. – Ni gungade och åt glass.
– Och när han fotograferade oss vid fontänen, tillade Kerstin. – Han sa alltid: “Tjejer, le mot kameran, det här blir en minnesbild!”
Elin tittade upp från bordet.
– Kommer ni ihåg när han lyfte upp mig på axlarna? Jag var så liten, nådde inte upp till gungorna.
– Ja, det minns jag, nickade Birgitta. – Du skrek av glädje.
Hon kände hur tårar vällde upp. Hon saknade honom så mycket, särskilt i såna här stunder.
– Mormor, varför står ni alla här? sa Alma, Elins dotter, när hon tittade in i köket. – Får jag lite kaka?
– Självklart, gumman, sa Birgitta och räckte henne en kaka. – Vad gör grabbarna?
– Viktor visar morfars bilder. Han berättar hur stark han var.
Elin ryckte till.
– Alma, kommer du ihåg morfar?
– Lite grann, funderade flickan. – Han kallade mig björn och gav mig godis.
– Björn? undrade Elin. – Varför det?– För att du alltid var så skojig och luddig som en liten björn, log Birgitta, och i det ögonblicket kände hon att familjen äntligen hade hittat tillbaka till varandra igen.
