**Dagbok**
”Vad har vi till lunch?” frågade Erik och sniffade i luften. ”Lagrar du något?”
”Jag bakar. Kakor till Lord. Med kalkon och havregryn,” svarade Linnea stolt och tog ut plåten ur ugnen. ”Han har det svårt just nu. Räknar päls, trimming, humöret växlar hela tiden. Tänkte unna honom lite.”
Linnea rörde sig runt bordet i en kort morgonrock i färgen av varm mjölk. Vid hennes fötter hoppade Lord – en liten, pälstäckt spets med ögon som en hängiven sekmedlem. Han skällde och pep av iver.
Erik delade inte deras entusiasm. Han hade tagit en kort lunchrast från jobbet, men det verkade som om lunch idag bara var för Lord.
”Jaha, bra,” mumlade han. ”Och vad har VI till lunch?”
”Jag vet inte. Du kan steka några ägg. Eller beställa något. Du sa ju själv att du inte bryr dig om vad du äter.”
Han protesterade inte. För det hade han faktiskt sagt. Och att bråka om mat kändes småaktigt.
Linnea hade skaffat Lord långt innan hon träffade Erik. När hon var nitton dog hennes mamma. Pappan, som inte visste hur han skulle trösta henne, kom hem med en valp istället.
Sedan dess blev Lord hennes livs centrum. När hon flyttade in hos Erik – eller snarare insisterade på att han skulle släppa in henne i sin tvåa i Stockholm – fick Lord självfallet åka först. Bokstavligen. I en stor transportbur på taxins framsäte, nära elementet så han inte skulle frysa.
Erik invände inte. Då tyckte han det var gulligt hur hon pratade med hunden, hur omtänksam hon var. Men efter tre år började den här rörande kärleken likna en patologisk besatthet. Och den inkluderade tyvärr ingen annan.
Erik åt tiggar nudlar stående vid diskhon. Gunilla dök upp nästan i rättan tid. Det var som om hon kände på sig hur det stod till i sonens familjeliv. Hon kom in med en påse där det låg en låda med soppa, en förpackning kvarg och en omsorgsfullt inplastad kycklingfilé.
”Nå, hur går det för de unga?” frågade hon muntert från tröskeln.
”Allt är bra, mamma. Linnea bakar godis till Lord.”
”Åh, Lord igen. Ja, bättre det än till gäster. Jag råkade en gång smaka hans ’delikatesser’,” skämtade hon, men skämtet dolde en giftig underton.
Linnea verkade inte fatta anspelningen. Hon flyttade sig åt sidan för att släppa in svärmodern och log strålande.
”Vi har kakor med kalkon idag! Vill du prova? Inga leverrester, det är ett annat recept.”
”Nej tack. Jag har redan lagat kyckling. Till människor,” svarade Gunilla och gick rakt mot kylen.
Hennes erfarna blick letade igenom innehållet. En hylla med yoghurt, en mjölkförpackning och en burk sylt. Just den hon gett dem för ett halvår sedan.
Men på en separat hylla stod prydliga plastlådor med mat till Lord. Märkta med namnet och små handritade hjärtan på klisterlappar.
”Ja, det viktiga är ju Lord,” muttrade Gunilla och stängde kylen.
Erik suckade och gick mot dörren. För tidigt, hungrig, med tungt hjärta. Han försökte intala sig att det här var småsaker, att allt skulle ordna sig. Men något stämde inte.
Ett år passerade. Mycket hade förändrats. Åtminstone hade familjen fått ett nytt medlem. Linnea födde en son, Hugo. I början hoppades farmor att svärdottern nu skulle få ordning på sina prioriteringar.
Men verkligheten väckte Gunilla snabbt.
Hon hörde skriken redan i trapphuset. Långa, kvävda, desperata. Ett barns skrik.
”Vad pågår här?!” ropade hon och skyndade förbi svärdottern.
När Gunilla kom in i sovrummet sjönk hjärtat i bröstet på henne. Hugo låg i sängen, röd i ansiktet av gråt, med tårar strömmande. Blöjan under honom var hopskrynklad. Men det värsta var att Lord låg bredvid och slickade barnets ansikte, som om han försökte trösta.
”Har du tappat förståndet?!” röt Gunilla och grep hunden i nackskinnet.
Lord morrade och försökte slita sig loss. Linnea skyndade efter med missnöje i blicken och surt sammanpressade läppar. När hon såg vad som hände ryckte hon till sig hunden ur Gunillas händer och tryckte den mot bröstet.
”Varför skriker du? Han försöker bara lugna Hugo! Stackars Lord har haft en jobbig dag! Han fick vaccin idag,” Linnea rynkade pannan och skyddade hunden med händerna. ”Nu skrämde du honom!”
”HAN är den som lider?!” Gunilla höll på att kvävas av ilska. ”Och barnet då? Sjunger han kanske?”
Linnea himlade med ögonen och gick motvilligt fram till sonen. Hon såg på honom med likgiltig trötthet, vände och gick mot köket.
”Jag värm en flaska åt honom.”
Gunilla tog upp Hugo. Blöjan var genomvåt. En tom flaska låg på golvet. Kanske en reserv. På sugen syntes tänder. Men Hugo hade inga tänder än…
Det kunde bara vara Lord. Eller så hade Linnea tuggat på sugen själv. Vid det här laget skulle inget förvåna Gunilla.
Hon bar pojken till köket där Linnea hällde upp ersättningsmjölk. Linnea rörde sig långsamt, likgiltigt. Hugo snyftade fortfarande, men hon vände sig inte ens om.
”Varför får han ersättning?” frågade Gunilla strängt.
”Ska jag amma honom? Sitta på diet? Nej tack, jag har hört nog. Ingen kål, ingen ost, inga mandariner… Inte en chans. Jag älskar mig själv också.”
”Men inte honom?” sade Gunilla med iskall förakt.
Linnea vände sig långsamt om. Hennes pupiller var små, nävarna knutna. Lord gned sig mot hennes ben, men det lugnade henne inte.
”Hör på dig. Du kommer in här och börjar kasta anklagelser. Ska du ge mig en manual på hur jag ska leva också?”
”Jag kom för att min sonson skriker medan du, om doften säger sanningen, lagar gröt åt din hund! Är du en mor eller vad?”
Linnea kastade flaskan i vasken. Lord gav till ett gnäll och gömde sig under bordet.
”Vem är du att bestämma?! Det här är mitt hem, mitt barn och min Lord!”
”Lord är tydligen din första prioritet! Du är sjuk! För dig är en hund viktigare än ditt eget barn!”
”Han skriker åtminstone inte hela tiden,” väste Linnea och gick in i ett annat rum.
Just då hördes dörren öppnas. Erik kom hem. Han stannade till när han såg sin mamma med Hugo i famnen och Linnea med ett förvridet ansikte. Han förstod genast att han kommit olägligt.Erik såg på dem, och utan ett ord gick han fram och tog Hugo i sina armar, medan Linnea packade Lord och deras tillhörigheter, och sedan kastade hon en sista blick över axeln – inte på sitt barn, utan på hunden som hon bar i famnen, som om det var den enda som någonsin hade betytt något.
