Erik kom hem från sina föräldrars hus. På sommaren bodde de på landet, i en gammal stuga som krävde ständigt underhåll. Hans far hade haft problem med hjärtat på sista tiden, så Erik tog på sig det mesta av det tunga arbetet när han hälsade på under helgerna.
Den här dagen hade han lagat staketet, hämtat vatten från brunnen först till trädgården, sedan till bastun, och åkt till affären med sin mor. Efter middagen började han packa för att åka hem.
“Vart ska du i mörkret? Stanna, åk i morgon”, övertalade hans mor.
Men Erik hade lovat Malin att komma hem. När han redan stod vid bilen ringde han henne, och hon rådde honom också att stanna.
“Saknar du mig inte?” skämtade Erik och låtsades bli lite sårad.
“Javisst gör jag det. Jag väntar på dig”, skrattade hon.
“Då är jag snart hemma”, sa Erik med upprymd röst.
Solen hade gått ner för länge sedan, och den svala skymningen lade sig över landskapet. Vägen var nästan tom. Bakom ratten insåg Erik hur trött han var. Enstaka bilar susade förbi, och deras strålkastare bländade honom. Precis när han närmade sig staden, slöt han ögonen för en kort sekund…
“Malin, jag är hemma!” ropade Erik när han kom in i lägenheten.
Inget svar. Han tittade in i köket. Där stod Malin vid spisen och rörde om i en stekpanna medan hon nynnade en melodi. “Du är sjömansflicka, jag är sjöman…” kunde han urskilja. Doften av stekt kött fyllde hans näsborrar. Han kände sig plötsligt lätt, som om tröttheten aldrig funnits där. Kanske hade han sovit? Han mindes inte ens hur han kommit hem—det var som om tiden hoppat.
“Malin”, försökte han igen.
Men hon reagerade inte.
“Hon har väl hörlurar”, tänkte han och gick närmare, men inga hörlurar syntes.
“Jag har saknat dig och är hungrig”, viskade han i hennes öra.
Hon stelnade till ett ögonblick, som om hon lyssnade efter något.
“Äntligen”, log Erik, “Jag började nästan tro att du blivit döv.”
I nästa stund lade Malin ett lock över stekpannan, stängde av plattan och vände sig tvärt om. Erik hann knappt hoppa undan.
“Malin, vad händer? Varför ignorerar du mig? Jag är hemma! Vakna!” ropade han högt.
Han stod rakt framför henne, men hon verkade inte se honom. Plötsligt ringde hennes telefon. Hon skyndade in i vardagsrummet, så nära att han kände en vindpust mot kinden.
Erik tittade över hennes axel. Ett okänt nummer. Hon tvekade men svarade till slut.
“Ja, det är jag.” En paus. “Va? Det måste vara något misstag—” En minut senare tappade hon telefonen och sjönk ner på soffan, gråtande med ansiktet i händerna.
“Malin, vad är det? Är det pappa? Hjärtat?” Men hon fortsatte snyfta, omedveten om honom.
Han hukade sig framför henne, försökte ta bort hennes händer från ansiktet—och med skräck såg han sina fingrar passera rakt igenom henne, som genom dimma. Han ställde sig upp och stirrade på sina händer. Malin sänkte händerna och stirrade tomt framför sig.
“Erik?” viskade hon.
“Jag är här”, svarade han, glad att hon äntligen såg honom.
Men hennes blick gled bara över hans ansikte, utan att fastna. Hon såg honom inte.
“Det kan inte vara sant. Det här är ett misstag”, mumlade hon. “Erik…” Hon brast ut i gråt igen.
Hon ryckte upp telefonen från golvet, försökte slå ett nummer men fumlade med skakande fingrar.
“Snart, snart…” Hon höll luren mot örat.
Erik kände reflexmässigt efter i bakfickan på jeansen. Ingenting. Ingen telefon. Ingen rington hördes.
“Jag måste ha tappat den i bilen”, tänkte han.
Malin avbröt samtalet och försökte igen.
“Anna, de sa att… Nej, Erik är inte hemma än. Polisen ringde…” Hon tog ett djupt andetag. “Han var i en olycka nära staden… Nej, Anna, han är borta.” Hon berättade de sorgliga nyheterna för Eriks mor, slängde telefonen ifrån sig och grät vilt, som en sårad varg.
“Är det mig de talar om? Krockade jag? Är jag död?” Erik kunde inte tro det. Hur kunde han vara här, i sin lägenhet, om han var borta? Plötsligt kom det för honom—anledningen till att han inte mindes hemresan. Han hade varit på autopilot. Eller kanske… sovit? Därför såg hon honom inte.
“Jag är död.”
Till sin förvåning kände han ingen skräck, ingen ånger. Bara en underlig lugn.
“Erik, hur ska jag klara det här? Hur ska jag leva?” Malin sjönk ihop på soffan.
Han sträckte ut handen för att trösta henne, men den stannade i luften. Han försökte minnas vad han visste om spöken. Det enda som dök upp var en film med Patrick Swayze.
“Så här funkar det alltså. Och jag trodde det var påhitt”, tänkte han. “Hur länge stannar jag? Finns det någon som kan hjälpa mig?”
Tiden rann på märkligt sätt. Innan han hunnit förstå allt var det redan morgon. Malin var borta. Han mindes inte var han varit, vad han gjort. Plötsligt drogs han någonstans med kraft—och i ett ögonblick stod han i en kall, kaklad sal med ett metallbord. På en bår vid väggen låg en kropp. Han gick närmare.
Det var han själv.
Hans mor stod bredvid, med en näsduk tryckt mot ansiktet. Hans far höll om henne. Malin stod längre bort, blek och tyst, tårarna rann nedför kinderna.
De lämnade obduktionssalen tillsammans. En taxi väntade utanför.
“Vill du inte åka med oss, Malin? Det är lättare tillsammans”, snyftade modern.
Malin skakade tyst på huvudet.
Hans föräldrar gick mot bilen. Hans mor viskade: “Gustav, jag tänkte på en sak. Erik och Malin har inga barn. Lägenheten köpte vi åt honom—hon står inte ens skriven där. Hon kan flytta hem till sin mor.”
“Anna, hur kan du tänka på det nu?” fräste fadern.
“Vi har en son kvar. Pelle ska snart ta examen, han kan gifta sig när som helst. Jag bryr mig om Malin, men utan barn…” Hon viftade med den genomblöta näsduken. “Åh, Erik…” Hon bröt ihop igen.
“Mamma”, viskade Erik, “jag trodde bättre om dig.”
Taxin körde iväg. Erik återvände till Malin, som gick hemåt med tunga steg.
Hon satt länge på soffan, stirrade rakt framför sig. Köttet hon stekt kvällen innan var orörtHan såg henne en sista gång, kände en lättnad när ljuset växte starkare, och lämnade sedan allt bakom sig, redo för det som väntade.
