En liten stad vid havet
Kvällen sänkte sig över den lilla kuststaden. Hösten hade ännu inte riktigt kommit, men turisterna var redan färre. Ville var en av dem som ogillade badlivets brus och hetta. Därför valde han just oktober för sin resa till havet. Fortfarande varmt nog att bada, men nätterna var redan svala och frisk. Och så fanns det ytterligare en anledning till att han kom hit.
Han gick långsamt och läste husens gatunamn noga. Han hade trott att allt skulle komma tillbaka så fort han kom hit, men ingenting kändes bekant. Vid det rätta huset stannade han, tog fram en lapp ur fickan och dubbelkollade adressen. Allt stämde. Adressen var densamma, men där det en gång stått ett enfamiljshus reste sig nu en tvåvåningsvilla med spetsigt tak. Genom staketets järnstänger såg han en välskött trädgård med träd fulla av äpplen, kvitten och plommon.
Ville tog av sig sportväskan från axeln och ställde den vid fötterna, torkade svetten ur pannan med en näsduk. Längst in i trädgården hängde en kvinna upp tvätt på linorna. Han såg henne bakifrån. *”Kan hennes mor verkligen fortfarande vara i livet?”* tänkte han. Kvinnan plockade upp en korg med tvätt och skulle just gå när Ville drog efter andan och ropade:
— Hallå! Hyrs det ut rum här?
Hon vände sig om, studerade honom och gick sedan fram till grindarna. När han såg henne på nära håll insåg han sitt misstag. Hon var ungefär i hans ålder.
— Vill du hyra ett rum? frågade hon och kisade mot honom.
— Ja. Några bekanta stannade hos er i somras, de rekommenderade er, ljög han.
— Varför kommer du så sent? Säsongen är nästan över.
— Det passar mig perfekt. Jag står inte hettan. Ville log. — Så, kan jag få hyra?
— Ja, alla rum står tomma, svarade hon, ställde ner tvättkorgen och öppnade grinden. — Kom in och gå rakt in i huset, dörren är olåst.
Ville tog sin väska och gick förbi henne.
— Stig på, sa hon igen när han tvekade vid ytterdörren.
Inne i den rymliga hallen, som också fungerade som vardagsrum, var det rent, ljust och hemtrevligt. Inget liknade det han mindes.
— Ditt rum är på övervåningen, följ med så visar jag, sa kvinnan.
Trappstegen knarrade svagt under hans tyngd. Tidigare fanns ingen övervåning. Var han ens på rätt ställe?
— Dörren till höger. Hon pekade. — Hur länge stannar du? Men det spelar väl ingen roll. Badrummet är bredvid, det delas med de andra rummen. Men nu bor du ensam här, så det är bara ditt.
Ville steg in i ett litet mysigt rum. Genom fönstret skimrade havet under en blodröd solnedgång.
— Som i en saga, sa han, oförmögen att dölja sin förtjusning.
— Har dina vänner berättat om priset? Nu är det lågsäsong, så jag kan sänka det. Middagar kostar extra.
— Det passar mig utmärkt. Ville såg på henne och log. — Vad får jag kalla dig?
— Saga. Och du?
— V… Ville, stammade han.
*”Saga. Är det verkligen samma Saga? Hon har förändrats så mycket. Men vad förväntade jag mig? Att hon skulle vara samma unga flicka efter fyrtio år? Tiden förändrar allt. Hon verkar inte känna igen mig.”*
— Har du varit här förut? frågade Saga plötsligt, som om hon läst hans tankar. — Du ser ut som om…
— Nej, jag har aldrig varit i det här huset. Hans blick svepte snabbt genom rummet igen.
— Vill du äta middag? undrade hon.
— Om det inte är för besvärligt. Ville försökte urskilja något bekant i hennes drag.
— Inte alls. Kom ner om tjugo minuter. Och så gick hon.
Ville sjönk tungt ner på sängkanten. Den var lagom mjuk och knarrade inte under honom. För fyrtio år sedan hade han bott på nedervåningen, i en trång liten kammare. Då fanns ingen övervåning.
*”Hon kände inte igen mig. Inte konstigt—fyrtio år har passerat. Hon har väl glömt mig. Blivit rundare, äldre. Hade jag sett henne på gatan, skulle jag inte känt igen henne. Åh, Saga, så mycket vatten som runnit under broarna…”*
***
Han och hans två vänner hade kommit till den lilla kuststaden. Ebba skulle också ha varit med, men strax innan resan kom de på varandra. Han hade sett henne med en annan man, blivit svartsjuk, och Ebba vägrat resa. Ville var förkrossad, tänkte ställa in hela resan. Vilken semester när den man älskar sviker en?
Men hans vän övertalade honom att åka ändå, för att läka såren. De delade ett rum—han och kompisen med flickvännen Maja. Under säsongen fanns det inte mycket ledigt. Ville kände sig i vägen. Han gick långa promenader längs stranden så de två kunde vara ifred.
Så träffade han Saga. Hon badade också längre bort från folkmassan. De blev bekanta, och Ville frågade var hon bodde.
— Jag är härifrån, är hemma hos mamma på semestern. Måste gå, lovat att hjälpa henne i trädgården. Saga drog en klänning över den våta baddräkten.
— Får jag följa med? Vänta på mig! Ville sträckte sig efter sina kläder.
På vägen frågade han om hennes mamma hyrde ut rum.
— Naturligtvis. Nästan alla gör det här. Vintertid måste man ju ha något att leva på. Har du ingenstans att bo?
— Jo, men jag delar med en kompis och hans tjej, och det passar ingen av oss.
— Om du vill kan du flytta hit, jag pratar med mamma.
Ville tackade ja direkt, utan att ens se rummet. Det var pyttelitet och dyrare än det andra. Hans vänner protesterade och bad honom stanna.
— Jag har mina skäl, sa Ville avvisande, och de lät honom vara.
De två veckorna flög förbi. Han tänkte knappt på Ebba. Varför skulle han, när han hade Saga—vacker och förtjust i honom? Då tyckte han att han älskade henne också.
En gång hörde han hur hennes mamma skällde på henne för att hon var ute sent med en gäst. Men varje kväll träffades de vid stranden, liggande i sanden under stjärnorna och kysstes till gryningen.
Innan han åkte hem utbytte de telefonnummer och lovade ses, eftersom Göteborg inte låg så långt från Stockholm. Saga sprang efter tåget och vinkade. Ville ville hoppa av och stanna för evigt.
Under hela resan låg Ville på tågets övre bädd med ansiktet mot väggen. Han längtade tillbaka till havet, till Saga. Byggde upp framtidsplaner. Kanske kunde det bli något? Men som så ofta blev löften i passionens stund snHan log stilla mot fotot på väggen, där Sagas dotter stod med sin familj, och för första gången på länge kände han en varm, lugn tillförsikt inför framtiden.
