Hon drömde om havet…
Elin sparade varje månad en del av sin lön för en semester. Hon hade drömt om havet hela det senaste året. Som liten hade hon åkt till södra Sverige med sina föräldrar, men hon mindes nästan ingenting. Hon var bara tre år gammal då. Sedan brukade hennes föräldrar skicka henne till morfar och mormor på landet under somrarna. Istället för havet fanns det en grund bäck där, men hon kunde bada hur mycket hon ville, tills läpparna blev blå och huden knottrig.
I fjärde klass skickade föräldrarna henne till en lägervecka. Hon tyckte fruktansvärt illa om det – allt var så reglerat, ingen frihet. De badade bara en enda gång. På landet var sommarloven mycket friare. Föräldrarna kom varje helg med godsaker. Sedan dess åkte Elin aldrig till läger igen.
I hennes minnen bar barndomen på landet vittnade om glödheta solsken, skrattande barn i den lilla bäcken och regnbågsskimrande stänk. Hon mindes lukten av algerna och den törstiga, stickiga gräset vid bäckens kant. Hon minde också den mjuka, sidenlena dammet på vägen.
Ofta drömde hon att hon sprang barfota längs vägen, med solbrända fötter som sjönk ner i dammet. Och plötsligt kom hennes föräldrar gående emot henne… Då vaknade hon alltid med bultande hjärta.
När hon gick i åttan dog hennes pappa av en hjärtinfarkt. Mamman kunde aldrig riktigt acceptera hans död – hon tynade bara bort. Hon åkte ofta till kyrkogården och kom hem tyst och sorgsen.
Sedan blev mamman sjuk. Hon gick knöligt, nästan som en gammal gumma, och böjde sig som om alla krafter var borta. Hon slutade lägga håret eller sminka sig. Ofta kom Elin hem från skolan och fann henne i sängen.
“Mamma, har du inte stigit upp? Har du ätit något?” frågade Elin oroligt.
“Jag vill inte. Jag orkar inte,” svarade mamman med torra, färglösa läppar.
Elin lagade mat, handlade, tvättade och tvingade mamman att äta lite. Till slut orkade inte mamman ens gå på toaleten. Varken böner eller tårar hjälpte. Grannen kom och vaktade henne medan Elin var i skolan. Det var hon som ringde och berättade när mamman dog.
Elin mindes inte ens om hon klarade examinerna. Mamman dog precis innan avslutningen, med ögonen fästa på en bild av hennes pappa på väggen. Grannen hjälpte till med begravningen.
Elin började på distansutbildning och fick jobb vid institutet. Hon var rundkindad, lite fyllig och tyckte inte själv att hon var söt. Hon provade flera dieter, klarade två dagar, och åt sedan dubbelt så mycket. Mot slutet av studierna accepterade hon att hon aldrig skulle bli smal som modellerna i gladtidningarna – det var genetiken.
Kanske var det hennes kurvor som skrämde bort killarna, även om ingen någonsin kallade henne fet. “När jag åker till havet, ska jag bara äta frukt och bli smal,” tänkte Elin.
Chefen på firman där hon jobbade efter examen gav henne inte sommarledighet.
“Kom igen, Elin, du är ensam, inga barn. Vem ska jag ge ledigt, dig eller t.ex. Anna-Lena, som har två barn? Så är det. Skriv in dig för september istället – det blir finare väder då.”
Elin gick med på det. Vad skulle hon göra? Hon började leta efter hotell på nätet. Hon bestämde sig för att flyga – dyrare, men snabbare. Bara vädret höll. Hon köpte en ny badklänning och en lätt sommarklänning. Och på resan skulle hon köpa en bredskyggig hatt, precis som i filmerna. Kort sagt, hon drömde bara om resan. Hon såg till och med drömmar om att hon sprang längs havet, inte längs en dammig landsväg.
En kväll satt hon på bussen hem från jobbet, tittade ut genom fönstret och räknade veckorna kvar till semestern. En man satte sig bredvid henne.
“Ursäkta, hur långt är det kvar till Valhallavägen?”
Elin vred på huvudet och såg på den stilige mannen.
“Inte långt. Jag säger till när du ska gå av. Ska du till Valhallavägen?”
“Nej, till en kompis. Han sa att han bor nära köpcentret,” sa mannen och såg på henne med varma ögon.
“Nära? På vilken gård?”
“Jag har det här någonstans…” Mannen rotade i fickan och fiskade upp en skrynklig papperslapp. “Ekhagsvägen, nummer fyrtiotvå.”
“Jag bor i trettioåtta!” sa Elin lite för uppspelt.
“Då går vi av tillsammans, och du visar vägen. Jag är ny i stan.”
Elin nickade och vände blicken mot fönstret igen.
“Min kompis gifte sig, fick en dotter. Vi har inte setts sen lumpen. Jag är lite nervös,” mumlade mannen, nästan för sig själv.
“Om han gav dig adressen, väntar han dig,” sa Elin vänligt.
“Jo, men jag tappade hans nummer. Jag har inte sagt att jag kommer. Tänk om han inte är hemma?” Mannen suckade.
De pratade lite på vägen tills det var dags att gå av. De korsade vägen, och Elin pekade på sitt hus.
“Jag bor här, du ska gå vidare, nästa hus.”
“Kan jag få ditt nummer? Bara för säkerhets skull.” Mannen log generat.
Elin gav honom numret. Det betydde inget, inga förpliktelser. Ändå var hon säker på att han inte skulle ringa. Mamman hade sagt att man ska välja en partner som passar en. Han var för snygg för henne. Mannen tackade och gick, och hon vek in mot gården.
Hon satt och gäspade framför tv:n när telefonen plingade till. Elin tittade på det okända numret, sedan på klockan – halv nio. Plötsligt kom hon ihåg mannen på bussen och svarade.
“Vi träffades på bussen, du gav mig ditt nummer,” sa en varm röst.
“Numret, ja, inte telefonen,” rättade Elin, medan hjärtat hoppade till.
“Min kompis är på landet. Jag fick tag på honom, men det är för sent att åka dit nu.” Han tystnade. “Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Känner mig dum som frågar…”
Elin blev stel. Först tänkte hon att fräckhet var en dygd. En helt okänd man klagade på att han inte hade någonstans att sova, vilket ju bara betydde att han försökte få komma hem till henne. Men sedan undrade hon om han kanske tyckte om henne och bara hittade på en anledning att träffas igen?
“Ta en taxi till närmsta hotell,” sa hon försiktigt.
“Okej. Det ska jag göra,” sa han lågt och sorgset.
Det prasslade i luren.
“Är allt bra?” frågade Elin.
“”Jo”, sa han tyst, men det lät som om han ville säga mer, och i det ögonblicket visste Elin att något i hennes liv just hade förändrats för alltid.
