**En rättvis överenskommelse**
Agnes gick bort långsamt och plågsamt. Hennes utmattade kropp, trött på ändlös kemoterapi, gav upp kampen mot sjukdomen. Och Agnes själv längtade efter att slippa smärtan som plågat henne de sista månaderna. Smärtstillande mediciner höll henne i ett konstant dimmigt tillstånd, där hon ibland dök upp till ytan som ur vatten, bara för att sjunka tillbaka i den sömn som skyddade hennes hjärna.
Lovis kom hem från skolan, steg in i rummet fyllt av den speciella lukten från en dödssjuk människa, och stirrade länge på sin mamma. Hon var inte alls densamma – inte den skrattande, glada mamman från förr. Hon låg med stängda ögon, och Lovis spände blicken i täcket, letade efter rörelsen av hennes bröstkorg – andades hon eller inte?
“Mamma. Mamma, hör du mig?” ropade Lovis.
Agnes ögonlock darrade, men hon orkade inte lyfta dem. Mormodern kom och ledde ut Lovis ur rummet.
“Kom, älskling, jag ger dig mat, sedan gör vi läxorna. Låt mamma sova.”
“Men hon sover hela tiden. När blir hon frisk? Jag vill att allt ska bli som förr.”
“Ack, mitt barn, det vill jag också mer än något. Sömn är det bästa läkemedlet.” Mormodern satte en tallrik med varm köttsoppa framför Lovis och sjönk ner på stolen mittemot, kämpade mot tårarna som pressade på.
*Vad är det för orättvisa att jag lever och min dotter dör? Och det finns inget jag kan göra. Hur mycket jag än bad, gick till kyrkan… Varför straffar Gud mig? Vad har jag gjort för fel?*
Agnes dog i gryningen. Maria vaknade vid tre och gick på toa, tittade in i dotterns rum. Hon låg stilla, men levde. Maria visste det säkert. Sedan kröp hon ner igen och vred sig länge. När hon äntligen somnade, drömde hon om lilla Agnes – skrattande, vinkande, sprang hon iväg och vände sig om. “Vänta, vart ska du? Kom tillbaka!” ropade Maria i drömmen och vaknade med ett ryck.
Hon reste sig genast och gick in till dottern. Där låg hon, stilla och främmande. Maria stängde dörren försiktigt. På köket kokade hon vatten, värmde pannkakor åt Lovis och väckte henne sedan.
Lovis åt frukost, satte på sig skoluniformen och gick in till mamma. Hon brukade alltid säga “Hej då” innan skolan.
“Gå inte in, låt henne sova”, sa Maria. “Här, ta med dig ett äpple.” Hon räckte fram ett rödkindat äpple.
På väg till skolan lyssnade Maria bara med ett halvt öra medan Lovis pratade.
“Vad är det med dig idag?” frågade Lovis.
“Jag sov dåligt, är bara trött”, sa mormodern.
När de kom hem ringde hon direkt efter en läkare.
“När dog hon? Varför ringde ni inte tidigare?” frågade den stränga läkaren.
“Jag fick följa Lovis till skolan. Hon behövde inte se det…”
Maria väntade på transporten – tack och lov kom den snabbt. Agnes var borta innan Lovis kom hem. På väg tillbaka från skolan funderade Maria på hur hon skulle berätta, men hittade inga ord. Hemma blev hon disträ, och innan hon hann reagera sprang Lovis in i mammas rum.
“Var är mamma?” Lovis vände sig mot Maria.
Maria var trött på frågor, på allt. Hon sa det första som kom till henne:
“Hon blev förd till sjukhuset.” Hon vände bort blicken.
Kanske anade flickan något, eller så var hon arg för att mormodern inte varnat henne. Hon vägrade äta, kröp ihop i soffhörnet och vände sig mot fönstret. Maria orkade inte trösta henne. Vem skulle trösta henne själv? Hon låste in sig på toaletten, satte på vattnet och ringde Niklas, den före detta maken. Hon hade hittat hans nummer i dotterns telefon tidigare.
“Vad vill du?” svarade Niklas irriterat, trodde det var Agnes som ringde.
“Det är Maria, Agnes mamma. Hon dog i morse. Kan du ta Lovis ett par dagar? Jag sa att hennes mamma låg på sjukhus. Jag har så mycket att ordna… Jag orkar inte berätta sanningen.”
“Visst, jag kommer nu”, sa Niklas, lugnare nu.
Inom en halvtimme stod han i dörren. Lovis såg honom och blev nästan glad. Hon var fortfarande arg på mormodern.
“Hur är läget?” Han satte sig bredvid henne. “Tråkigt i skolan?”
“Nej.” Lovis svalde. “Mamma är på sjukhus. Men mormor vill inte göra mig sällskap dit”, klagade hon.
“Då får vi inte hälsa på henne än. Men jag tänkte föreslå en utflykt. Parken, glass, bio…”
“På riktigt?” Lovis lyste upp.
Samtidigt packade Maria Lovis väskor. Innan de gav sig av pressade hon en väska i Niklas hand. De gick, och Maria åkte till sjukhuset. Så mycket att ordna, så mycket att minnas.
Begravningsständen tog sista slaget ur Maria. Hon var utmattad. Ingen kraft kvar ens till gråt. Och hjärtat skar sig. *Bara jag orkar. Bara jag inte faller ihop.* Hon tog en tablett, sedan en till.
Efter begravningen ringde Niklas och frågade när han skulle komma med Lovis.
“Tröttnat redan?” ville Maria säga elakt, men det kom bara ynkligt.
“Hon längtar hem. Vi kommer nu. Jag måste prata med dig.”
Hjärtat knöt sig. *Vad nu? Vad mer ska hända?* Hon tvingade sig upp, satte på vattenkokaren, hämtade resterna från begravningskaffet – smörgåsar, pannkakor, den halvtomma flaskan vodka. Låt honom minnas, han var ändå maken en gång.
När hon såg Lovis brast hon i gråt. Hon hade saknat henne så mycket. Lovis kramade henne hårt.
“Kom, jag har pannkakor och saft.”
De satte sig vid bordet. Niklas tog genast flaskan, hällde upp en fullt glas. Han skulle precis höja det när han såg Marias varnande blick och svalde orden. Han tömde glaset utan att spilla en droppe. Sedan bad Maria Lovis att gå in i rummet – hon och pappa behövde prata. Lovis gick motvilligt, och Maria stängde dörren efter henne.
“Vad ville du säga?” frågade Maria trött.
“Se inte på mig så där, Maria. Jag menar väl.”
“Du har redan gjort nog ont.”
“Skyll inte allt på mig. Din dotter var ingen ängel heller”, höjde han rösten.
“Tyst.” Maria varnade honom. “Säg vad du ska. Och våga inte nämna hennes namn.”
“Okej.” Niklas drack igen. “Hör här. Lovis är liten, du är pensionär. Om någon får nys om att hennes mamma är död, tar de henne ifrån dig.”
“Ska du tipsa dem?” frMaria tittade på Lovis, som nu sov tryggt i sin säng, och visste att hon skulle kämpa för hennes skull, vad som än krävdes – för kärleken fanns kvar, även när allt annat tagits ifrån dem.
