Befordring
Det är ingen hemlighet att befordringar sker på olika sätt. Vissa har förtjänat det genom hårt arbete, andra har smusslat sig fram genom att sätta käppar i hjulen för sin chef, och några har följt med på en affärsresa.
När nyheten kom att den nyligen pensionerade Peter Efraimsson äntligen skulle ersättas av en ny direktör – och inte av någon inom organisationen – skakade det om hela kontoret. Förhoppningarna om att Eugén Vilhelmsson, som tillfälligt tagit över rollen, skulle få posten slog slint. Alla spred nyheten med tillägg och färgstarka detaljer: att hon var en ung, vacker kvinna, en riktig diva, älskarinnan till den där högsta chefen… Namnet nämndes aldrig högt. Som man säger, väck inte den björn som sover…
Klockan tio samlades alla anställda i konferensrummet för att möta den nya direktören. Dennis kom in sist. Som på kommando vände alla huvuden mot honom.
Framför rummet stod en ung kvinna med stramt tillbakadraget hår. Kostymen hon bar satt som gjuten, nästan som en andra hud. Smala ben, höga klackar, en stark läppstift och en iskall blick kompletterade bilden.
“Ditt namn?” Hennes röst lät som en spänd ståltråd som plötsligt brister.
“Dennis Isaksson,” svarade han utan att tappa fattningen och nickade lätt. Det kunde nästan se ut som om han skulle buga. Men nej, det blev inte så.
“Du är sen, Dennis. Jag pratade just om att senkomlingar inte tolereras. Den här gången låter det passera. Sätt dig.” Metallklangen i hennes röst fick tänder att gnissla runt om i rummet.
Dennis satte sig bredvid sin vän och kollega, Albin.
“Har hon redan börjat?” viskade han.
“Det är värre,” svarade Albin lågt. “Hon är ingen kvinna, hon är en robot, och hon vill göra oss till samma sak.”
Alla presenterade sig kort, berättade vad de arbetade med. Genom hennes kommentarer och frågor blev det uppenbart att hon redan kände till företagets verksamhet i detalj. När det var Dennis tur avbröt hon plötsligt, tackade alla och skickade iväg dem till sina arbetsplatser.
“Där fick du,” flinade Albin. “Jag avundas dig inte.”
“Lugn nu, vi fortsätter jobba innan vi blir avskedade,” svarade Dennis.
När alla lämnade rummet pratades det ivrigt om vilka förändringar som kunde vänta.
I två veckor kom alla i tid, drack kaffe enbart på lunchrasten och rökte snabbt och utan att njuta. Men som bekant går gamla vanor inte att bryta på två veckor. Snart var allt tillbaka som vanligt: folk var sena, rökte och sprang efter kaffe. Men ingen vågade gå för långt.
I slutet av den tredje veckan kom sekreteraren fram till Dennis skrivbord och meddelade att Jeanette Lindberg ville träffa honom på hennes kontor.
“Sätt dig,” sa hon och pekade på stolen framför sig. “Jag gillar hur du arbetar. Effektivt, utan onödigt tjafs. Varför är du fortfarande en vanlig anställd? Stod du på dålig fot med min företrädare?”
“Nej.” Dennis förstod inte vart hon ville komma.
“Avdelningschefen går i pension om ett år. Jag tänker att det är dags att börja träna en ersättare.” Jeanette studerade honom. Han mötte hennes blick utan att blinka.
“Du skulle kunna sköta det lika bra,” fortsatte hon och vred en penna mellan fingrarna. “På fredag är det en mässa i Stockholm med ny generation utrustning. Du åker dit, kollar in det, gör en bedömning. Jag väntar din rapport. Reseersättningen får du i bokföringen tillsammans med biljetterna.”
“Men fredag är ju redan imorgon,” sa Dennis och såg missnöjd ut.
“Jag vet. Du kommer hem på söndag. Några invändningar?”
Dennis ryckte på axlarna. Han kunde ju inte säga att han lovat sin son att gå på karuseller den helgen. Ville hade väntat i två veckor på detta. Eller att hans fru antagligen inte skulle tro att han åkte på en mässa – inte för att roa sig. Och ändå…
—
“Pappa, du lovade ju,” gnällde Ville med gråten i halsen.
“Tror du jag vill åka? Men jobbet kommer först. Vi gör det nästa helg, jag lovar. När jag kommer hem tar jag med dig… Vad vill du ha förresten?”
“En robot,” sa Ville med ljusare röst.
“Det är en deal.” Dennis gav honom en klapp på huvudet.
“Finns det verkligen ingen annan att skicka? Konstig resa. På helgen.” Linda packade varsamt ned hans skjortor i väskan.
“Det är så fler kan besöka mässan utan att störa arbetet. Den nya chefen undrade varför jag fortfarande är en vanlig anställd. Kanske får jag en befordran efter resan,” tillade Dennis inte utan stolthet.
“Det var på tiden. Är hon snygg?” frågade Linda plötsligt.
Dennis genomskådade hennes likgiltiga ton som försökte dölja svartsjukan.
“Vem då?” Han spelade dum.
“Din nya chef.” Linda drog ilsket igen väskans blixtlås.
“Snygg och kall som is. Många kallar henne robot,” sa Dennis, men tänkte för sig själv att resan verkligen verkade tvetydig. Som om han packat för ett möte med en älskarinna: tandborste, två skjortor, rakhyvel.
I flygplanssalongen hängde passagerarna upp jackor och placerade väskor på hyllorna. Dennis vände sig mot fönstret. Han tänkte på en gammal låttext om hur planen liknade sovande fåglar.
Han slappnade av. Det var inte så illa att flyga till Stockholm istället för att sitta på ett trist kontor. Dessutom hade han inte rest på länge, och sannerligen inte ensam. “Så njut av friheten medan den varar,” tänkte han och slöt ögonen.
“Hej, Dennis.” En välbekant stålhård röst ljuder bredvid honom.
Dennis öppnade ögonen och vände huvudet. Jeanette Lindberg satt på säteDennis stelnade till när han insåg att hon log mot honom med ett leende som inte nådde ögonen, och plötsligt kändes flygresan mycket längre än han någonsin kunnat föreställa sig.
