Lykta under bänken
Ebba gick in i affären efter jobbet. Det var bara fyra dagar kvar till nyår, och hennes kylskåp var fortfarande tomt. Hon hann inte med någonting. Inte ens julgranen var dekorerad än.
En iskall vind blåste. Efter tövädret hade den våta snön på trottoarerna frusit till hala gupp. Och förstås hade hon valt att ha högkängor med klackar. Nu hasade hon fram i små steg och försökte att inte ramla. Gatlyktorna var som vanliga inte alla tända, och i den tidiga vintermörkret syntes vägen dåligt. De tunga kassarna drog i hennes armar och skar in i handflatorna. Benmusklerna värkte av ansträngning. *Varför tog jag med mig så mycket? Jag kunde ha köpt hälften imorgon*, svor hon tyst för sig själv.
Ebba kom fram till hållplatsen och ställde ner de tunga kassarna på den smala bänken. Hon gned sina stela, frusna fingrar. Hon satte sig bredvid kassarna för att vila sina trötta ben och stack händerna i fickorna på sin rock. Vinden nådde henne även här.
Hon såg på bilarna som passerade. Föreställde sig hur skönt det skulle vara att sitta i en varm bil i det här vädret. Hon hade länge drömt om en egen bil, men ville inte ta lån. Nu ångrade hon det.
En buss kom till hållplatsen. Dörrarna öppnades med ett väsande ljud, folk steg ut och gick hem. Ingen ens tittade åt Ebbas håll.
Hon skulle just resa sig när hon hörde ett stön. Hon såg sig omkring, men det var ingen mer på hållplatsen. Efter en kort stund hördes stönet igen, alldeles nära. Ebba hoppade upp från bänken. Bilarnas strålkastare lyste upp något mörkt i hörnet bakom bänken.
Först ville Ebba bara springa därifrån. Men hon tänkte att om ingen hittade mannen före morgonen, kunde han frysa ihjäl i den här kylan, särskilt om han var full.
Hon tog fram telefonen ur sin väska och tände ficklampan in mot hållplatsen. En svart rock och blanka, trendiga kängor syntes tydligt. Hemlösa klär sig inte så.
Ebba lyste på hans ansikte. Mannens ögonlock ryckte till, men han öppnade inte ögonen. Han såg ung och välvårdad ut, klädd i fina kläder. Ebba böjde sig ner men kände ingen spritlukt.
“Hej, mår du illa? Du måste resa dig, annars fryser du”, sa hon och knuffade honom i axeln.
Mannen reagerade inte.
Ebba ringde ambulansen och förklarade läget.
“Vänta”, svarade en trött röst.
Ebba stoppade ner telefonen, stack händerna i fickorna och hukade sig som en liten fågel. Hon frös. Tänk mannen som låg på marken! Kanske borde hon gå? Men hon visste inte när ambulansen skulle komma, och en välklädd man kunde bli rånad…
Hon skakade redan av köld när ambulansen äntligen kom. En man och en kvinna i blå uniformer klev ur.
“Där borta, i hörnet”, pekade Ebba.
Ambulanspersonalen böjde sig över mannen. En ny buss kom, och två personer steg av och stannade för att fråga Ebba vad som hänt.
“Gå undan, stör inte”, snäste läkaren åt dem.
Han gick till bilen och kom tillbaka med en bår.
“Kan ni hjälpa till att lyfta honom?” frågade han de nyfikna, men de försvann genast.
“Vad är det med honom?” frågade Ebba oroligt.
“Verkar som en hjärtattack. Du hittade honom i tid, annars hade han kunnat frysa. Kan du skriva ner ditt telefonnummer? Ifall vi behöver nå dig.” Han tog fram en liten anteckningsbok och en penna.
“Behövs jag mer? Jag har redan frusit ihjäl”, sa hon och gav tillbaka blocket.
Ebba såg ambulansen köra iväg, tog sina kassar och gick hem. Men benen var så stela av köld att hon knappt kunde gå.
Hemma tvingade hon sina frusna händer under varmt vatten länge innan hon packade upp maten. Hela kvällen tänkte hon på mannen på hållplatsen. Undrade vad som hänt, hur han hamnat där? Hon ångrade att hon inte frågat vilket sjukhus han åkt till. Då kunde hon ringa och höra hur det gick.
Två dagar senare ringde ett okänt nummer. Ute snöade det, och allt såg ljusare och festligare ut. Ebba tvekade några sekunder men svarade.
“Ebba?” sa en trevlig mansröst.
“Ja? Vem är det?”
“Du räddade mig, ringde ambulansen när jag låg på hållplatsen…”
“Lever du? Hur mår du?” sa Ebba glatt.
“Bra. Jag ringde för att tacka. Du lämnade ditt nummer.”
“Vad hände egentligen?” frågade Ebba.
Hon skämdes lite för att hon inte själv ringt sjukhuset.
“Svårt att berätta i telefon. Jag kan komma förbi när jag skrivs ut. Var bor du?”
“Nej då, behövs inte”, började Ebba avvärja.
Mannen teg. Ebba blev tyst hon också. Hon visste ju inget om honom… Han sa adjö och lade på. Först då kom Ebba på att hon inte frågat hans namn.
Hon hade dejtat en kille i fyra år, två av dem bodde de ihop. Men han friade aldrig. Deras förhållande dog ut, och de gick skilda vägar. Det tog ett helt år innan hon kom över det. Ebba var rädd för nya relationer, rädd för mer smärta och besvikelser.
Hennes kompisar var likadana. Linnea var skild, och Tanjas pojkvän dog i en olycka. De drack vin, pratade, såg nyårsshowen och grät lite i varandras famn… Tre tillsammans var roligare.
PNär hon öppnade dörren stod han där med ett varmt leende och en liten ask chokladpraliner, och hon visste med ens att det här var början på något nytt och vackert.
