Sakna honom inte. Då älskade han dig inte.
“Fryser du inte i den där klänningen? Det är tjugofem grader ute, och de säger att det blir ännu kallare i natt,” sa mamman och tittade in i Linnés rum.
“Jag hinner inte frysa, det är ju alldeles nära. Jag kan väl inte gå på födelsedagskalas i jeans,” svarade Linnéa och vred sig framför spegeln medan hon justerade klänningens midja.
“Kommer Elias och hämtar dig?” undrade mamman.
“Nej, han sa att han skulle bli lite sen. En kompis dator har gått sönder, han hjälper till att laga den,” svarade Linnéa likgiltigt.
“Han kunde väl vänta till imorgon. Hur ska du gå ensam? Det är inte bra,” upprepade mamman.
“Mamma, ingen bryr sig om sånt nu för tiden. Vad är det för fel? Så vi kommer inte tillsammans, så vadå? Okej, jag måste gå, jag är redan sen.” Linnéa stoppade skorna i en påse och gick mot hallen.
Hon visste att mamman inte gillade Elias. Allt för att han hade kysst Linnéa framför henne. “Det är inte passande. Det måste finnas någon anständighet,” hade mamman sagt när Elias gått.
Linnéa drog på sig de varma stövlarna, en lång dunvinterjacka och lindade en tjock halsduk om halsen.
“Och ingen mössa?” utbrast mamman.
“Jag har ju lagt håret, vilken mössa då? Jag går nu.” Linnéa låste upp dörren och skyndade ut.
Mamman ropade något efter henne, men hon var redan på väg nerför trappan, fylld av förväntan på en trevlig kväll och att träffa Elias.
Deras förhållande hade utvecklats snabbt och intensivt. Linnéa hoppades att han snart skulle fria.
Den kalla luften sved i ansiktet och försökte tränga in under jackan. Linnéa drog upp halsduken och gick snabbt mot väninnans hus. “Om bara Elias kunde komma snart,” tänkte hon på vägen. En halvtimme tidigare hade hon ringt honom. “Stör mig inte, då kommer jag snabbare,” hade han svarat kort. Och sedan hade hon inte ringt igen.
I trapphuset sköt Linnéa undan halsduken från ansiktet. Hon tog trapporna istället för hissen för att bli varm. Fast de bara bodde två hus bort, hade hon redan blivit kall.
Dörren till lägenheten, där musiken hördes, stod på glänt. Någon av killarna som gått ut för att röka hade inte stängt den ordentligt. Eller kanske hade värdinnan låtit den vara olåst för sena gäster. “Tur. Då drar jag mindre uppmärksamhet till mig,” tänkte Linnéa och klev in i den halvmörka hallen. Hon överöstes genast av rytmisk musik och gästernas skratt.
Linnéa tog av sig jackan och stoppade halsduken i ärmen. På varje krok hängde två eller tre tjocka vinterjackor. Lovisa hade sagt att det skulle komma många. Linnéa fick på något sätt plats med sin jacka på en krok. Hon satte på sig de kalla skorna, rös och steg in i rummet.
Efter den mörka hallen var ljuset bländande, och musiken fick hjärtat att slå fortare. Ett tiotal killar och tjejer dansade runt bordet och fyllde hela rummet. Ingen la märke till Linnéa. Hon letade med blicken efter Lovisa, men hittade henne inte.
Hon försökte ta sig mot köket utan att stöta ihop med någon. När hon nästan kommit fram öppnades dörren tvärt. En blossande Lovisa, med glansiga ögon och ett självbelåtet leende, stötte ihop med Linnéa. Förvirringen sköljde över väninnans ansikte och suddade ut leendet.
Bakom Lovisa dök Elias upp. Han strök med fingrarna genom sitt rufsiga hår.
“Är du redan här?” frågade Linnéa och såg på Lovisa.
Hon hade återfått fattningen och log igen som om inget hänt.
“Kalaset har redan börjat. Varför är du sen?” sa hon. “Kom och dansa. Eller vill du ha något att dricka först?” Lovisa gick förbi Linnéa.
“Du ringde inte. Märkte du inte att jag inte var här? Eller var du för upptagen?” frågade Linnéa med en röst full av bitterhet.
“Hann inte bara. Jag kom precis själv,” sa Elias och böjde sig fram för att kyssa henne, men hon drog sig undan.
Hon kände doften av Lovisas parfym.
“Linnéa, vad är det? Vi skar bara korv därinne,” försökte Elias.
“Du borde torka bort läppstiftet från kinden. Ge henne det här.” Hon räckte honom presentpåsen.
Elias hann knappt fånga den förrän Linnéa redan trängde sig mot utgången, knuffande sig förbi dansande gäster.
I hallen sparkade hon av sig skorna och satte på sig stövlarna, slet åt sig jackan och rusade ut. Halsduken gled ur ärmen och hamnade på trappsteget. När Linnéa böjde sig för att ta upp den kom Elias ut. Hon sprang nerför trappan.
“Linnéa, du förstår fel!” ropade han efter henne.
Ute sved kylan i ansiktet igen. Hon kom ihåg att hon glömt skorna, men tänkte inte gå tillbaka. *”Hur kunde han? Kom tidigare och ringde inte, letade inte efter mig… Sådan vän. Hur kunde hon? Förrädare…”* Tårarna strömmade och hon gick åt andra hållet än mot hemmet. Först när frusna tårar tyngde ögonfransarna och hon inte kände nästippen längre insåg hon var hon var.
*”Vart nu? Hem? Mamma kommer fråga, försöka trösta, säga att hon aldrig gillat Elias… Kanske till kyrkan? Det är ju julotta snart. Nej, för mycket folk, och för långt.”*
Hon såg sig om. Hon hade gått långt bort från huset. Linnéa gick in i en affär för att värma sig. Nu ångrade hon den tunna klänningen. Kölden trängde in i märgen trots jackan. *”Jag blir sjuk. Men det gör inget. Jag ligger bara med feber, så får de skämmas…”* Hon snyftade. Mascara rann från smält frost och tårar.
Affären var tom. Kassörskan tittade nyfiket. Linnéa tog av sig halsduken och svepte den istället om huvudet, med ändarna runt halsen. Hon gick ut igen.
Plötsligt hörde hon knarrande snö och tung andning bredvid sig. Hon vände på huvudet och såg en kille klädd i svart, med huva.
Hon insåg att de var ensamma på gatan. Linnéa ökade takten, men killen följde efter. Snart flämtade hon av ansträngningen.
“Springer du från någon?” frågade killen.
Linnéa låtsades inte höra. Om hon ignorerade honom kanske han gick. Men han höll jämna steg.
“Har någon sårat dig? Lämnade din kille dig? Sakna honom inte.Och när hon vände sig om för att svara, förstod hon plötsligt att det var ingen främling som gick bredvid henne i snön, utan hennes eget hjärta som äntligen viskade sanningen.
