**En misslyckad operation**
Fredrik vältrade sig ur bilen som en trött baggbärare efter en lång skift. Trots att han bara genomfört tre rutinoperationer kändes det som om han burit säckar med potatis hela dagen. Ryggen värkte, huvudet dunkade, och ögonen var så torra att han kunnat tända en tändsticka på dem.
Hemma kollapsade han på soffan, klädd och allt, och föll genast i en djup sömn. Han vaknade av en genomträngande ringsignal som borrade sig in i skallen. Nacken var stel av den obekväma ställningen, och han orkade knappt lyfta sig. *«Fan. Jag tror jag blir sjuk»*, tänkte Fredrik och klippte tungt med ögonlocken.
Telefonen tystnade för några sekunder, bara för att genast explodera i samma irriterande melodi igen. *«Borde bytt den för länge sedan.»* Fredrik fumlade fram mobilen ur jackfickan.
”Ja”, svarade han med hes röst. Han harklade sig. ”Ja”, upprepade han, mer bestämt.
”Fredde, jag är på Arlanda. Planet går om en timme. Min far ligger på sjukhuset med en hjärtinfarkt. Kan du täcka mitt skift? Finns ingen annan att fråga”, hörde han kollegan och vännen Patrik ”Pelle” Persson säga i luren.
”Jag… mår inte så bra. Blir sjuk. Ring Joakim.”
”Kom igen. Drick en kopp kaffe och ta något mot förkylning. Joakims fru kommer ju se en extra skift som otrohet. Tobias är för oerfaren. Göran klarar inte två skift i rad, han är för gammal. Jag är tillbaka om två dagar. Kan du hjälpa mig?”
*«Alltså, dö om du måste, men hjälp din kompis. Så typiskt.»*
”Ja”, suckade Fredrik resignerat.
”Vad sa du?” frågade Pelle.
”Jag säger okej. Jag tar ditt skift. Lycka till.”
”Du är en sann vän! Jag ska…” började Pelle jublande, men Fredrik avslutade samtalet utan att lyssna färdigt.
Han hade tid till nattpasset. Efter en dusch, en rakning och ett starkt kaffe kändes det lite bättre. Tanken på att åka tillbaka till sjukhuset han lämnat för bara några timmar sedan var motbjudande. *«Det ordnar sig. Kanske blir det lugnt.»* Han klädde på sig.
De första timmarna på akuten var faktiskt ganska lugna. Sömnen drog i honom som en magnet, och huvudet nickade allt närmare skrivbordet. Fredrik skakade på det och tog ännu en kopp kaffe. Den höll honom vaken – en stund.
”Fredrik Bergman”, hörde han någon ropa från en annan värld. Någon knuffade honom i axeln.
Han hade somnat. Med en ryck lyfte han huvudet från bordet. Sjuksköterskan Linnea stod framför honom.
”Fredrik, de har kommit med en pojke…”
”Jag kommer”, sa han och skakade av sig sömnen.
Han stänkte kallt vatten i ansiktet, kokade en kanna kaffe och hällde i tre skopor – för säkerhets skull. Han svalde den kokheta drycken, rättade till mössan och skyndade ner till akuten.
En tolvårig pojke låg hopkrupen på en bår. Fredrik undersökte honom försiktigt.
”Är du hans mor?” vände han sig till en blek, späd kvinna.
”Vad är det med honom, doktorn?” frågade hon med stora, skräckslagna ögon.
”Varför ringde ni inte ambulansen tidigare?” frågade han skarpt.
”Jag… kom hem från jobbet, han gjorde läxor. Sen kräktes han och fick feber. Han sa inget om att magen värkt i flera dagar. Vad är det med honom?” Hon grep Fredriks arm med skakande fingrar.
”Linnea, hämta en bår!” ropade han utan att släppa kvinnans blick. Han slet loss sin arm. ”Skriv under detta för operationssamtycke.” Han räckte henne ett papper.
”Operation? Har han blindtarmsinflammation?”
”Bukhinneinflammation”, sa Fredrik och såg på henne med medlidande.
Skräcken lade sig som is över hennes ansikte.
”Skriv under. Vi har ingen tid att förlora.”
Hon skrev under utan att läsa och tog tag i hans arm igen.
”Doktorn, ni måste rädda min son!”
”Jag ska göra allt jag kan. Stör mig inte.”
Linnea hade redan kommit med båren. De lyfte över pojken och skyndade mot hissen. Ljudet av deras snabba steg och bårens gnisslande hjul ekade i den tomma korridoren.
Kvinnan följde efter, mumlande ord Fredrik inte lyssnade på. Han tänkte bara på operationen.
När han kom in i operationssalen var pojken redan bedövad. Allt annat försvann. Händerna arbetade mekaniskt, hjärnan var skärpt. Operationen pågick i två timmar. För ett kort ögonblick slöt Fredrik sina utmattade ögon – tills Linnedas skrik ryckte honom tillbaka.
Blod vällde fram under hans fingrar och fyllde operationsfältet.
”Blodtrycket faller!” ropade anestesiläkaren.
Fredrik klev långsamt ut från operationssalen. Svettkläderna klibbade mot ryggen. Benen darrade av trötthet och spänning. Han lutade sig mot den kalla väggen. En kvinna kom springande mot honom. *«Modern»*, insåg han.
Hon stannade en meter ifrån honom, som om hon stött på en osynlig vägg. Ansiktet var likblekt, ögonen vidgade av skräck och förtvivlan.
Fredrik vek undan blicken. Kvinnan suckade eller snyftade, täckte munnen med handen och vacklade. Han hann fånga henne innan hon föll ihop och satte henne på en stol vid operationssalen.
”Linnea, luktsalt!” ropade han in i korridoren.
Linnea kom springande med en flaska luktsalt och höll en dränkt trasa under kvinnans näsa. Hon ryckte till, vände bort ansiktet från den skarpa lukten och öppnade ögonen.
”Mår du bra?” Fredrik studerade hennes bleka ansikte.
Hon svarade inte. Sakta reste hon sig och gick iväg genom den tomma korridoren. Fredrik såg efter henne. *«Bara en kvinna kan stå ut med så mycket»*, tänkte han.
På läkarrummet satt han länge med armbågarna mot bordet och huvudet i händerna. Sedan började han skriva ner operationsförloppet. Ärligt.
”Fredrik… Bergman…” Linnea kom in i rummet.
”Vad vill du?” frågade han irriterat utan att titta upp.
”Det är inte ditt fel att pojken dog”, viskade hon.
”Gör kaffe. Starkt.” Han lyfte inte huvudet.
Han hörde vattnet koka. Sedan lukten av kaffe. Drycken smakade äckligt och bittert. Han hällde ut resten i diskhon.
Medan han diskade koppen började hjärtat värka. Det kändes som om det svällde inuti bröstet, nära att spränga revbenen. Han fick ingen luft, synFredrik stod kvar på trottoaren och såg snön falla, med en känsla av att livet kanske ändå kunde ge dem båda en ny chans.
