Det finns inget värre i världen…
“Allt står bra till med Ludvig. Han får börja på förskolan igen.” Doktorn räckte över intyget till Johanna. “Bli inte sjuk igen, Ludvig.”
Pojken nickade och tittade på sin mamma.
“Vi går.” Johanna tog sin son i handen och vände sig om i dörren. “Hej då.”
“Hej då,” sa Ludvig efter henne.
I korridoren satte Johanna sonen på en stol och gick till omklädningsrummet för att hämta deras ytterkläder. Ludvig sparkade glatt med benen och tittade nyfiket på de andra barnen. De klädde på sig, och Johanna knöt hans halsduk.
“Imorgon börjar du på förskolan igen. Har du saknat det?” frågade hon.
“Ja!” sa Ludvig glad.
De lämnade barnavårdscentralen och gick genom den snötäckta gatan mot busshållplatsen.
“Mamma! Mamma…” Ludvig drog i hennes hand medan hon var försjunken i tankar.
“Vad då?” sa hon och tittade upp från sina funderingar på att hon äntligen skulle tillbaka till jobbet imorgon, att livet äntligen skulle bli normalt igen.
Hon följde hans blick och såg en kvinna med en öppen barnvagn. I den satt en pojke i Ludvigs ålder, med öppen mun och en ström av saliv som rann nedför hakan, och blicken var tom.
Johanna vände genast bort blicken.
“Mamma, varför sitter han i barnvagnen? Han är ju stor,” viskade Ludvig.
“Han är sjuk,” svarade hon.
“Men du körde mig aldrig i vagnen när jag var sjuk?” envisades sonen.
“Kom nu. Han är sjuk på ett annat sätt.” Johanna såg efter kvinnan med vagnen och drog Ludvig mot hållplatsen.
Sedan Ludvig föddes kunde hon inte titta på sjuka barn utan att omedvetet sätta sig i deras föräldrars situation. Medlidande svällde i hennes hjärta. Hon såg på dessa mödrar med sympati. De tog hand om sina sjuka barn ensamma. Männen orkade oftast inte, de lämnade familjen. Tur om de hade andra anhöriga i närheten.
Skulle hon själv kunna göra det? Bära den tunga bördan? Eller skulle hon ha lämnat sitt barn på BB? Hennes Ludvig? Nej, aldrig. Att ens tänka på det var skrämmande.
Medan de åkte buss hemåt mindes Johanna…
***
Hon hade varit vacker och glad. Hon träffade killar, men hade inte bråttom att gifta sig, och barn var inget hon tänkte på än. Men tiden gick, alla hennes vänner gifte sig, vissa flera gånger, och några hade redan barn i skolåldern. Släkt och vänner frågade henne vid varje möte om hon inte hade gift sig än, och gjorde en förvånad min när hon svarade.
Med tiden blev hon längtande efter en familj, efter barn. Hon förstod att hon var redo att tvätta och laga mat till en man hon älskade, att leka med ett litet barn, att gå med barnvagnen tillsammans med andra mammor på promenad. Men de män hon gick för var antingen redan gifta eller, efter ett misslyckat förra äktenskap, inte sugna på nya förhållanden. Och de som gillade henne, gillade hon inte. Den eviga historien om missmatchningar.
Och så en dag träffade hon honom. Han passade inte in på hennes drömbild av en man, inte hennes typ, som man säger. Men vännerna och mamman påpekade alla att det var tid nu, att om hon inte gifte sig nu skulle det aldrig hända. Tiden gick, det var dags att skaffa barn, och hon var för kräsen. Fast hon var inte det. Det blev bara inte rätt.
Hennes blivande make pratade om kärlek, om barn, planerade för framtiden och gjorde ett vackert frieri. Och Johanna sa ja. Efter en storslagen bröllopsfest blev hon nästan genast gravid. Varför vänta? Hon var trettiotre nu.
Hon gick omkring med ett leende på läpparna, tittade på andra barn, gick alltid in på babyavdelningarna i butikerna och tittade på de små klänningarna och de pyttesmå skorna. Omedvetet lade hon handen på magen, som för att skydda det nya livet inuti. Hon älskade det redan, sin lilla flicka. Av någon anledning ville hon så gärna ha en tjej.
Men så snart illamåendet lättade började en annan problematik – Johanna drömde ofta mardrömmar. Hon drömde att hon tappade barnet på stan eller hittade en tom barnvagn. Han var där, och sedan var han borta. Hon skrek, grät och kunde inte hitta honom. Ibland vaknade hon och upptäckte att magen var borta, men att hon inte hade något barn heller. Men det hade ju funnits…
Hon vaknade med bultande hjärta, kände på sin runda mage men kunde inte lugna sig på länge. Hon började bli rädd för att somna, vaknade ofta på natten av rädsla för drömmarna.
“Det är normalt. Oro är naturligt under graviditeten,” lugnade läkaren på mödravården henne.
En dag insåg hon att barnet inte rört sig på ett tag. Hela kvällen och natten lyssnade hon, väntade, och på morgonen åkte hon till sjukhuset. De skickade henne på ultraljud.
“Varför säger du inget?” frågade hon nästan gråtande när hon såg läkarens spända blick på skärmen. “Vad är det med mitt barn?”
“Oroa dig inte, lilla mamma, hjärtat slår. Hör själv.” Läkaren tryckte på en knapp, och Johanna hörde snabba, regelbundna hjärtslag från sin lilla flicka. “Hon sover bara djupt. Jag kan inte få henne att vakna.”
“Hon? En flicka?” sa Johanna förvånat.
“Ja. Visste du inte det?”
När hon äntligen kände en svag spark i magen, sjönk hon lättad ihop.
“Hon lever! Hon vaknade!” skrattade hon tyst.
Ju närmare förlossningen kom, desto räddare blev hon. Johanna gick långsamt och tungt med sin stora mage. Hon hade outhärdliga ryggvärkar.
“Stort foster. En riktig kämpe ska du få,” lugnade läkarna henne.
“Kommer jag att klara av att föda honom?” undrade Johanna oroligt.
“Vart ska du ta vägen?” log barnmorskan vid nästa besök.
“Men för en förstföderska är jag ju gammal. Så säger ni väl?” envisades Johanna.
“Folk föder i fyrtioårsåldern och äldre. Oroa dig inte.”
“Kan jag få kejsarsnitt?” frågade Johanna försiktigt.
“Varför det? Det finns inga medicinska skäl. Du klarar det själv. Lita på oss.”
“Men jag har såna hemska drömmar. Det är inte bara rädsla… fast jag är ju rädd också. Kanske låter jag galen, men jag har en dålig förkänsla av att…”
“Överanalysera inte. Alla är rädda. Det kommer att gå bra,” avfärdade läkaren henne”Nu när hon såg Ludvig skratta och leva så fullt ut, visste hon att allt hon gått igenom hade varit värt det.”
