“Morsor”
– God morgon, morsor. Hur mår ni alla? – Tidigt på morgonen kom en vacker barnmorska in på förlossningsavdelningen. I sin vita rock och stela mössa såg hon fantastisk ut.
Hon gick fram till sängen närmast dörren, där en ung mamma låg och vänd mot väggen.
– Lindgren, låtsas inte som du sover. Vänd dig på rygg. Jag måste kolla din mage, sa hon bestämt.
Lindgren lade sig motvilligt på rygg. Anna kände igen henne direkt. De hade fött samtidigt under natten. Läkaren böjde sig fram, drog undan täcket och lyfte den slitna sjukhusskjortan för att undersöka magen.
– Bra. De kommer snart med din son för amning. Är du redo? – frågade hon medan hon rättade till täcket.
Den unga mamman spärrade upp ögonen av rädsla.
– Jag tänker inte amma honom, sa hon med en röst full av förtvivlan.
– Varför inte det?
– Snälla, ta inte hit honom, bad Lindgren och såg bedjande på läkaren.
– Vad är det här, Lindgren? Vill du inte träffa din son? Vill du överge honom? – gissade läkaren.
Den unga mamman nickade. Läkaren betraktade henne med ogillande blick.
– Vi gör så här. Jag avslutar min rundtur, så pratar vi. Du har tid att tänka. – Läkaren vände sig abrupt bort och gick fram till Anna.
– Hur är det med dig? – Hon böjde sig över Annas säng. – Bra. Andra barnet? Ska jag skicka hit din bebis för amning?
– Ja, absolut, svarade Anna snabbt.
Läkaren stod tyst en stund, som om hon funderade på något. Sedan kastade hon en blick på Lindgren, som återigen vänt sig mot väggen, suckade och lämnade rummet.
När dörren stängts satte Anna sig upp och hängde benen över sängkanten.
– Vad heter du? – Hon väntade, men fick inget svar. – Vi födde samtidigt i natt. Du var lite före mig. Ursäkta, men varför vill du inte träffa din son?
Den unga mamman svarade inte.
– Min son är redan fem… – Anna tystnade ett ögonblick, sedan frågade hon plötsligt:
– Killen, hans pappa… lämnade han dig? Var det för sent för abort? Tror du inte du klarar av att uppfostra honom ensam? Det sägs att om Gud ger ett barn, så ger Han också för barnet. Du får se. – Annas ord riktades mot Lindgrens spända rygg.
– Din lille pojke kommer att hamna på ett barnhem efter förlossningen. Han kommer aldrig känna din värme, din doft. Främlingar kommer att ta hand om honom. Han kommer tro att någon av dem är hans mamma. Han kommer titta dem i ögonen och hoppas att den här kvinnan är hans riktiga mamma. Men de kommer komma och gå. De har ju sina egna barn. Medan din son gråter och ropar på sin mamma.
Sen flyttas han till ett fosterhem. Han kommer leta efter dig hela livet. Tror du att du glömmer honom? Att du bara kan stryka honom ur ditt liv? En dag kommer du ångra ditt beslut. Och om han blir adopterad, så kommer en annan kvinna få höra ordet “mamma”…
– Varför lägger ni alla er i? Det är inte er sak. Du vet inget om mig! – sa Lindgren med dämpad röst, skakande av gråt.
– Du har rätt, jag vet inget, medgav Anna. – Men man överger inte ett barn utan anledning, speciellt inte efter att ha genomlidt förlossning och hört hans första skrik. Vet du vad? Det är bra att han lämnade dig. Bättre nu än senare. Han var en svagling, han älskade inte dig och kommer inte älska din son heller. Man kan vara ensamstående mamma fast man är gift.
Jag gifte mig med min man under tredje året på universitetet. Jag skrev mina examensprov med en stor mage. Jag var stressad, såklart, och födde två veckor för tidigt. Jag trodde jag gjorde honom glad. Män drömmer ju om söner. Men pappan i honom vaknade aldrig. Och jag var, ärligt talat, en dum och oerfaren mamma.
När vi kom hem med vår son hoppades jag se en ny barnsäng, en vagn och kläder köpta med kärlek till vårt barn. Men min svärmor tog med en säng som tillhört hennes äldsta dotters barn. Kläderna kom också därifrån. Min man lånade en vagn av en bekant, helt sliten. Han sa att det inte fanns pengar till en ny.
Det gjorde ont i hjärtat att min son skulle gå klädd i begagnade kläder, i rosa tröjor och flickmössor. Vi var ju inte fattiga, men det såg ut som det. Även senare, när min man började tjäna bra, hämtade han kläder från sina syskonbarn.
Mina föräldrar köpte några saker, men ett barn växer fort och behöver mycket. När jag klagade, svarade min man att pengarna inte räckte. Att jag kunde köpa fina kläder när jag fick jobb. Det kändes som en kniv i hjärtat. Sonen var tydligen bara min.
Han påminde mig ständigt om att jag var hemmafru, att jag inte jobbade. Men jag sprang som en galen. Hann ingenting, kunde ingenting. Hunnit jag amma Viktor så var det dags för middag, sedan promenad. Om han vaknade och grät, släppte jag allt och sprang till honom. Finns det tid för annat då?
Jag gav upp på mig själv. Dessutom blev jag tjock efter förlossningen. Fick inte på mig några klänningar, än mindre jeans. Att prata med min man om det var meningslöst. Jag skulle gärna ha jobbat, men vem skulle passa Viktor? Mina föräldrar var fortfarande unga, långt från pension, och kunde inte ta hand om honom.
Innan Viktor fyllt två år satte jag honom på dagis. Det sved i hjärtat. Med en levande man. Men vad kunde jag göra? Min man pratade bara om pengar.
Så fort jag började jobba tog han ett lån och köpte en dyr bil. Och igen räckte inte pengarna till något. Du skulle sett hur jag såg ut på jobbet. Mina klänningar var för små, satt åt som korvskinn. Skamligt. Min son i begagnade kläder, jag själv i trasor, och min man med en lyxbil.
Andra mammor i parken berättade hur deras män gav dem diamanteringar eller pälsar när deras barn föddes. Jag fick inte ens en ny klänning. Jag ursäktade honom. Vi skulle ju precis kommit på fötter, och sen kom barnet direkt…
Mina föräldrar hjälpte såklart. När mamma såg hur jag såg ut på jobbet köpte hon genast nya kläder åt mig.
Vi grälade ofta, jag grät. Vårt förhållande försämrades. En dag upptäckte jag att han hade en älskarinna.
– Vad förväntade du dig? Titta på dig själv, sa han och pekade på min vikt och enkla kläder.
Jag sa ifrån, tog Viktor och flyttade till mina föräldrar. Min man försökte få tillbaka mig, men halvhjärtMen så småningom träffade jag en ny man som älskade både mig och Viktor, och tillsammans byggde vi det liv jag alltid drömt om.
