**Dagboksinlaga**
Tiden flyger verkligen förbi. Innan jag visste ordet av var det nära femtio. Det kändes som om jag alltid skulle vara ung. Annika såg sig i spegeln. Vred huvudet åt ena sidan, sedan den andra. Bara besvikelse. Men man ska ju älska sig själv, säger de. Så ja, vad ska jag älska? Mörka ringar under ögonen, neddragna mungipor, rynkor och sorgsna ögon. Oj, bäst att inte titta på den här “skönheten”.
Jag har inte bärit tegelstenar eller slitit på fabrik. Nej, jag har suttit i ett ljust, varmt kontor och skött papper hela livet. Ändå har åren satt sina spår i mitt ansikte.
Annika suckade. “Varför oroar jag mig? Vem tittar på mig? Det finns gott om unga tjejer. Lugna dig nu”, beordrade hon sig själv. Hon tog ett djupt andetag, sedan ett till. “Tänk, Mikael har kommit tillbaka. Han har nog glömt mig för länge sedan. Så mycket vatten som runnit under broarna sedan dess…”
***
“Annika, ska vi gå på bio?” föreslog Micke, så röd om öronen att de glödde.
“Vilken film?” frågade Annika med låtsad likgiltighet, medan hjärtat hoppade av glädje i bröstet.
“Glömde titeln, men polarna såg den och gillade den.”
“Jag gillar kärleksfilmer eller äventyr”, sa hon drömmande och såg hur Mickes ansikte drogs ihop. “Okej då, vi går. När?”
“Nu direkt?” sa han uppspelt.
Annika funderade. Mamma hade inte gett henne några ärenden, och läxorna kunde hon göra senare. Mamma var på jobbet, så hon behövde inte fråga om lov.
“Vi går”, sa hon.
Det var inte mycket folk i salongen, en vanlig vardag. Ljuset släcktes, och filmen började med skottlossning och biljakter. Annika sneglade på Mickes profil. Han stirrade fascinerad på skärmen. I slutet räddade hjälten flickan från bovarna, och de började kyssa varandra. Annika spände sig och blev röd, för Micke satt bredvid och såg detsamma.
Plötsligt flyttade han sig närmare, så nära armstödet tillät, och tog hennes hand i sin. Hjärtat fladdrade i bröstet, Annika frös till, rädd att röra sig. Nu skulle han kyssa henne på kinden… Men nej. Hjältarna sprang från sina förföljare igen, och Micke stirrade på skärmen. Annika satt kvar med bävan ända till slutet.
Filmen slutade, ljuset tändes, och Micke släppte hennes hand. Annika kände sig genast kall. På väg ut knäppte hon rocken och satte på sig mössan, ledsen över att filmen gått så fort.
Ute hade tidiga vinterskymningar fallit. De gick hemåt, och Micke pratade entusiastiskt om filmens bästa scener, som om hon inte suttit bredvid honom. När han tystnade blev det pinsamt. Annika frågade om något, och han började prata igen. Hon väntade fortfarande på att han skulle ta hennes hand. Men han bar hennes väska i ena handen och gestikulerade med den andra om filmen.
Vid huset stannade Annika och sänkte blicken. Micke teg också.
“Ska jag gå?” Hon tog väskan och öppnade grinden.
“Annika, ska vi gå på bio igen?” ropade Micke.
Hon vände sig om. I skymningen såg hon inte hans ansikte, men hon visste att han var rädd för ett nej.
“Ja!” sa hon glatt och sprang in.
De gick på bio några gånger till. Så fort ljuset släcktes tog Micke hennes hand och höll den hela filmen. Ibland promenerade de bara. Micke hade slutat skolan förra året, och på våren skulle han rycka in i militären. Han pluggade inte vidare utan jobbade med sin far i verkstaden.
En dag kysste han henne i mungipan. Hon hade varit rädd att han aldrig skulle våga. Så lycklig hon var då!
På våren åkte han till militären. Kvällen innan kastade han en liten sten mot hennes fönster. Annika kastade på sig rocken och gick ut. Han var lite berusad.
“Jag åker i morgon. Kommer du vänta på mig?”
“Ja”, sa hon med skrovlig röst. “Självklart.” Hur kunde han tvivla? För henne fanns ingen annan i världen än han.
Då ropade mamma från fönstret och kallade in henne. Hon ställde sig på tå och gav honom en snabb kyss på kinden innan hon sprang in.
Annikas far drack och frös ihjäl i en snödriva förra vintern. Modern träffade en ny man. Annika kände sig obekväm och vågade knappt gå ut i köket. Efter gymnasiet flyttade hon till en större stad, bara en och en halv timme med bussen. Mamma protesterade inte. Det kändes nästan som om hon suckade av lättnad. Hon gav Annika lite pengar och vinkade av henne när hon gick mot bussen med en liten väska.
Först bodde hon hos en väns släktingar, som också flyttat från byn. Hon gick en redovisningskurs och hyrde snart ett rum när hon fick lön.
Micke lovade inte att skriva. Han hann inte eller tänkte inte på det, men det spelade ingen roll. Hon väntade ändå. Hon åkte sällan hem. Vid ett besök märkte hon att modern var gravid. Det gjorde ont att mamma skulle älska ett annat barn, medan hon själv kändes som en överflödig skiva bröd.
Hon såg inte sin mamma som en ung kvinna, fastän hon bara var fyrtio. Annika hade inte sett klasskamraters mammor föda barn i den åldern. Hon skämdes och slutade åka hem.
Men när Micke skulle komma tillbaka åkte hon hem. En väninna skrev att hans föräldrar väntade honom under helgen. Lillebror kunde redå gå på sina feta ben. Mamma kallade honom Micke, Mickan. Varje gång Annika ropade på honom kom hon ihåg sin Micke.
Hon sprang ut flera gånger för att se om han kom. Men Mikael kom aldrig. I affären hörde hon hans mamma klaga på att han dröjde, att han skulle ta med sig en fästmö, inte från byn, utan från trakten där han gjorde lumpen.
Annika grät hela natten. Tidigt nästa morgon åkte hon tillbaka till stan.
Ett halvår senare träffade hon en kille och gifte sig med honom. Hon visste inte ens varför. Ingen tvingade henne. Och direkt förstod hon att det var dumt. Allt var fel. Mannen såg ner på henne. Han påminde henne ständigt om att hon inte var stadsfödOch när Mikael nu stod framför henne igen, kände hon plötsligt att det enda som betydde något var att de äntligen fått en chans till.
