**Dagbok**
Idag gick jag hem från skolan i bra humör. I klassen samlade vi in pengar till blommor och en present till vår mentor. Och Anton sa att kvinnor älskar rosor. När han sa det tittade han på mig som om han menade just mig.
Hjärtat slog snabbare i bröstet. Jag bestämde mig för att det var en antydan om hans present till mig på 8 mars. Tjejerna kommer att bli avundsjuka.
Jag gillade honom direkt när han kom in i klassen för första gången. Förra året blev hans pappa förflyttad till militärbasen i vår stad. Anton var självsäker och oberoende. Det verkade som om han inte brydde sig om vad andra tyckte. Det var det lockande. Jag har alltid oroat mig för vad folk ska säga, varit rädd att göra bort mig eller se dum ut.
Killarna respekterade den nya klassenkamraten genast. Han var ingen ledare, men till och med lärarna lyssnade på honom.
Slutet av februari, men man kunde redan känna våren i luften: fåglarna sjöng på morgnarna, solen sken oftare, istapparna smälte och droppade från taken. Hjärtat värkte av förväntan på något mystiskt och extraordinärt.
Jag öppnade dörren till lägenheten och hörde genast skrik. Föräldrarna grälade igen. Jag är så trött på det. Humöret sjönk direkt. Förr var allt bra — vi åkte till havet tillsammans, firade nyår med fyrverkerier. Tänk om de skiljer sig? Blir det inget sånt mer?
Min klasskamrat Lova berättade att hennes mamma skar upp handlederna när pappa lämnade dem. Lova grät på lektionerna. Och Moa sa att det är bekvämt när föräldrarna bor isär. Båda ger henne presenter och pengar. Men är lycka verkligen presenter och pengar?
Plötsligt blev det tyst. Jag smög på tå fram till den halvöppna köksdörren och kikade in. Pappa stod vid fönstret med ryggen mot mig. Mamma satt vid bordet och gömde ansiktet i händerna. Hennes axlar skakade. Hon grät.
“Lugna dig, Elin kommer snart hem från skolan,” sa pappa utan att vända sig om. “Vad ska jag göra för att du ska tro på mig?” Då vände han sig om och såg mig i dörröppningen.
“Hur länge har du lyssnat?” frågade han argt.
“Tillräckligt länge för att förstå,” svarade jag skarpt.
“Förstå vad?” Mamma lyfte ansiktet från händerna och tittade på mig.
Hennes näsa var röd, ögonen svullna, mascaran utsmetad på kinderna. *Varför fattar hon inte att hon bara gör honom ännu mer ointresserad när hon ser ut så?* tänkte jag irriterat.
“Vill ni skilja er?” fräste jag.
Pappa rynkade pannan men svarade inte.
“Har ni tänkt på mig? Har ni bestämt vem jag ska bo hos? Vi är tre personer här. Bryr ni er inte om vad jag tycker? Jag vill inte välja en av er, jag vill ha er båda!” Jag började också skrika. “Om ni är så trötta på varandra, då vill jag ha nya föräldrar. Jag hatar er… båda två!” Rösten darrade av obehärskade tårar.
Jag vände mig om, skyndade ut i hallen, kastade på mig jackan och sprang ut ur lägenheten.
“Elin!” Mammas rop dog bort när dörren slog igen.
Jag tog inte hissen utan sprang nerför trapporna. Ute stannade jag och drog på mig vantarna. Jag tänkte på vilken kompis jag skulle gå till. Men jag ville inte prata med någon. Vem skulle förstå mig om inte ens mina föräldrar gjorde det?
Jag gick längs gatan. Mitt på dagen smälte istapparna i solen och förade med en duns från taken, men nu på kvällen var det kallt igen. Efter två hållplatser gick jag in i en affär för att värma mig. Lukten av korv och bulle fick mig att salivera.
Jag hittade några kronor i jackfickan och köpte en bulle. Så fort jag kom ut började jag äta. Just när jag stoppade in den sista biten hörde jag någon ropa på mig.
Jag vände mig om och såg Viggo från parallellklassen.
“Hej”, sa han. “Hänger du?”
Jag kunde inte svara med munnen full. Torr bulle är inte lätt att svälja.
Viggo tog fram en vattenflaska ur sin sportväska och räckte den till mig.
“Drick om du inte äcklas, annars kvävs du.”
Jag tittade tacksamt på honom och tog flaskan. Äntligen gick biten ner.
“Tack”, sa jag och gav tillbaka flaskan. Jag var på väg att gå.
“Jag tror du bor åt andra hållet”, påpekade han.
“Det angår inte dig”, fräste jag.
“Det är mörkt, det är inte säkert att gå ensam, och affärerna stänger snart. Kom, jag följer dig hem.”
Jag funderade en stund och gick sedan långsamt bredvid honom mot hemmet. Vi pratade om Viggos kommande tävlingar, träningar och lärare. Vid svängen mot mitt hus stannade jag.
“Bor du här? Vill du inte gå hem? Föräldrarna stör dig? Känner igen det”, flinade Viggo.
“De ska skilja sig”, viskade jag.
“Jag förstår. När pappa lämnade oss led jag också. De skrek så att jag till och med rymde hemifrån. Jag trodde att de kanske skulle bli sams medan de letade efter mig. Gemensamt lidande för människor närmare varandra.”
“Och?” frågade jag nyfiket.
“Medan de letade blev de sams. Men pappa lämnade oss ändå. Jag tillbringade några nätter i källaren tills polisen hittade mig. Lukten av källaren var kvar länge, trots att jag tvättade allt.”
“Och pappa?” Jag stirrade på Viggo.
“Vadå pappa? Han har en ung fru nu. Vacker men en riktig styggelse. Mamma är bättre.”
“Har hon någon? Din mamma?”
“Menar du en kille? Nej. Hon har mig. Fast jag skulle inte ha något emot om hon träffade någon. Men hon älskade pappa.”
“Du pratar så enkelt om det”, sa jag förvånat.
“Vad tjänar det till att grubbla? Det förändrar ingenting. Men hemma är det tyst nu, inga skrik. Förut blev det nästan slagsmål. Allt har en ljus sida. Om pappa stannat skulle han ändå vara otrogen, och mamma skulle lida. Bättre att ta smällen en gång. Kom till mig? Jag kan bjuda på te, få dig varm.”
“Men din mamma då?” frågade jag skrämt, oväntat av erbjudandet.
“Hon är fast i TV:n på kvällarna. Vi smyger in till mitt rum. Hon går aldrig in där. Kom igen, annars fryser du och blir sjuk.”
Jag såg mig omkring på den folktomma gatan. Till och med bilarna var färre nu.
“Okej”, suckade jag och följde med.
Viggo bodde längre bort, bakom skolan. Därför hade vi väl aldrig pratat förut.
Vi gick tillsammans i tystnad, och när vi kom fram stannade jag vid hans dörr och viskade “tack”, innan jag vände mig om och gick hem, med hjärtat lite lättare än när jag sprang ut tidigare.
