**Dagboksinlägg**
Jag avskyr när någon ringer mitt i natten. Vanligtvis så väntar man ju tills det är rimlig tid om det inte är något allvarligt. Så varje gång telefonen ringer sent får jag hjärtklappning och förbereder mig på dåliga nyheter.
Just som jag började somna hörde jag min mans mobil ringa i sovrummet. Han suckade och tog luren.
“Okänt nummer,” sa han och kastade en blick mot mig.
“Stäng av ljudet. Om det är något viktigt ringer de imorgon,” muttrade jag och kröp längre ner under täcket.
Men telefonen fortsatte ringa. Jag suckade och kastade av mig täcket.
“Svarar du, eller?” sa jag och insåg att det var kört att sova nu.
Han lyssnade länge, sen sa han att han skulle åka nästa morgon.
“Vad?” frågade jag, nu helt vaken. “Vart ska du?”
“Jocke är död. Hjärtattack. Hans fru ringde och bad mig komma. Jag tar ledigt imorgon och åker. Jävla skit… bara fyrtio år…” Han reste sig och gick ut i köket.
Tidigt nästa morgon packade jag ner en extra skjorta och rakhyvel åt honom. Jag kände inte Jocke så bra, så jag stannade hemma.
Jag drack kaffe och funderade på om jag skulle städa eller tvätta gardinerna först. Helgdagar finns ju inte för kvinnor. Jag bestämde mig för att inte laga mat. Tre dagar utan mat skulle göra mig gott. I värsta fall kunde jag steka några ägg. När Karl kom hem kunde jag laga något gott.
Men mina planer gick om intet. Knappt hade jag hunnit klä på mig förrän det ringde på dörren. Jag trodde det var grannen och öppnade utan att tveka.
Där stod min svärmor, och bakom henne hennes andra man, Sture.
“Ser jag dig missnöjd? Vi var i närheten och tänkte vi kunde titta in. Men om du har för mycket att göra kan vi gå,” sa hon, fast utan att röra sig, medan hon studerade mitt ansikte.
Som om hon någonsin varnat oss i förväg.
“Nej, vadå, kom in,” sa jag och log brett när jag släppte in dem.
“Vi stannar inte länge, eller hur, Sture?” sa hon och tog av sig minkpälsen. Sture fångade den i flykten innan den hamnade på golvet.
“Behåll skorna på, jag har inte hunnit städa än. Jag är alltid glad att se dig, Ruth. Du ser utmärkt ut,” sa jag så vänligt jag kunde.
“Är Karl på jobbet? Det är ju helg. Han tar inte hand om sig. Du borde skaffa ett jobb du också. Då skulle han inte behöva slita på helgerna.” Hennes röst lät inte bara anklagande, den var en direkt dom över min lättja.
“Jag jobbar, men hemifrån…” började jag försvara mig. Jag kunde ha skrikit, hon skulle ändå inte hört. Precis när jag försökte förklara att man kan tjäna bra med pengar på nätet blev hon plötsligt döv.
Svärmor såg sig kritisk omkring i rummet, upptäckte dammet på bokhyllan och Karls skjorta över stolen. Jag hade glömt slänga den i tvätten.
“Köpte du nya gardiner? Snygga, men de gamla var ju fina också. Ni lever över era tillgångar, slösar för mycket. Köpte ni en ny soffa? Vad hände med den gamla?” Utan att vänta på svar satte hon sig i soffan och kändes efter. “Är den inte lite för ljus?”
Och ändå säger folk att minnet blir sämre med åldern. Hos henne blev det bara skarpare. Hur kunde hon komma ihåg vilka gardiner vi hade för flera månader sedan?
Jag lämnade henne att njuta av soffan och rusade till köket. Vad fanns i kylen? Bara te skulle inte räcka. Hon skulle ringa alla sina vänner och berätta att jag var en dålig värdinna. Och att jag svältte hennes lille gosse. Nej, det skulle jag inte ge henne.
Jag öppnade kylen. Okej, grönsaker till sallad. Bra. Jag tog fram en bit kött ur frysen och lade i mikron. Medan det tinade slog jag ihop en snabb sockerkaka.
När kakan var i ugnen, köttet stektes på spisen och salladen hackades spred sig en underbar dov av nybakat i lägenheten. Jag väntade mig att hon skulle komma in i köket… men nej.
Ett utrop, kanske av förvåning eller glädje, fick mig att skynda tillbaka. Ruth stod vid skåpet och höll i en vas från Rörstrand.
“Det här är antikt! Så här slösar ni med min sons pengar?” sa hon och såg på mig som om jag var en kackerlacka.
Jag förklarade nervöst att min mormor gett den till mig för två månader sedan som minne… Kakan! Jag rusade tillbaka till köket och räddade den precis i tid. Vänt köttet, satte på locket och fortsatte med salladen.
När allt var klart dukade jag med de fina tallrikarna och bjöd in dem.
“Vi kom inte för att äta, bara hälsa på,” sa Ruth och satte sig vid bordet. Hennes blick for mellan köttet, salladen, sockerkakan och tillbaka.
Sture tog en gaffel och skar en bit kött. Jag hade lagt knivar bredvid, men han var en enkel man. Han tog en tugga och slöt ögonen av välbehag. Jag kände mig nästan lycklig—tills Ruths iskalla röst slet mig tillbaka till verkligheten.
“Sture!? Det är ju fastan.”
Han ryckte till och gjorde en grimas, som om han inte åt mör köttbit utan en giftig padda.
Jag blev stel av skräck, rädd att han skulle kvävas under hennes blick. Men han svalde.
Nu kom jag ihåg—fastan hade börjat. Jag skakade lätt. Vilket misstag! Jag samlade mig och försökte rädda situationen.
Jag skyndade mig förklara att Karl älskar maten jag lagar, så jag alltid har kött hemma. Och att den enda fisken i affären var billig torsk. Skulle jag bjuda mina kära gäster på det?
“Om ni sagt till i förväg hade jag köpt fin fisk,” pep jag.
Under tassen åt Sture upp köttet och tittade på nästa bit.
“Vill du ha lite sallad?” frågade jag Ruth med mitt ljuvaste leende.
Hon lät mig lägga en sked på tallriken. Tur att jag inte hällt majonnäs i—det åt hon inte.
Hon tog en liten bit gurka och tuggade långsamt. *Hon svalde!* Jag hade kommit ihåg citronsaft. Nu kunde hon inte klaga på att jag inte kunde laga sallad efter alla år. Ett mirakel—hon sa inget!
Uppmuntrad av hennes tystnad sträckte Sture sig efter mer kött, men hejdades av hennes vassa blick. Han lade ner gaffeln med en suck. Stackars Sture.
Karls pappa hade flytt hennes järnvilja när sonen var åtta. Men för några år sen träffade hon Sture igen—hennes första kärlek, nu änkling—Och medan Sture tyst begrundade sin olycka, insåg jag plötsligt att trots allt kaos och all stress var det här ändå en familj jag aldrig skulle vilja byta bort—för Karls skull, och för alla de skratt vi skulle få åt det här senare, när Ruth äntligen gått hem.
