-Var är du på väg, Lova? – Hennes kollega Elin knackade otåligt med sina vårdade naglar mot skrivbordet.
-Inte hem än. Min man ska hämta mig, ljög Lovisa utan att blinka.
-Ja, som du vill. Vi ses imorgon. Med en sväng i höfterna lämnade Elin kontoret.
En efter en försvann kollegorna från arbetsplatsen. Utanför hördes skyndsamma steg och klackars klapprande. Lovisa tog telefonen och suckade. ”Han har säkert redan druckit sin öl, ligger och glor på tv med magen i vädret.” Hon tryckte på snabbvalet. Efter tre långa signaler hördes brummandet från teven, och sedan kom Svens röst:
-Hallå?
-Sven, det regnar ute och jag har mockaskor på mig. Hämta mig.
-Älskling, förlåt, jag visste inte att du skulle ringa. Jag har druckit en öl. Ta en taxi istället? sa han.
-Precis som jag trodde. Jag borde inte förväntat mig något annat. När du friade, lovade du att bära mig i famnen.
-Lova, lilla hjärtat, det är fotboll… Skrän från publiken ekade i luren, och Lovisa avbröt samtalet.
De dagarna var förbi då hennes man väntade utanför kontoret. Då hade han ingen bil, men ändå hämtade han henne varje dag. Hon stängde av datorn, tog på sig jackan och lämnade rummet.
Korridorens tystnad bröts av hennes klackar. Alla hade redan gått. I entrén stod vice VD Lars-Erik vid kontrollbåset och pratade i telefon. Lång, vältränad, i en lång svart rock såg han mer ut som en Hollywoodskådis än en kontorsanställd. Kvinnorna viskade om att han var singel.
Lovisa hade alltid varit kvick i repliken och påstod att det måste vara något fel på honom om en sån karl fortfarande var ledig.
-”Han dejtar en modell. Jag har glömt hennes namn. Hon brukar synas på tidningarnas försidor,” hade Elin sagt, hon som kände till alla stockholmska skvaller.
Sven hade inte varit sämre i sin ungdom. Han drog trettio armhävningar varje dag på lekplatsen. Men sedan… Sedan blev han lat, började dricka öl och växte en mage. Varje kväll när hon kom hem såg hon samma sak: Sven låg på soffan framför teven, och en ölburk stod på golvet.
Hon hade nästan kommit till dörren när en mörk stämma bakom henne fick hennes hår att resa sig.
-Lovisa Elisabet, ni är sen idag.
-Jag trodde min man skulle hämta mig, men han kunde inte, svarade hon med ett leende och vände sig om.
Lars-Erik stoppade telefonen i rockfickan och gick fram till henne.
-Jag kan skjutsa er. Han höll upp dörren för henne.
-Nej, snälla, det behövs inte. Jag ringer en taxi, protesterade Lovisa när hon kom ut.
På trappan stannade hon och såg på de blöta gatstenarna och sina fina mockaskor. Så typiskt våren – snön smälter, och sen börjar det regna.
-Betrakta det som att taxin redan är här. Lars-Erik tog henne varsamt under armen och ledde henne mot sin bil.
Hur kunde hon säga nej? Synd att ingen kollega såg det, de skulle ha blivit avundsjuka. Det fanns gott om kvinnor som ville ha en bit av den här karlen.
Lars-Erik stängde av bilarmet och öppnade dörren till sin SUV. Hon hoppade lätt upp i det höga säHon kunde inte låta bli att le när hon tänkte på hur livet ändå kunde ge en andra chans.
