Valpen
Shurka och hans mamma bodde ensamma. Visst fanns det en far någonstans, men han ville inte ha dem. Shurka ställde inga frågor om honom än. I skolan kanske barn jämförde vilka föräldrar som var bäst, men i dagis var frågan om leksaker viktigare än om en pappa fanns eller inte.
Nadja hade bestämt sig för att det var bättre att Shurka aldrig fån veta hur kär hon blivit i mannen som skulle bli hans far. När hon berättade att hon väntade barn, meddelade han genast att han var gift. Han hade problem med sin fru men kunde inte lämna henne – hennes far var hans chef. Om han gjorde det skulle han stå där utan en krona, och en sådan man behövde Nadja knappast. Han rådde henne att bli av med barnet medan det fortfarande gick, för underhåll skulle hon ändå inte få. Och om hon envisades… då skulle det gå illa för henne.
Hon lade ingen energi på att kämpa, försvann ur hans liv och uppfostrade Shurka ensam. Shurka blev en fin pojke, och det räckte för henne.
Nadja jobbade som lågstadielärare, och femåriga Shurka gick på dagis. De behövde ingen annan.
Efter nyår kom en ny idrottslärare till skolan. Lång, atletisk och leende. Alla ensamma kvinnor i lärarkollegiet – och det var de flesta – började genast småflirta och uppvakta honom. Bara Nadja såg inte åt hans håll och skrattade inte åt hans skämt. Kanske var det därför han lade märke till henne.
En dag, när hon gick ut genom skolporten efter lektionerna, stannade en stor bil framför henne. Idrottsläraren klev ur och öppnade passagerardörren.
“Varsågod,” log han och nickade mot sätet.
“Jag har inte långt hem,” sa Nadja förvirrat.
“Sätt dig. Ändå skönare att åka bil än att gå, även om det är nära,” påpekade han med ett leende.
Nadja tvekade lite men satte sig. Han smällde igen dörren, satte sig bakom ratten och frågade efter adressen.
“Jag vet inte. Jag vet bara vilket dagis det är,” sa Nadja och sänkte blicken.
“Vilket dagis?” Han såg förbryllad ut.
“Dagiset som min son går på,” förklarade Nadja ivrigt.
“Du har en son? Hur gammal?” Han bytte plötsligt till “du”.
“Shurka. Fem år.” Nadja tog tag i dörrhandtaget. “Jag går hellre.”
“Vänta. Vi åker.” Han startade bilen.
Nadja stängde dörren. Kunde väl inte skada om han körde henne till Shurka. Ändå kunde det aldrig bli något mellan dem. Varför skulle en man vilja ha en kvinna med barn när det fanns gott om ensamma kvinnor utan barnrun?
“Om du inte har bråttom…” suckade Nadja.
“Jag har tid. Ingen väntar på mig. Ingen fru, inga barn,” sa han snabbt, som för att besvara alla obesagda frågor.
“Varför det? Fruktansvärt humör? Tål kvinnor det inte? Eller blev du sårad så nu är du rädd för seriösa förhållanden?” frågade Nadja.
“Oj, så stingslig. Såg inte det komma. Du ser ju så mild ut. Jag har varit med om allt – kärlek, svek. Men inget slutade i bröllop, och inte bara mitt fel. Det blev inte rätt. Och humöret… Finns ingen med perfekt temperament, kära Nadja. Du är inte heller den du verkar.”
“Ångrar du att du erbjöd skjuts? Oj, sväng in här,” sa hon hastigt.
Bilen stannade utanför dagiset.
“Jag väntar,” sa idrottsläraren när Nadja klev ur.
Hon stannade bredvid bilen. “Behövs inte. Vi bor alldeles i närheten. Jag vill inte att min son ska börja ställa frågor. Förstår du, Niklas?” Nadja gav honom en sträng blick, som om han var en envis förstaklassare. “Vänta inte på oss.” Hon slog igen dörren och gick mot dagiset.
Hon gick därifrån, och Niklas Söderlund satt kvar i bilen några minuter och funderade. Sedan startade han motorn och körde iväg. När Nadja tio minuter senare kom ut från dagiset med Shurka i handen, suckade hon, lättnad men också en smula besviken. Klart som korvspad. En kvinna med barn var inget för honom. Men det var bra så. “Vi behöver honom heller inte,” tänkte hon.
Men nästa dag väntade Niklas på henne vid skolporten igen.
“Jag vet vad du tänkte – att jag stack när jag fick veta att du har en son. Men nej. Sätt dig. Till dagis?” frågade han likgiltigt.
Nadja log och nickade. När hon förde Shurka fram till bilen, tittade pojken allvarligt på Niklas – precis som hon dagen innan – och såg sedan upp på sin mamma.
“Det här är min kollega, Niklas Söderlund. Han jobbar på vår skola. Kom nu, sätt dig,” sa Nadja med påtvingad munterhet för att dölja obehaget inför sonen.
Shurka hoppade inte av glädje eller rusade fram till bilen. Allvarligt klättrade han upp i baksätet och stirrade ut genom fönstret.
“Vart ska vi åka?” frågade Niklas och vände sig om mot honom.
“Inte för långt. Utan bilbarnstol kan de ge oss böter,” sa Nadja åt sonens vägnar.
“Då åker vi till leklandet. För kallt att gå ute. Shurka, är det okej?” frågade Niklas högt och muntert.
Shurka svarade inte, fortsatte att stirra ut genom fönstret som om inget var viktigare. Niklas fnös och startade bilen.
I skolan tystnade alla meningsfullt när Nadja kom in i lärarrummet. Och när idrottsläraren dök upp, skyndade sig kollegorna att lämna rummet med sneda leenden och förståelseblickar.
Niklas pressade inte på, utan visade tålamod. Efter middag hos Nadja gick han hem två gånger, men tredje gången stannade han över natten. Nadja sov dåligt, vaknade och tittade på klockan – hon var rädd att Shurka skulle överraska henne i sängen med Niklas.
“Lugna dig, han är stor och klok. Låt honom vänja sig,” sa Niklas vid gryningen, drog Nadja intill sig och höll om henne.
Men hon gjorde sig fri och steg upp. Vardagar var det omöjligt att väcka Shurka, men just idag kunde han naturligt upp vakna tidigt. När Shurka kom in i köket efter tvätten, stekte Nadja pannkakor och Niklas satt vid bordet.
“Godmorgon,” sa Shurka förvånat och såg på sin mamma, som om han väntade på en förklaring.
“Tvättat? Sätt dig och ät då.” Nadja log först mot Niklas, sedan mot Shurka, och kom fram med stekpannan.
Hon lade först pannkakor på Niklas tallrik, och sedan på Shurkas, vilket pojken genast noterade.
Shurka log lite för sig själv, för nu hade han inte bara sin mamma och Valpen – han hade lärt sig att det fanns människor som inte var värda att släppa in i ens hjärta, och det var en lika viktig läxa som kärleken till det lilla liv han räddat.
