“Lämnade du din dotter hos mig?” – En fruktansvärd tanke fick Valentina att känna hur hettan spred sig i kroppen. “Nej, det kan inte vara sant. Hon kommer säkert tillbaka.”
Valentina kom hem från jobbet och hittade ett kort meddelande från sin dotter på bordet. Deras relation hade varit spänd, men hon hade inte väntat sig att Elsa skulle lämna hemmet på detta sätt. Hon läste lappen om och om igen, memorerade den, men ändå kändes det som om hon missat något viktigt, som om hon inte förstått allt.
Natten var plågsam. Kudden var för hård, täcket för tungt, och luften i rummet kvävande. Valentina grät, förde långa ensamma samtal med sin dotter i tankarna, mindes alla deras bråk och de lyckliga stunderna…
Till slut gav hon upp, steg upp, satte sig vid bordet och tände lampan. Lappen låg ovanpå hennes arbetspapper, redan skrynklig av alla gånger hon läst den.
Hon läste den en hundrade gång. Nej, hon hade förstått allt rätt. Det var som om hon kunde höra Elsas irriterade, anklagande röst.
“Jag är trött på din kontroll… Du är för sträng… Jag vill leva mitt eget liv. Jag är vuxen… Du skulle aldrig låta mig gå, så jag drar medan du är på jobbet. Jag mår bra. Jag är inte ensam. Leta inte efter mig. Jag kommer inte tillbaka…”
Ingen hälsning, ingen underskrift. “Men jag då?” – Valentina frågade som om Elsa kunde höra henne. – “Tänk om något händer mig? Vem ska då meddela dig? Bryr du dig inte om mig alls?”
Elsa hade säkert sina skäl. Men Valentina, som mor, ville att hon skulle utbilda sig, få ett bra jobb, att ingen plötslig kärlek eller oplanerad graviditet skulle stå i vägen. Finns det verkligen mödrar som låter sina barn göra exakt vad de vill?
Valentina hade själv gift sig som student och mindes hur kärleken och passionen snabbt ebbade ut, krossades av pengabrist, trånga studentrum, slit och trötthet.
Och när Elsa föddes blev livet outhärdligt. Hon och maken, också en ung student, förstod varandra mindre och mindre, grälade ständigt. Kanske hade hennes egen mor haft rätt – kanske borde hon gjort abort? Men Valentina hade trott att deras kärlek skulle övervinna allt. Dumma flicka.
Efter tre månader skilde de sig. Valentina tog studieuppehåll och flyttade hem till föräldrarna. Konstigt nog älskade hennes mor sin dotterdotter från första stund, trots att hon själv förespråkat abort. Hon lät Valentina återvända till studierna och skötte om Elsa, bortskämd och omhuldad.
Så länge föräldrarna levde hade Valentina det bra. Modern var där, barnet under uppsikt. Efter examen arbetade hon som engelsklärare i två år, sen fick hon jobb som översättare.
Men kärleken ville sig inte. Hennes mor sa att hon borde välja en självständig, mogen man. Men de hon träffade var antingen gifta (och erbjöd bara rollen som älskarinna) eller skilda (och letade efter någon att luta sig mot). Sådana män vågade hon inte inleda något med.
När föräldrarna gick bort stod hon och Elsa ensamma kvar. Ingen var närmare henne än dottern. Hon gav allt till Elsa. Men det visade sig att Elsa inte ville ha det. Bortskämd av mormor tyckte hon att Valentina var för sträng. Hon drömde inte om studier eller karriär – hon ville vara fri. Och nu hade hon lämnat hemmet…
“Jag väntar. Vad annars kan jag göra? Du kommer tillbaka en dag. Jag är din mor, jag älskar dig och förlåter. Bara inget ont händer dig…” Valentina suckade, släckte lampan och lade sig. En halvtimme vred hon sig, men till slut somnade hon, lätt och orolig.
Hon kunde inte acceptera att Elsa var borta, hoppades varje dag, ryckte till vid varje ringning eller ljud utanför dörren. Förutom sitt vanliga jobb tog hon på sig extra översättningar och arbetade långt in på natten. Hon sov bara några timmar. Med så mycket att göra fanns ingen tid för självömkan. Om Elsa tänkte hon förstås, men försökte intala sig att det måste gå bra för henne.
Efter ett och ett halvt år avbröts Valentina av en ringning på dörren. Hon suckade, tog av sig glasögonen och gned de trötta ögonen. Översättningen flöt på – synd att avbryta. När det ringde igen reste hon sig.
Hon öppnade. Där stod en avtärtad, förändrad Elsa. Valentina flämtade till och kastade sig fram.
“Elsa! Äntligen. Jag har väntat på dig.”
Men hon möttes av en kall blick och stannade tvärt. När dottern klev in i hallen såg Valentina barnet i hennes famn.
“Är det ditt? Ge hit.” – Valentina tog barnet. – “En flicka?” utbrast hon glatt. – “Jag lägger henne i rummet, du kan ta av dig.”
Valentina bar in den sovande flickan, lade henne på soffan och beundrade de långa ögonfransarna, de mjuka läpparna. När ytterdörren slog igen fattade hon inte genast – Elsa var borta.
Inget ljud från hallen. Hon skyndade dit och såg en välfylld väska. De enda spåren av Elsas besök var våta fotspår på golvet.
Valentina slängde upp dörren och ropade nerför trappan: “Elsa!” Inget svar, inga avgående steg. Hon rusade till fönstret – ingen bil, ingen Elsa vid porten.
“Elsa…” viskade hon förtvivlat.
Hon återvände till barnet. Den lilla flickan sov omedvetet.
“Lämnade hon sin dotter hos mig?” – Tanken fick Valentina att svettas. – “Nej, det kan inte vara sant. Hon kommer tillbaka. Väskan! Hon lämnade ju väskan…” Valentina hämtade väskan. Innehållet var bara barnkläder.
Flickan rörde sig, rynkade pannan och började gråta. Valentina klädde av henne, tröstade mest sig själv med att “mamma kommer snart”. Byta blöja, flickan lugnade sig.
I en sidoficka hittade Valentina barnets papper. Då slog verkligheten till – Elsa hade lämnat barnet hos henne!
Flickan hette Maja, Maja Linnea Berg. Så Elsa hade aldrig gift sig, gett dottern sitt eget efternamn. Faderns namn? Eller bara påhitt?
En lapp utan hälsning: “Hon får stanna hos dig en liten stund.” Det var allt.
Valentina tömde väskan, hittade en nappflaska och en påbörjad kartong med ersättning. “Tack för det, i alla fall,” tänkte hon och skyndade till köket. De glömda översättningarna låg kvar på bordet.
Och så började ett nytt liv. Valentina började arbeta hemma för att kunna vara med Maja. Trött, menOch när Maja en dag frågade varför hennes mamma alltid verkade så ledsn, visste Valentina att det äntligen var dags att berätta hela sanningen.
