**Den Hårda Vändningen**
Elina hade aldrig bott ensam. Först bodde hon med sina föräldrar, sedan gifte hon sig, och två år senare föddes deras dotter Lovisa.
Även när maken lämnade henne levde hon en tid ensam med Lovisa. Men nu stod hon helt ensam. Hon gick runt i den tomma lägenheten och undrade vad hon skulle göra, varför och för vem hon ens levde? Livet hade rasat samman, och framför henne väntade ensamhet och glömska.
Hon förstod inte vad som hänt, vad som var fel med henne? Hon och Anders grälade aldrig på riktigt. Bara småsaker. Hon pressade honom inte, lät honom träffa vänner, höll lägenheten ren och mysig. Det fanns alltid en gryta med soppa i kylen och en middag klar på spisen.
Elina hade behållit sin slanka figur även efter förlossningen. Kurvor hade hon aldrig haft. Under graviditeten växte brösten en storlek, till makens glädje, men när hon slutade amma återgick de till sin ursprungliga storlek. Men man skiljer sig väl inte för det? Alla sa att hon och Anders passade så bra ihop.
Visst, Elina var inte blind. Hon märkte att maken förändrats på sista tiden. Nej, han stannade inte kvar på jobbet. Men han började bry sig mer om sitt utseende. Väljde noga slipsar till skjortorna, klippte sig trendy.
“Varför bär du aldrig klänningar?” frågade han en dag.
“Vad menar du? Jag har klänningar, på helger,” svarade Elina förvånat. Han hade aldrig brytt sig om hennes klädval förut.
“Du ser blek ut idag. Mår du dåligt?”
“Jag ser alltid ut så här. Varför klagar du?” fnös Elina.
En dag sminkade hon sig ändå, lade på rouge och gick till jobbet så där.
“Tvätta av det, det klär dig inte,” sa Anders när han kom hem på kvällen.
“På jobbet fick jag komplimanger hela dagen,” protesterade Elina men lydigt tvättade av sig sminket.
“Jag trodde du skulle börja sminka dig varje dag nu,” sa en kollega nästa dag när hon såg Elina utan smink.
“Tyckte inte Anders om det,” svarade hon.
“Han insåg väl att han skulle bli vansinnigt svartsjuk om du såg ut så där varje dag,” skrattade kollegan. Elina svarade inte.
En dag ringde hennes väninna Carina och bjöd ut henne på fika efter jobbet. Carina var vacker och livfull, men det hade aldrig hindrat deras vänskap, som sträckte sig tillbaka till skoltiden.
“Hur lyckas du hålla dig i form utan dieter? Jag måste begränsa mig hela tiden, annars spricker jag som en jästklimp,” suckade Carina.
“Sluta fjanta dig. Killarna vänder huvudet när du går förbi,” skrattade Elina.
“De skulle göra det på dig också, om du gav dem en chans. Du har fina ben, synd att gömma dem under byxor. En blygsam kjol skulle passa dig. Du borde klippa dig, färga håret. Jag tror rött skulle passa dig. Sluta se ut som en pensionär.”
Elina förstod att Carina inte bara kritiserade henne på måfå.
“Carina, vad har jag gjort? Du sa alltid att—”
“Vad jag än sa förut,” avbröt Carina. “Titta inte på mig så där.” Hon tittade bort och teg en stund. “Förlåt. Jag såg Anders med en ung tjej. En söt, oskuldsfull blomma, typ tjugo år. Han tittade på henne som…”
Elina blundade hårt och skakade på huvudet.
“Tyst!”
“Elina, jag ville inte såra dig. Men du har sett likadan ut i åratal, förändras aldrig. Män har ögon. Din tråkighet gör ont i tänderna.”
“Det är inte sant!” Elina reste sig och skyndade mot dörren.
Hemma satt hon länge på badkarskanten och stirrade på kaklet.
“Mamma, pappa är här,” ropade Lovisa utanför dörren och knackade.
Elina sköljde ansiktet och gick ut. Lovisa försvann till sitt rum, medan Anders satt vid köksbordet med händerna knäppta som en skolpojke.
“Förlåt, jag hann inte laga middag. Var ute med Carina,” sa hon skyldigt.
“Jag är inte hungrig. Så du vet alltså,” sa Anders.
“Vad skulle jag veta?” frågade Elina, men visste redan. *Carina ljög inte*, tänkte hon.
“Jag älskar en annan kvinna. Jag försökte kämpa emot, men det är starkare än jag. Hon är hälften så gammal, men jag kan inte leva utan henne. Förlåt. Jag packar och går.”
Elina höll inte kvar honom. Och sedan sviktade även Lovisa. Hon besökte sin pappa ofta. Elina protesterade inte förrän Lovisa började ta emot presenter. Anders nya flickvän, Linda, gav hans dotter t-shirts och korta klänningar med glitter, smink och halvtomma parfymer.
“Titta vad Linda gav mig!” skröt dottern. “Hon är så cool! Klär det mig?”
“Du ska inte gå dit och ta emot gåvor,” fräste Elina.
“Varför inte?”
“För att hon tog din pappa ifrån dig!”
“Och? Hon är ung och rolig, men du… En tråkig surtant. Pappa gjorde rätt som lämnade dig,” sa Lovisa med tårar i rösten.
Det blev värre. Lovisa började använda nya ord, färgade lockar i grönt och rosa, sminkade sig tjockt. Lärare klagade i hennes dagbok över att hon var oförskämd och sket i skolan.
Men att nå fram till sin dotter var omöjligare än att stoppa ett tåg. Och till varje invändning hörde Elina: “Men Linda tycker…”, “Linda sa…”
Elina skalv av hat vid ljudet av hennes namn. Hon försökte förbjuda Lovisa att träffa Anders, men då hotade dottern att flytta hem till honom.
“Så jag är en dålig mamma? Linda är bättre? Nåväl, åk då. Men när hon får barn kastar de ut dig.”
“Menar du allvar? Jag får bo hos pappa?” frågade Lovisa kallt.
“Ja, bara han ringer och bekräftar att han tar hand om dig.”
Anders ringde nästa dag.
“Lovisa sa att du vill att hon bor hos mig,” började han.
“Lovisa sa? Hon tvingade mig. Jag klarar inte av henne. Hon är oförskämd, sminkar sig vulgärt, klär sig konstigt, skolkar. Allt tack vare din Linda.”
“De har en bra relation. Du är bara arg… Ja, hon får bo hos oss,” sa han och lade på.
Och dottern lämnade henne. Elina rasade av orättvisa, smärta och självömkan. Hon åt knappt, blev magrare. Lovisa ringde bara för att gnida salt i såren. *”Jag och Linda var på konsert…”* Och Elina kokade av hat mot Linda.
Lovisa klarade inte gymnasiet, hade ingen chans till högskola. Och hon ville inte heller studera.
Sen ringde Anders och berättade att Lovisa flyttat hemifrån och bodde med någon kille i en hyElina stod kvar i dörren med barnet i famnen, visste att henne nya liv precis börjat, medan Lovisa och hans Kalle försvann in i lägenheten, och i henne bröst växte en stilla längtan efter den ensamhet hon en gång så fruktat.
