— Vi har inte slösat bort tiden, vi har bara tagit lång tid på oss att nå vår lycka, sa Elin och tryckte sig närmare Erik.
Elin öppnade ögonen och sträckte sig belåtet. Det var söndag, ingen brådska idag.
När hennes man dog förväntade sig vänner och kollegor att hon skulle gråta sig genomlivet i sorg. Så hon satte på sig masken av en förtvivlad änka. På jobbet gav de henne ledigt för att hon skulle kunna sörja sin make på ett värdigt sätt.
Utifrån sett verkade de vara det perfekta paret, men vad som dolde sig inombords angick ingen. Nej, på ett mänskligt plan tyckte hon synd om Gustav, precis som hon skulle gjort för vem som helst som gått bort för tidigt. Men inte som sin älskade make.
Elin såg på fotot i ramen på hyllan. Dags att lägga undan den nu. Tidigare hade hon låtit den stå kvar, för folk kom och ville trösta, och då förväntades det att man såg en bild av den avlidne.
Att vakna varje dag och se hans självbelåtna ansikte – det var för mycket. Elin kastade av sig täcket, gick fram till bokhyllan och tog bilden i handen. Hon betraktade det välvårdade, charmiga ansiktet på en man som var övertygad om sin egen oemotståndlighet. Hur många kvinnor hade han inte förfört? Elin log bittert.
— Nå? Fick du som du ville? Tror du jag lider och sörjer dig? Glöm det. Adjö. Hon flyttade på några böcker och stoppade in ramen mellan dem. — Så där. Där hör du hemma nu, inte i mitt liv. Elin borstade av osynligt damm från händerna och gick in i badrummet.
***
NNär hon såg Erik stå där med blommorna och ett hoppfullt leende, visste hon äntligen att hon kunde släppa taget om det förflutna och våga tro på framtiden.
