Allt kunde inte ha gått annorlunda
“Hej, Serafina. Hur står det till? Det var länge sedan jag såg dig. Har din dotter inte gift sig ännu?” Den gamla bekanta stannade Serafina utanför affären.
“Tack detsamma. Varför undrar du? Har du någon karl på kornet? Vi tar inte vem som helst. Min Eira är väluppfostrad och läser böcker om vetenskap,” svarade Serafina i samma ton, inte direkt glad över samtalsämnet.
“Ta inte illa upp, men de där böckerna hjälper inte mycket. För mycket kunskap gör bara ont. Ni väntar för länge, och sen blir hon ensamstående. Då tackar hon dig inte,” sa kvinnan skarpt.
“Spå inte. Vill du kanske koppla ihop henne med din egen son?”
“Aj aj, Serafina. Din tunga…”
“Hellre läser hon böcker än springer på krogarna. Titta på Gunillas dotter—fick barn utan en man, lämnade ungen till sin mamma och stack.”
“Men du håller henne i ett så hårt grepp att hon inte kan andas. Det är inte heller rätt,” invände den gamla väninnan.
“Lägg dig inte i. Kolla istället din egen son, innan han super ihjäl sig helt.” Serafina tog sina kassar och gick därifrån, muttrande för sig själv. “Hade kunnat leva utan att se dig igen…”
Hemma ställde Serafina matkassarna på köksbordet och gick in i Eiras rum.
“Läser du böcker igen? Till och med Strindberg sa att för mycket kunskap gör ont.”
“Det var inte Strindberg, det var Almqvist,” rättade Eira.
“Vad spelar det för roll? Gå och handla lite mjölk, vi har inget hemma. Eller gå ut en sväng. Du sitter bara här med dina böcker och förstör ögonen,” sa Serafina surt.
“Mamma, vad är det som hänt? Först låter du mig inte gå ut, nu skickar du iväg mig.”
“Jag orkar inte höra på allt prat. Jag vill bara att du ska hitta någon, men vem ska du gifta dig med?” Serafina viftade avfärdande och lämnade rummet.
Eira stängde boken och tänkte efter. Mamman hade uppfostrat henne ensam. När hon var arg brukade hon säga att Eira var precis som sin far. När hon var liten brukade hon be sin mamma om en bild av pappan.
“Jag vet inte var den är, den har försvunnit någonstans. Jag hittar den,” lovade mamman.
När Eira blev äldre insåg hon att det inte fanns någon bild. Kanske visste hennes far inte ens att hon existerade.
Kanske var hon verkligen som sin far? Till skillnad från Serafina, som var kraftig, var Eira smal och blek, med ljusa, tunna hår och ljusögd. I tionde klass sminkade hon sig för första gången inför skolavslutningen.
“Har dina kompisar lärt dig det här? Inget bra kommer av det. Tvätta av dig genast!” skrek Serafina när hon såg eyeliner på dottern.
Killar brydde sig inte om Eira. Det fanns sötare tjejer. När den blyge Olle i högskolan bjöd ut henne på bio blev hon glad. Han var som hon—blyg och bokintresserad. En dag tog hon med honom hem när Serafina var på jobbet.
Men Serafina kände sig plötsligt dålig och kom hem tidigare. De gjorde inget olämpligt, pratade bara om böcker. Men Serafina grep sig om hjärtat och låtsades svimma. Olle försvann snabbt, och Eira fick höra så mycket skäll att hon aldrig mer ville ta med en kille hem.
Med Olle blev det inget. När Serafina fick reda på att han var från en liten håla i norr, dömde hon honom direkt—han var bara ute efter lägenheten.
“Han fixar folkbokföring här, sen kommer vi inte bli av med honom. Den här lägenheten fick jag inte för ingenting.”
Efter examen började Eira jobba på biblioteket. Hon var för blyg för att bli lärare.
“Du hittar ingen man på ett bibliotek. Bara kvinnor går dit. Jag sa ju att du skulle studera medicin. Då hade jag åtminstone haft nytta av dig. Män gillar kvinnor i vita rockar.”
Men Eira tyckte inte om medicin. Böcker var annorlunda—där kunde hon leva tusen liv. I hennes huvud fanns en romantisk bild av en prins, men i verkligheten träffade hon bara äldre, skilda män eller änklingar. Och om en ung man dök upp, hittade Serafina genast fel på honom.
Om Eira protesterade, högg Serafina sig för hjärtat.
“Du borde flytta hemifrån, Eira. Annars gifter du dig aldrig. Åren går. Du är… hur gammal är du?” frågade bibliotekschefen Karin en dag.
“Trettiofyra.”
“Precis. Vad väntar du på?”
“Vad ska jag göra då?”
“Flytta. Innan det är för sent. Du måste leva ditt eget liv.”
“Hur då? Mamma har dåligt hjärta.”
“Är du säker? Enligt dina berättelser får hon anfall precis när nån visar intresse för dig. Stämmer det?”
“Ingen har visat intresse.”
“Och ingen kommer göra det så länge din mamma bestämmer.”
“Hon vill bara mitt bästa. Hon har ingen annan än mig.”
“Hon kväver dig. Res bort en sväng. Jag fixar din semester—och din mamma. Vid havet händer alltid något.”
Karin hjälpte till, och Eira åkte till Medelhavet. Men där var det bara medelålders män ute efter en fling.
Sista kvällen satt hon ensam på stranden och såg solen gå ner.
“Vackert,” sa en mansröst.
Eira tittade upp. Mannen var snygg, några år äldre.
“Får jag?” Han satte sig bredvid henne. “Jag har sett dig varje dag. Du är alltid ensam. Havet får en att vilja tänka, eller hur? Man vill stanna för evigt.”
“Konstigt, jag tänkte just detsamma.”
“Verkligen? Vi tänker lika.”
De pratade länge. Sen gick de längs stranden, njöt av kvällsbrisen. De tyckte om samma böcker och filmer. Han hade inget vigselring. *Kanske är det här min chans…*
När Martin kysste henne, drog hon sig inte undan. Under stjärnhimlen, på stranden, hände det.
Nästa dag åkte Eira hem. Hon ångrade att hon inte frågat var han bodde.
Hemma var hon färgad och avslappnad. Serafina såg misstänksam ut. Karin frågade genast hur det gått. Eira berättade allt.
“Du vet inte ens varifrån han kommer? Bara namnet? Du…”
När Eira insåg att hon var gravid, gick hon till Karin.
“Vad ska jag göra?”
“Behåll barnet. Du får kanske ingen chans till.”
“Men mamma? Hennes hjärta… Åh, vad har jag gjort?”
“Jag fixar det.”
Karin hade en kusin i Stockholm, som jobbade på en tidning.
“Hon hjälper dig hitta jobb. Bo hos henne tills du hOch så blev det att Eira, Martin och lille Viktor flytt hemifrån, byggde ett nytt liv tillsammans, och till slut – trots allt motstånd – fann även Serafina frid i rollen som farmor.
