Om vi bara hade träffats tidigare…
Elsa kom till vårdcentralen precis i tid, hämtade sitt journalkort i receptionen och gick upp till andra våningen. Vid dörren till rum tolv satt alla stolar upptagna av äldre människor. Vid fönstret lutade en man sig mot fönsterbrädan.
“Är alla här för rum tolv?” frågade Elsa försiktigt.
“Ja, för rum tolv. Du kan ställa dig bakom killen vid fönstret,” svarade en av kvinnorna.
“Men jag har en tidsbokning,” sa Elsa och rotade i fickan efter lappen.
“Vi har alla tidsbokningar här,” muttrade en skäggig gammal man med skrovlig röst.
Elsa fångade mannens nyfikna blick vid fönstret och gick fram till honom.
“Har du också en tid? När står du bokad?” frågade hon.
Han såg yngre ut än de andra och verkade lugn.
“Klockan nio trettio,” svarade han.
Elsa stirrade förvirrat på honom.
“Varför står du i kön då? Din tid är ju för länge sedan. Eller kom du för sent?”
“Det var inte vi som kom för sent—vi var faktiskt för tidiga—men läkaren är sen,” inflikade den gråhårige gubben, och alla i kön började knota och muttra om orättvisan.
“Varför har vi tidsbokningar om det ändå är kösystem?” undrade Elsa och vände sig till den pratsamme gubben.
“Vill du klaga? Lönlöst. Först kom en krigsveteran och gick före—han ljög, han är knappt sjuttio, precis som jag. Sen kom vårdcentralschefen med en kompis. De satt och pratade i fyrtio minuter. Så här ser det ut. Gratis sjukvård,” förklarade han surt.
“Såhär kan vi ju sitta hela dagen. Ska man boka ny tid då?” fräste Elsa och sökte stöd hos mannen vid fönstret.
“Oroa dig inte, alla kommer få tid. Kanske lite hastigt, men läkaren är också människa. Systemet,” sa gubben menande och höjde ett knotigt pekfinger. “Vill du inte vänta? Gå till en privatklinik istället.”
“Men det är ju helt fel…” Ilskan bubblade inom Elsa som kokande vatten.
“Bäst att inte stressa upp dig. Du ändrar inget, men du gör dig själv illa,” sa mannen filosofiskt.
Elsa ställde sig bredvid honom och funderade på om hon skulle vänta i timmar eller gå.
“Alltid svårt att få tid hos ortopeden. En läkare och hundra patienter. Han skickar en på röntgen, och där är det också kö. Sen tillbaka hit med bilderna…” Gubben gjorde en uppgiven gest, och köns missnöje vällde upp igen.
*Kanske bara gå?* tänkte Elsa, men hon stod kvar, hoppades på ett under.
“Kan du inte bestämma dig?” frågade mannen.
Elsa tittade på honom men svarade inte.
“Är det nåt allvarligt?”
“Alla här har väl nåt allvarligt.” Elsa lösgjorde sig från fönsterbrädan, kastade en sista blick på rum tolv och gick mot trappan.
Hon hörde ojämna steg bakom sig. Mannen halta efter.
“Gick du också?” frågade Elsa. Det kändes lättare att de gick tillsammans.
“Har du provat en privatklinik?”
“Samma läkare där, men de tar betalt,” sa han.
De gick ut tillsammans.
“Ska du med bussen?” frågade han.
“Nej, jag går en bit. Lugna nerverna.” Elsa passerade hållplatsen.
“Vänta, jag följer med,” ropade han.
“Det måste vara jobbigt för dig att gå? Bättre att vänta på bussen.” Elsa saktade ofrivilligt in. *Han släpper mig inte. Fastnat som en igel.*
“Jag kände igen dig. Vi bokade tider samtidigt i måndags, åkte samma buss hem. Du bor väl nära mig—vi gick av på samma hållplats.”
“Har du spionerat på mig?” Elsa blev het i ansiktet. *Helt klart inte riktigt klok.*
“Nej, det bara blev så.”
De gick tysta en stund. Elsa anpassade stegen efter hans haltande. Efter två hållplatter tog de bussen, gick av tillsammans.
“Här bor jag,” sa han och pekade på en nio-våning mittemot hållplatsen. “Får jag följa dig hem?”
“Hur är det med foten? Gör den ont?” undrade Elsa istället för att svara.
“Jag är van. Vet du vad? Kom till kulturhuset imorgon. Vi har en klubb där. Du kommer inte ångra dig.”
“Jag gillar inte såna träffar. Dessutom, det är dina vänner, inte mina.” Elsa visste inte hur hon skulle bli av med honom.
“Synd. Jag var skådespelare. Eller, blev aldrig riktigt en. Man sa jag hade talang, ska du se.”
“Varför blev du ingen skådespelare då?” Elsa lät skeptisk. *Klart han försöker ragga.*
“Kärlek. Jag blev kär i kursens vackraste tjej. Hade dött för henne. En kväll gick vi över en bro. Tusen ljus speglade sig i det svarta vattnet… Romantiskt. Där, på bron, sa jag att jag älskade henne.”
“Och?” Elsa blev nyfiken.
De kom fram till hennes port, men hon stannade, ville höra slutet.
“Hon frågade vad jag skulle göra för kärlek, krävde bevis. Jag vet inte vad brodelarna heter… Men jag sprang uppför en stålvajer, balanserade uppe på toppen. Tänkte springa ner igen, men det gick åt skogen. Bröt nästan varenda ben.”
“Och tjejen?”
“Hon bad om ursäkt på sjukhuset. Sen gifte hon sig med en kursare. Medverkade till och med i en TV-serie. Jag startade en klubb för oss som misslyckades. Vi träffas, sjunger, pratar. Mysigt. Så, kommer du?” Han såg hoppfullt på henne.
“Imorgon? Vilken tid?”
“Sex på kulturhuset. Fråga efter Ragnar Bergman. Alla känner mig.”
Elsa sa att hon skulle tänka på det. När hon gick in i porten vände hon sig om. Ragnar stod kvar och såg efter henne.
Nästa dag tänkte hon inte gå, men vid fem började hon klä på sig. Nyfikenheten vann.
På kulturhuset visade de henne direkt till klubbrummet. Ett tiotal människor satt runt ett bord med te och kakor. Ragnar reste sig, presenterade alla och satte henne bredvid sig.
De sjöng, spelade gitarr, en kille läste ur sin egen bok. När Ragnar började sjunga blev Elsa rörd. Hans röst var varm, fylld av känsla.
“Om inte foten… Han hade kunnat bli stjärna,” viskade en man.
“Nå? Ångrar du att du kom?” frågade Ragnar när de åkte hem.
“Ni är otroliga. Du sjunger bättre än många kändisar. Synd att fler inte får höra dig.”
“Tänk omDe fortsatte att träffas i parken, och med tiden insåg Elsa att det som började som en slumpmässig möte i en kö hade blivit något vackert, något som fick henne att tro att det aldrig är för sent att hitta lycka.
