“Tänk om mamma och pappa verkligen skiljer sig?” Den fasansfulla tanken fick magen på Ville att vrida sig av ångest, och tårarna pressade sig fram.
Tre kamrater gick hem från skolan. Vårsolen bländade dem rakt i ögonen. De knuffades och skojade med varandra, skrattade högt. Vid Hugos hus stannade de.
“Kommer du ut och cyklar ikväll? Igår var det jättekul när Linus och jag åkte runt i parken.”
Ville rynkade pannan. Han hade bett sin pappa i veckor att hämta cykeln från garaget, men han hade aldrig tid. Antingen kom han för sent från jobbet när det redan var mörkt, eller så lovade han att göra det på helgen – men glömde eller hade annat för sig.
“Kommer du?” upprepade Hugo och puffade till Ville på axeln.
“Vet inte. Cykeln står kvar i garaget. Om pappa kommer hem i tid…”
“Kan du inte hämta den själv? Okej, vi ses i parken vid sju, kom då.” Hugo höll upp handen, och pojkarna dunkade den i tur och ordning.
Vid nästa port sa Ville adjö till Linus. “Kanske borde jag leta efter garage nyckeln ändå? Pappa parkerar bara bilen där på vintern. Han har nog inte nyckeln på sig”, tänkte Ville och skyndade hemåt. Han bodde längst bort av alla kompisarna.
Hemma bytte Ville om och började genast leta efter nyckeln. Men i byrålådan där föräldrarna brukade ha småsaker fanns den inte. Ville rotade lite till men gav snart upp och satte sig att göra läxorna. När mamma kom hem kunde han fråga henne. Men om han inte gjorde läxorna fick han nog inte nyckeln ändå.
Till sin förvåning var han klar på bara en och en halv timme. Vanligtvis tog det minst två. Dörrlåset klickade. “Mamma!” Ville sprang glad ut i hallen.
“Hej”, sa hon trött och gick förbi med en kasse mot köket. Ville följde efter.
“Varför åt du inte makaronerna med köttbullarna? Mållade du dig med smörgåsar igen? Lägg den här i skåpet.” Hon räckte honom en förpackning med brynsten.
“Mamma, var är garage nyckeln?”
“Varför vill du ha den?”
“Jag vill hämta min cykel.”
“Har du gjort läxan?” Mamma stängde kylskåpet och såg på honom.
“Ja, du kan kolla”, sa han ivrigt.
“Nyckeln…” Hon såg sig omkring i köket med blicken irrande. “Jag kommer inte ihåg. Vänta tills pappa kommer hem, han vet var den är.”
“När kommer han hem? Vid midnatt?” Ville fräste argt. “De andra cyklar hela tiden. Varför skulle ni ens lägga cykeln i garaget? Kunde ha stått på balkongen. Och när pappa kommer hem bryr ni er inte om mig. Ni kan inte gå en dag utan att bråka. Jag är trött på det.” Han muttrade och insåg redan att det inte skulle bli någon cykeltur ikväll.
Humöret sjönk. Han vände sig om och stormade in i sitt rum, smällde igen dörren hårt.
På sistone kom pappa alltid hem sent. Han och mamma skrek på varandra varje dag. Ville hörde ordet “skilsmässa” alldeles för ofta.
Han kunde inte föreställa sig att de skulle skilja sig. Visst, pappa frågade sällan om hans dag, och de hade inte gjort något tillsammans på evigheter. En gång kom pappa hem i tid. Vid middagen frågade han hur det gick i skolan. Ville började berätta men tystnade snart när han såg pappas frånvarande blick. Han lyssnade inte – han var någon annanstans.
Då exploderade mamma: att pappa struntade i honom, att han aldrig var där när Ville behövde honom, att det var en viktig tid i hans liv när en fars stöd betydde allt… Ville stängde in sig på rummet och försökte ignorera skriken. Men hur kunde han låta bli att höra när de vrålade så högt?
Alla hans kompisar hade normala familjer. Hugo och hans pappa åkte ofta ut och fiskade eller gick på fotboll. Linus var sällan ute – han och hans föräldrar åkte jämt på utflykter. Ville suckade.
Han satt på sängen med benen i kors, höll en bok i handen men hade inte läst en rad. Mamma kom in, satte sig på sängkanten och sträckte sig för att rufsa honom i håret. Ville vred undan huvudet, och hon tog tillbaka handen.
“Jag hittade garage nyckeln. Om du verkligen gjort läxan…” började hon lite skyggt.
“Ja, jag sa ju det”, avbröt Ville.
“Bra, då går vi och hämtar cykeln.”
Ville slängde ifrån sig boken, hoppade upp och drog en tröja över huvudet.
“Jag är klar”, sa han glatt.
“Lova att ni inte cyklar på vägen. Håll er i parken eller på trottoaren”, sa mamma när hon reste sig.
Garaget låg bara en kort promenad bort. På fem minuter var de framme. Ville fick lite besvär med att öppna det rostiga låset, och den tunga järndörren gnisslade när den gled upp.
“Hur många gånger har jag bett honom smörja gångjärnen?” muttrade mamma när hon klev in. Hon tryckte på strömbrytaren, och en naken glödlampa tändes under det låga taket. På hyllor och i hörn stod lådor, verktyg och gammalt skräp. I ett hörn stod ett gammalt köksbord med två pinnstolar. Garaget var mer ett förvaringsutrymme än något annat.
Järnet hade värms upp av solen under dagen och strålade nu ut värme. Inne var det kvavt, luktade motorolja och bensin. Ville såg genast sin cykel som hängde högt upp på väggen.
“Du når inte, ta en stol”, sa mamma.
Ville ställde en pinne vid väggen och klev upp. Den vinglade farligt.
“Försiktigt, jag håller dig.” Mamma lade armarna om hans ben.
“Mamma, så kan du inte hålla mig. Håll stolen istället.” Ville hörde själv hur han lät – som pappa när han var irriterad.
Han lyfte på cykeln men kunde inte få loss den – den var för tung.
“Låt mig prova”, föreslog mamma.
“Jag klarar det.” Ville ställde sig på tå och knuffade upp cykeln hårt. Stolen vacklade farligt.
“Mamma, håll!” Ville höll nästan på att tappa cykeln, men hon fångade den underifrån.
Han hoppade ner, borstade av händerna och log. Nu skulle han äntligen cykla med kompisarna.
“Däcken är släppa. Vi borde pumpa dem”, sa mamma. “Letar du efter pumpen?”
Ville rotade bland verktygen men hittade ingen cykelpump.
“Det går bra, jag cyklar så här eller lånar Hugos”, sa han.
Då ringde mammas mobil i jackfickan.
“Det är pappa”, sa hon och höll luren mot örat.
“Vi är i garaget… Ville skulle ha sin cykel. Varför är du hemma så tidigt i dag?Han stod kvar en stund utanför garaget, med nyckeln hårt knuten i handen, och kände för första gången på länge hoppet växa i bröstet – kanske skulle allt ändå bli bra igen.
