**Dagboksanteckning – Tiden att rätta till ett misstag**
Vera ville inte berätta något för mamma om vad som hänt vid sjön. När hon kom hem smög hon tyst in i sitt rum, men mamma hörde henne och kom ut från köket.
– Vad har hänt? Du ser alldeles blek ut. Mamma tryckte händerna mot bröstet och stirrade oroligt på dottern.
– Det är inget. Jag blev bara lite förkyld. Vera gick förbi henne och stängde dörren om sig.
Nästa dag kom Anton för att fråga hur Vera mådde.
– Varför skulle hon må dåligt? undrade mamma.
– Tja, hon höll ju nästan på att drunkna igår, svarade Anton utan att ana oråd.
– Struntprat, jag svalde bara lite vatten, sa Vera och gav Anton en menande blick.
– Jag… kom för att bjuda dig på bio, sa Anton snabbt, försökande rätta till sitt misstag.
– Vera, gå med honom. Varför sitta inne när vädret är så fint? log mamma lite inställsamt mot Anton.
Anton var ju son till en välkänd och rik man, och mammas hopp om en trygg framtid för dottern vaknade.
Från den dagen blev Anton en van gäst hos Vera. Han bjöd ut henne på bad, cafébesök, motorcykelturer… Hon var inte förälskad, men det smickrade henne att han valt just henne framför alla andra flickor.
På kvällen gav mamma Vera en utskällning:
– En sådan kille är intresserad av dig, och du verkar inte ens glad.
– Han kommer från en bra familj. Du skulle aldrig behöva oroa dig. Och han är pålitlig – han övergav dig inte när det blev svårt. Jag kan lita på honom med det dyrbaraste jag har – min dotter. Om han friar, var inte en dum flicka som tackar nej.
– Men jag älskar honom inte, mamma.
– Så vacker som han är? Jag gifte mig för kärlekens skull, och se på mig nu.
När Anton friade, sa Vera ja. Mammas ord satt kvar. Under bröllopsförberedelserna kände Vera ibland att hon spelade i en pjäs, att inget var på riktigt. Men mamma var himmelsfärdig av lycka.
Vera insåg snart att varken Antons mamma eller hans äldre syster gillade henne. Hur kunde de tillåta att han gifte sig med henne? Antons mamma älskade honom blint som sin yngste son.
De bodde inte i mammans stora hus utan i en lägenhet Antons farfar lämnat efter sig, något Vera var tacksam för. Hon var rädd för sin svärmor.
Åren gick, men Vera blev inte gravid. Svärmodern skyllade på henne och skickade henne till de bästa läkarna, som ställde en sorglig diagnos. Vera led i tystnad.
Anton anklagade henne inte öppet, men hon såg hans smärta. Han distanserade sig, tillbringade mer tid på sin fars företag, som han och systern ärvt. Hans far hade dött för tre år sedan. Han besökte sin mor ensam – något Vera inte saknade.
Hon misstänkte att Anton var otrogen, men utan bevis var det bara en känsla. Han var försiktig och skyddade familjens rykte.
En gång försökte Vera flytta tillbaka till mamma.
– Var inte löjlig, sa mamma. Anton är vacker, kvinnor tycker om honom. Oskyldigt flört är ingen otrohet. När ni får barn blir allt bättre.
Så levde Vera och Anton i fem år, som en perfekt men falsk familj.
När Vera äntligen ville ta upp skilsmässa dog Antons mor. Ingen hade berättat att hon varit sjuk länge.
Anton arrangerade begravningen och kom hem bara för att sova.
***
Vera vaknade men låg kvar en stund och lyssnade på vattnet som rann i badrummet. Hon somnade om.
– Varför är du inte uppe än? Anton kom in i sovrummet, doftande av duschgel och rakvatten.
– Kanske jag inte går? Din mor hatade mig. Hon tyckte jag var ovärdig dig. Kanske hon hade rätt. Vera mötte hans blick.
– Hur då rätt? Anton tog av sig morgonrocken och började klä på sig.
Vera var van vid hans vackra kropp – hans charm verkade inte längre på henne.
– Jag passar inte in i din familj. Ingen skulle ens märka om jag inte var med.
– Hela släkten kommer. Du är en del av den. Klä på dig nu, vi är sena.
– Jag kommer aldrig att vara en del av er. Vera suckade men reste sig.
När hon kom ut från badrummet luktade det nybryggt kaffe.
– Drick och gör dig redo. Anton sköt fram en kopp och tittade demonstrativt på sin dyra klocka.
I bilen spelade Anton klassisk musik, passande för Veras sorg. Hon låtsades sova.
Vid det stora huset stod redan flera bilar parkerade.
– Gå du, jag behöver en stund, sa Vera och tog fram en spegel.
– Skynda dig och lås bilen.
Ingen skulle bry sig om henne länge, men hon ville vara beredd. Hon rättade till sminket och tog fram en näsduk. Gråta tänkte hon inte.
När hon steg ur bilen såg hon den gamla kvinnan som bodde längst ner på gatan. Vera hälsade.
– Veta, fru Källström. Gift med Anton?
– Ja… Vera tittade mot huset.
– Du gifte dig med fel man. Det är dags att rätta till misstaget. Då får du barn.
– Vad menar ni?
Men kvinnan vände sig om och gick. Förvirrad gick Vera mot huset.
Ingen noterade hennes ankomst. Anton pratade i hallen med en okänd man. Alla var upptagna av begravningen.
***
En väninna bjöd med Vera till sjön en varm dag. Killarna drack öl, tjejerna solade.
Någon utmanade Vera på ett kappsim – hon försökte men skrämdes av något under vattenytan. Hon drunknade nästan, men Anton “räddade” henne.
På begravningen stod Vera avsides. När ceremonin var över åkte hon med släkten, men bad att bli släppt vid ett apotek.
Hon insåg att väskan låg kvar i Antons bil.
– Vera?
En man i en bil ropade på henne.
– Ville? Ville Bergman. Känner du inte igen mig?
Han log. Ville hade varit den tysta killen i deras gamla gäng. Nu var han en stilig man.
– Vart ska du? Till familjen eller…
– Kör mig hem, sa Vera.
– Begravning? Accepterade de dig inte?
– Hur visste du det?
– Det märks. Du passar inte in. Jag var kär i dig en gång. Ville sa det rakt ut.
– Jag kan inte få barn, sa Vera plötsligt.
– Du? Vem sa det? Anton? Ville skrattade bittert.
– Det är han som är steril. Hans mor hittade på allt för att skydda honom.
Vera mindes kvinnans ord: **”Rätta till misstaget.”**
– Anton och Malin är ihop. De har varit det länge. Hans mor höll honom kvar i äktenskapet.
Vera kände sig lamslagen.
– Förlåt, jag borde inte sagt något.
– Nej… det var precis vad jag behövde höra.
HonVera log mot Ville med glittrande ögon och viskade: “Kör iväg nu, jag är redo att börja om.”
