En promenad på molnen
Det gråa himlen lät en fin regnslöja falla. Daniel lutade ansiktet uppåt, och skinnet täcktes genast av en fuktig dimma. Han drog in den fuktiga luften djupt i lungorna, som om det vore första gången på länge han kunde andas fritt.
Bakom honom slogs fängelsets tunga grindar igen med en metallisk skräll. Han rättade till bältet på den slitna sportväskan över axeln och skyndade sig bort längs den höga tegelmuren…
***
Två och ett halvt år tidigare
Daniel körde genom stan och försökte kväva irritationen som bubblade inom honom. Vart hade kärleken tagit vägen? Varför förstod han och hans fru varandra inte längre? På passagerarsätet ringde en övergiven mobiltelefon, men melodin drunknade i hans tankar.
Plötsligt tystnade ljudet.
“Bättre så,” muttrade Daniel mellan sammanbitna tänder.
Men innan han hunnit köra till nästa trafikljus ringde telefonen igen.
“Vad är det nu?” fräste han och tog upp mobilen.
“Danne, jag orkar inte mer. Du sprang iväg, vi avslutade aldrig samtalet…”
Lina pratade på, fortsatte bråket som börjat hemma. Hennes ord borrade sig in i hans skalle, gjorde det omöjligt att tänka eller fokusera på vägen. Daniel ville skrika: “Håll käften!”
“Varför säger du ingenting?” frågade hon med höjd röst.
“Jag vet vad du vill höra. Jag håller med. Det är bättre att vi skiljer oss än att fortsätta plåga varandra.” Han trampade hårt på bromsen och höll på att köra mot rött. Telefonen gled ur hans hand, men han fångade den i sista sekunden.
“Pappa…” En gråtande röst hördes i luren. “Snälla, lämna inte oss!”
“Älskling, vad är det? Jag lämnar inte, gråt inte. Jag kommer snart hem…”
En irriterad tutning hördes bakifrån.
“Jag kör, jag kör!” svarade Daniel åt den otåliga föraren.
Han tryckte gasen i botten och slängde tillbaka mobilen på sätet, men i samma sekund smällde bilen in i ett osynligt hinder. En chock vällde genom honom när fordonet bakom krockade in i hans bakaxel. Säkerhetsbältet skar in i bröstet när han slungades framåt.
“Helvete!” Han kastade sig ur bilen.
På den blöta asfalten, precis framför hans framhjul, låg en tonårstjej med ansiktet nedåt…
“Ring ambulansen!” skrek han mot de samlade vittnena på trottoaren samtidigt som han föll på knä bredvid henne.
Så slutade hans vanliga liv – ett liv med jobb, fru och dotter.
Daniel dömdes till två års fängelse. Han tycket att straffet var milt. Om någon hade kört på hans Saga skulle han själv ha dödat föraren på fläcken.
Lina skilde sig direkt. Ett halvår senare gifte hon om sig och flyttade med deras dotter till en annan stad. Nu förstod han att hon haft en älskare långt innan olyckan. Det var därför hon alltid provocerade honom till bråk.
***
Daniel
Uppe på fjDaniel stirrade ut genom fönstret i sin tomma lägenhet, och för första gången på länge kände han en liten, bräcklig förhoppning om att kanske, bara kanske, livet ännu kunde växa något vackert ur all smärta.
