“Vad jag vill, det gör jag. Det här är mitt hem också. Gillar du det inte – dra!” skrek Albin och gav sin mor en mörk blick.
Elisabet gick ut från trappuppgången. Tårarna skymde sikten. Hon vacklade fram till en bänk på lekplatsen och sjönk tungt ner. Hon drog jackan tätare om sig. Även om juni halvvägs var, var kvällarna och nätterna kyliga. Väderprognosernas utlovade värme hade aldrig kommit.
Hon huttrade, stoppade händerna i fickorna. Hon skulle sitta här tills hon frös, men sen då? Vart skulle hon ta vägen? Hennes egen son hade kört ut henne. Hon snyftade förvirrat. Hela livet hade hon bott i det här huset – härifrån hade hon åkt till vigseln, hit hade hon burit sin nyfödde son från BB. Sonen…
***
“Mamma, klassen åker till Göteborg under majlovet,” sa Albin direkt när han kommit in och slängt ryggsäcken på golvet.
“Mamma, hör du?” Han stod nu i köksdörren och tittade på henne där hon stod och skalade potatis vid diskhon. När han såg hennes stela rygg förstod han redan att resan förmodligen var omöjlig. Men han försökte ändå.
“Mamma, kan jag få pengar?” frågade han och höjde rösten över vattnet som forsade ur kranen.
“Hur mycket?” frågade hon utan att vända sig om.
“Tågbiljett fram och tillbaka, hotell, mat och museer…” räknade han upp rutinartat.
“Hur mycket?” upprepade hon irriterat och slängde en skalad potatis i kastrullen. Stänken träffade hennes ansikte och blötte ner hennes klänning.
Elisabet kastade kniven i diskhon och vände sig mot sonen.
“Ja, jag fattar.” Albin sänkte huvudet och släpade sig till sitt rum.
“Jag har inga extra pengar. Jag trollar inte fram dem, jag jobbar för dem. Till hösten behöver du nya kängor. De gamla höll nätt och jämnt i vår. Och du behöver en ny jacka – de här ärmarna är för korta.” Moderns röst nådde Albin vid hans dörr, stötte honom i ryggen.
Han stängde dörren efter sig. Men hennes ord trängde ändå in, om än dämpade.
“Alla åker, utom jag,” muttrade Albin för sig själv. “Jag vill också till Göteborg!” skrek han plötsligt högre.
Rösten sprack, fylld av undertryckta tårar.
Modern hörde honom förmodligen inte, men det kändes som om hon svarade:
“Du får resa sen. När du är stor och tjänar egna pengar kan du åka vart du vill – till New York om du vill.”
Albin svalde gråten.
“Fråga din pappa istället. Han köpte dig aldrig ens en leksak. Billiga bilar på födelsedagar. Inte en krona mer än underhållet. Vad kan man köpa för det? Du växer, kläder blir för små, och hur mycket kostar inte nya kläder?” ekade det från köket.
Albin satte på hörlurar, men hennes skrän trängde igenom. Han torkade tårarna med handen. Varför hade han inte tänkt på det tidigare? När pappa lämnade dem sa han att Albin kunde höra av sig om det behövdes. Nu var läget perfekt. Han bestämde sig för att ringa direkt. Men han hade ingen mobil.
Lätt försiktigt öppnade han dörren och tittade ut. Modern skramlade med porslin i köket och muttrade för sig själv. Albin smög till hallen, satte på sig sina skor och lämnade lägenheten, stängde dörren försiktigt så att låset inte knäppte för högt. Han sprang nerför trappan och in i grannens trappuppgång, till Gustav Nilsson. De hade fast telefon.
Gustav öppnade och log när han såg Albin.
“Jag måste ringa,” sa han och lyfte luren, slog numret snabbt och höll den mot örat medan signalerna gick fram.
Albin var på väg att lägga på när någon svarade.
“Pappa, hej!” ropade han glatt.
“Vem är det?” frågade fadern neutralt.
Albin mötte Gustavs oförstående blick och vände sig bort.
“Det är jag, Albin.”
“Vilken Albin?”
“Pappa?!” skrek han förtvivlat, men svaret blev korttonen.
Albin lade på och höll på att brista i gråt.
“Vad hände?” frågade Gustav.
“Jag åker inte till Göteborg. Mamma har inga pengar, och pappa verkar ha glömt mig,” sa Albin surt.
“Jag kan fråga mina föräldrar. De ger säkert. Jag lånar till dig,” erbjöd Gustav snabbt.
“Nej, de får reda på det, och du får skit. Det går bra. Jag går.” Albin lämnade vännens lägenhet.
När Albin var liten kysste honom mamman, kallade honom “lilla ekorren” eller “solstråle” och köpte leksaker, även när han inte bad om dem.
Sedan blev hon som förbytt. När pappa lämnade dem blev hon arg, skrek, ryckte i honom när han var busig, gav honom smisk eller en örfil. Det sved mer i hjärtat än på skinkorna. Inte ett enda vänligt ord hördes längre – bara skrik och slag.
Albin funderade till och med på att rymma hemifrån. Men utan pengar skulle han inte komma långt. Han var bara elva, ingen skulle anställa honom.
“Jag bad aldrig om att födas. Jag hade otur. Om jag fötts som Gustav istället skulle jag haft det bra…” tänkte han när han gick uppför trappan.
Vid fjorton var han van vid mammans skrik och ignorerade dem. Han lämnade bara lägenheten och hängde på gatan. Eller stängde in sig med hörlurar på hög volym.
På gymnasiet letade han tröst hos tjejer. Men om en tjej vägrade kyssa honom dumpade han henne direkt, som han velat göra med sin mor. Han kom hem bara för att sova. På natten låg han vaken och förbannade sitt öde, mamman, sin frånvarande far och hela sitt misslyckade liv.
Han pluggade knappt men klarade sig ändå. Han provade allt – cigaretter, vin, sprit, cannabis. Men pengar fanns inte, så han slutade innan det blev en vana.
En kväll kom han hem halv två. Mamman var vaken och började skrika direkt. När hon höjde handen för att slå grep Albin hennes handled och kramade hårt. Hon flämtade till av smärta.
“Skrik inte på mig! Hör du?!” vrålade han, knuffade undan hennes arm och gick in på sitt rum, smällde igen dörren så hårt att murbruk rasade från taket.
Men inte förrän han sett rädslan i hennes ögon.
Hon försökte aldrig slå honom igen, men skrek fortfarande när hon blev arg.
Deras relation försämrades dag för dag. Kanske ville hon förändra något, men vanan var stark. Albin stängde in sig i sitt skal och släppte inte in någon. Där var hanMen med åren lärde de sig att lyssna på varandra igen, och små stunder av ömhet växte sakta till en ny förståelse – för ibland är det förlåtelsen, inte grälet, som gör oss starkast.
