**När det finns något att dölja**
Erik parkerade sin bil vid en gammal femvåningsbyggnad och ställde den så att registreringsskyltarna inte syntes tydligt. Han såg upp mot de flagnade balkongerna och de mörka fönstren. De moderna fönstren såg ut som nyuppsydda lappar på en trasig tröja. Huset liknade en utslagen person – klädd i vad den hittat på sophögen.
Gömd bland knotiga träd och andra liknande hus hade femvåningen överlevt flera epoker och regimer, och nu väntade den på sitt slut, precis som de äldre hyresgästerna.
För Erik väckte huset en trötthet som kändes ända in i märgen. Här hade han tillbringat sin barndom. Och han hade längtat vilt efter att fly. Inte bara längtat – han kämpade för det. Bra betyg, rätt universitet, rätt fakultet. Sedan ekonomi, för affärer kräver kunskap.
När han nådde framgång flyttade han sina föräldrar till en finare stadsdel. Köpte ett modernt radhus med en liten trädgård där mor odlade grönsaker. Hon kunde inte sitta still.
Kvinnorna älskade Erik inte bara för pengarna. Han var snygg, generös och kunde vara romantisk. Några gånger nästan gifte han sig med kvinnor som formats av plastikkirurger. Men när han föreställde sig hur hans enkla mor skulle blekna i skuggan av en silikonprinsessa, ångrade han sig.
Linnéa vann honom med sin naturliga skönhet och varma leende. Han förälskade sig direkt. Efter en månd presenterade han henne för sina föräldrar. Mor log och nickade nästan omärkligt.
Vem kunde motstå naturlig charm och lugn? Linnéa var nöjd med lite, blygsam. Hennes far dog tidigt, och cancer tog hennes mor kort därefter. Erik omvårdnade henne, älskade henne. Ännu efter ett år av äktenskapet darrade han som en tonårspojke när hon log.
En dag sa hans vän och affärspartner att han sett Linnéa i just det här förfallna området, vid den där femvåningen. Vad gjorde hon där? Hon hade inga affärer i den stadsdelen.
*”Och du, varför var du där?”* frågade Erik.
*”Jag körde runt köer, for vilse, hamnade här.”*
*”Otrogen? Linnéa? Omöjligt!”* Men en kall kåre löpte längs ryggen, och händerna knöts.
*”Kanske jag tog fel”,* backade vännen när han såg Eriks reaktion. *”Hon är vacker, men en bland många. Förlåt.”*
Hemma log Linnéa som vanligt, kurade intill honom. En otrogen fru borde ju undvika närhet, tänkte Erik. Men hon tryckte sig närmare, ödmjuk och öppen.
Nej, något stämde inte. Antligen var hon en skicklig skådespelerska, eller så tog vännen fel. Kanske ville han sära dem? Men varför?
Hemligheten gnagde. Erik bestämde sig för att följa efter henne. Vid lunchtid, när vännen sett henne, parkerade han vid femvåningen och väntade. För att slippa tänka satte han på musik.
När tålamodet höll på ta slut dök Linnéa upp. Hon skyndade mot en port, låste upp dörren fullklottrad med graffiti, såg sig om och försvann in.
*”Hon har en nyckel? Intressant.”* Hjärtat bankade. Han ville springa efter men insåg att han själv inte hade nyckel. Att ringa på slumpvisa lägenheter skulle varna henne. Så han väntade, trummade på ratten till italiensk opera.
Efter fyrtio minuter kom en gul taxi. Två minuter senare kom Linnéa ut och åkte iväg.
Erik följde inte efter. På jobbet kunde han inte koncentrera sig. Han åkte hem tidigt och hällde i sig konjak. Han drack aldrig så här tidigt, men nu behövdes det. *”Linnéa, varför? Du verkade så ärlig…”*
Dörren slog. Nycklarna klirrade. Erik svepte ännu ett glas. När hon ropade ryckte han till.
*”Varför sitter du i mörkret?”* sa hon bakom honom. *”Dricker du? Har något hänt?”*
Hennes ögon vidgades. Rädsla?
*”Allt är bra. Vill du inte berätta något?”* morrade han.
*”Vad menar du?”*
*”Så genuint spelat. Bravo.”*
*”Var var du vid lunch?”* Han sneglade på flaskan.
*”Var du på mitt jobb? Ingen sa något.”*
Linnéa sjönk ihop. Ansiktet vitnade.
*”Ljug inte”,* sa han kallt.
*”Jag har velat berätta…”* Hon sjönk ner på soffan.
*”Varför sa du inget?”* Han tog flaskan.
*”Jag… Jag ville, men vågade inte. Sedan…”*
*”Fortsätt.”* Han hällde upp mer.
*”Sluta dricka. Du blir bakfull.”*
*”Redan ont i huvudet. Oroa dig för ditt eget.”* Han svepte.
Rädslan i hennes blick växte.
*”Nej, så här går det inte.”* Han vred soffan mot sig med en ryckig rörelse. Linnéa gav ifrån sig ett litet skrik.
*”Jag var rädd. Om du visste sanningen, skulle du kanske lämna mig.”* Hon höll i soffan som om hon var yr.
*”Så du var otrogen hela tiden? Vilken dum jag är.”* Han skrattade bittert.
*”Snälla, drick inte mer.”*
*”Berätta nu.”*
*”Jag besöker min far. Han bor där. Ingenting med otrohet.”*
*”Din far? Men han är ju död. Du sa det.”*
*”Jag ljög. Jag skämdes.”* Hon knäppte händerna. *”Han var alkoholist. Mamma led. En dag kastade hon ut honom. Sedan sökte hon honom, men hittade inte. När hon dog trodde jag han var död. Men efter vårt bröllop ringde en gammal granne som nu jobbar på sjukhus. De tog in en hemlös som blivit påkörd. Hon kände igen honom. Jag betalar henne för att hjälpa honom. Han behöver vård.”*
Erik vände bort blicken.
Han mindes kvällen. Vinter, snöyra. Han körde genom en smal gata, undvikande köer. Plötsligt kastade en skugga sig fram. Bilen stötte till något.
Under hjulen låg en trasig människa, stinkande av alkohol. Han ville köra vidare, men ringde slutligen ambulansen. Kunde han veta att det var Linnéas far?
Han satte sig bredvid henne.
*”Förlåt.”* Han tog hennes händer. *”Så du besöker din far. Vad mer kan vi göra? Behöver han operation?”*
Hon tittade förvånat på honom.
*”Lever, hjärta. Operation skulle döda honom.”*
*”Vi har ett gäthus. Din far kan flytta hit. Då slipper du resan. Vi anställer vårdpersonal. Din granne kan också bo här.”*
*”Är du inte arg?”*
*”Nej. Det är din far.”*
*”Erik, du**”Tiden läker alla sår, tänkte Erik när han såg sin son leka på gräsmattan – men ibland lämnar sanningen ett ärr som aldrig riktigt försvinner.”**
